”Kom igen.”
Binas hand är torr. Det är inte min.
”Kom nu, kom nu.”
Hon har öppnat dörren ut till trädgården. En vind som får huden att knottra sig blåser in i huset.
”Du gjorde ju det här uppe på taket, i regnet.”
Men det var annorlunda. Då kämpade jag för mitt liv.
”Den här gången är det i din trädgård. Och solen skiner.”
Sant.
”Och nu har du vinterkängor på dig.”
Också sant. Jag hittade dem i städskåpet. Har inte använt dem sedan den natten i Vermont.
”Så vad väntar du på?”
Ingenting – inte längre. Jag har väntat på att min familj ska komma tillbaka; det kommer den inte att göra. Jag har väntat på att min depression ska lätta; det gör den inte, inte utan hjälp från mig.
Jag har väntat på att återförenas med världen. Nu är det dags.
Nu, när solen lyser upp hela huset. Nu, när jag är klartänkt, klarsynt. Nu, när Bina leder mig fram till dörren, till översta trappsteget.
Hon har rätt: jag gjorde det här uppe på taket, i regnet. Jag kämpade för mitt liv. Alltså vill jag inte dö.
Och om jag inte vill dö, måste jag börja leva.
Vad väntar du på?
Ett, två, tre, fyr.
Hon släpper taget om min hand och går ut i trädgården, skapar skoavtryck i snön. Hon vänder sig om, vinkar på mig.
”Kom nu.”
Jag sluter ögonen.
Och jag öppnar dem.
Och kliver ut i ljuset.