De sista flingorna singlade ner för en timme sedan, och nu svävar middagssolen på en smärtsamt blå himmel – ”som inte värmer kroppen utan endast behagar ögat”. Nabokov, Sebastian Knights verkliga liv. Jag har tänkt ut min egen läslista. Det är slut med bokcirklar på distans för min del.
Och behagar ögat gör den. I likhet med gatan nedanför, stenlagd med vitt, starkt solsken. Trettiosex centimeter föll över staden i förmiddags. Jag satt och tittade ut genom sovrumsfönstret i flera timmar, på den tjocka, tumlande snön som lade sig som glasyr över trottoarerna, bäddade in trapporna, samlades i drivor i blomlådorna. Någon gång efter klockan tio strömmade familjen Grays fyra medlemmar ut i glad tropp: de skrek i snöfallet, kastade sig i drivorna och försvann längs kvarteret, ur sikte. Och på andra sidan gatan kom Rita Miller ut genom ytterdörren och ställde sig på trappen för att förundras över vädret, invirad i en morgonrock och med en mugg i handen. Hennes make dök upp bakom henne, slöt henne i sina armar, lade hakan på hennes axel. Hon gav honom en puss på kinden.
Nu vet jag förresten vad hon heter på riktigt – Little berättade, när han hade förhört grannarna. Sue heter hon. Vilken besvikelse.
Parken är ett fält av snö, så ren att det skiner om den. På andra sidan, under den skimrande himlen och med stängda fönsterluckor kurar det som de mer hysteriskt lagda tidningarna har kallat MÖRDARPOJKENS FYRAMILJONERSHUS! Jag vet att det gick för mindre än så, men TRE MILJONER FYRAHUNDRAFEMTIO TUSEN DOLLAR! låter väl inte lika sexigt.
Nu står det tomt. Det har det gjort i flera veckor. Little kom hit en gång till den morgonen, efter att polisen hade varit här, efter att de hade hämtat kroppen. Hans kropp. Alistair Russell har de gripit, berättade Little, för medhjälp till mord. Han erkände med en gång, så fort han fick veta vad som hade hänt med hans son. Det hade gått till precis så som Ethan beskrev det, erkände han. Alistair hade tydligen brutit ihop; det var Jane som hade varit den hårda. Jag undrar hur mycket hon visste. Jag undrar om hon visste.
”Jag är skyldig dig en ursäkt”, muttrade Little och skakade på huvudet. ”Och Val – hon är verkligen skyldig dig en ursäkt.”
Jag sa inte emot.
Han kom förbi även nästa dag. Vid det laget hade journalister börjat knacka på, luta sig mot ringklockan. Jag struntade i dem. Jag har hur som helst blivit ganska bra på att strunta i världen utanför.
”Hur är det med dig, Anna Fox?” frågade Little. ”Det här måste vara den berömde psykiatern.”
Dr Fielding hade följt med mig ut från biblioteket. Nu stod han bredvid mig och bara stirrade på polisen, på hans enorma kroppshydda. ”Det känns skönt att hon har er, sir”, sa Little och tog honom i hand.
”Det tycker jag med”, svarade dr Fielding.
Och jag med. Under de sex veckor som gått har jag blivit mer stabil, klarare i huvudet. Takfönstret är lagat, till att börja med. En professionell städare har varit här och gjort skinande rent. Och jag sover som jag ska, dricker mindre. Dricker inte alls faktiskt, delvis tack vare en tatuerad undergörare vid namn Pam. ”Jag har tagit hand om alla typer av människor, i alla typer av situationer”, sa hon första gången hon var här.
”Jag kan nog bjuda på något nytt”, svarade jag.
Jag har försökt be David om ursäkt – ringt minst tio gånger, men han svarar aldrig. Jag undrar var han är. Jag undrar om han lever ett tryggt liv. Jag hittade hans hörlurar i en hög under sängen i källaren. Jag tog med dem upp, lade dem i en låda. Ifall han ringer upp.
Och för några veckor sedan gick jag in på Agora igen. Människorna där är min stam; på ett sätt är de min familj. Jag ska främja läkande och välbefinnande.
Jag har stått emot Ed och Livvy. Inte hela tiden, inte helt och hållet; vissa nätter när jag hör dem mumlar jag till svar. Men med våra samtal är det slut.