Köpekontraktet blev tillgängligt online i går. Mina nya grannar heter Alistair och Jane Russell och de betalade tre miljoner fyrahundrafemtio tusen dollar för sin enkla boning. Google informerar mig om att han är delägare i en liten rådgivningsbyrå, tidigare bosatt i Boston. Henne går det inte att spåra – testa själv att skriva in Jane Russell i en sökmotor, så får du se.
Det är ett livligt område de har valt.
Makarna Millers hem på andra sidan gatan – lämna allt hopp, ni som går över tröskeln – är ett av fem gamla stenhus som jag har överblick över från de fönster som vetter åt söder i mitt eget hus.
I öster tornar två identiska, grå hus upp sig – systrarna Grå: likadana kornischer ovanför fönstren, likadana flaskgröna ytterdörrar. I det högra huset – den något gråare systern, skulle jag säga – bor Henry och Lisa Wasserman, verkliga veteraner i området: ”Vi har bott här i fyrtio år och fler lär det bli”, skröt mrs Wasserman när vi flyttade in. Hon kom förbi för att säga (”till oss personligen”) hur illa hon (”och min Henry”) tyckte om att ”ännu en yuppieklan” bosatte sig i det som ”en gång var en stadsdel med personlighet”.
Ed blev rasande. Olivia döpte sin gosedjurskanin till Yuppie.
Sedan dess har inte Wassermännen, som vi började kalla dem, pratat med mig, även om jag numera bor ensam och är en enpersonsklan. De verkar inte vara trevligare mot dem som bor i den andra grå systern, en familj som passande nog heter Gray i efternamn. Paret har två döttrar, tvillingar; pappan är delägare i en liten advokatbyrå som specialiserar sig på företagsförvärv och mamman är en ivrig anordnare av bokcirklar. Månadens val, som det står att läsa om på deras Meetup-sida och som i detta nu recenseras av åtta medelålders kvinnor i familjen Grays vardagsrum: Jude Fawley.
Jag läste den, jag med. Föreställde mig att jag var en av kvinnorna i bokcirkeln, som mumsade på fikabröd (hade jag inte till hands) och drack vin (kunde jag skaffa fram). ”Vad tyckte du om Jude, Anna?” skulle Christine Gray fråga, och jag skulle svara att jag tyckte att handlingen var ganska obskyr. Vi skulle skratta. De skrattar just nu, faktiskt. Jag försöker skratta med. Jag dricker.
Väster om makarna Miller bor familjen Takeda. Pappan är japan, mamman är vit och sonen är överjordiskt vacker. Han är cellist och när det är varmt ute repeterar han med vardagsrumsfönstren öppna. Ed brukade slå upp våra också. En junikväll för länge sedan dansade vi, Ed och jag, till tonerna av en Bachsvit; vi vaggade långsamt i köket, jag med huvudet på hans axel, han med händerna knäppta mot min rygg, medan pojken på andra sidan gatan spelade vidare.
I somras letade sig hans musik fram till mitt hus, närmade sig vardagsrummet, knackade artigt på fönstret: Släpp in mig. Det gjorde jag inte, kunde inte – jag öppnar aldrig fönstren, aldrig – men jag kunde ändå höra hur den mumlade, bönföll mig: Släpp in mig. Släpp in mig!
Bredvid familjen Takedas hus står nummer 206–208, en dubbel brownstonebyggnad, obebodd. Ett företag köpte huset i november för ett par vintrar sedan, men det var aldrig någon som flyttade in. En gåta. I nästan ett helt år klamrade sig en byggnadsställning fast vid fasaden, som en hängande trädgård. Det försvann över en natt – några månader före Ed och Olivia – och sedan dess, ingenting.
Skåda mitt södra kejsardöme och dess undersåtar. Ingen av de här människorna står mig nära; de flesta av dem har jag inte träffat mer än en eller ett par gånger. Typiskt för livet i storstaden, antar jag. Wassermännen kanske var någonting på spåren. Jag undrar om de vet vad som har blivit av mig.
På mitt hems östra sida ligger en katolsk skola, den praktiskt taget lutar sig mot huset: Sankt Dymphna, igenbommad sedan vi flyttade hit. När Olivia inte uppförde sig ordentligt hotade vi med att låta henne börja där. Skrovlig brun sten, fönster mörka av ingrodd smuts. Eller, det är åtminstone så jag minns skolan; det var ett tag sedan jag såg den.
Och rakt västerut ligger parken – pytteliten, två tomter bred och två tomter djup, med en smal stenlagd gång som förbinder vår gata med den som ligger rakt norrut. I varje ände står en sykomorlönn och håller vakt, med eldsprakande lövverk; längs vardera kanten löper ett lågt järnstaket. Den är, precis som den där citatmaskinen till mäklare sa, väldigt pittoresk.
Och så har vi huset på andra sidan parken, 207:an. Mr och mrs Lord sålde det för två månader sedan och flyttade ut ögonaböj, tog flyget söderut till sin villa i Vero Beach där de skulle tillbringa pensionen. Alistair och Jane Russell in.
Jane Russell! Min fysioterapeut hade aldrig hört talas om henne. ”Herrar föredrar blondiner”, sa jag.
”Det är inte min erfarenhet”, svarade hon. Bina är yngre, det kanske är där skon klämmer.
Allt det här hände tidigare i dag. Innan jag hann protestera hade hon lagt mitt ena ben över det andra så att jag kantrade på sidan. Smärtan fick mig att tappa andan. ”Dina hamstringsmuskler behöver det här”, försäkrade hon.
”Subba”, flämtade jag.
Hon tryckte ner mitt knä i golvet. ”Du betalar mig inte för att jag ska vara mesig.”
Jag grimaserade. ”Kan jag betala dig för att gå härifrån?”
Bina kommer en gång i veckan för att hjälpa mig att hata livet, som jag brukar säga, och för att uppdatera mig om sina sexuella eskapader, som är ungefär lika upphetsande som mina egna. Men i Binas fall beror det på att hon är kräsen. ”Hälften av killarna som använder sådana här appar har fem år gamla profilbilder”, klagar hon, med sitt vattenfall till hårman vällande över ena axeln, ”och den andra hälften är gifta. Och den andra hälften är singlar av en anledning.”
Det blir tre hälfter, men man ger sig inte in i matematiska diskussioner med någon som håller på att vrida ens ryggrad ur led.
Jag skaffade Tinder för en månad sedan, ”bara för att kolla”, intalade jag mig. Tinder, förklarade Bina, parar ihop en med människor man redan har mött. Men tänk om man inte möter någon? Tänk om man hela tiden rör sig på samma trehundrasjuttio vertikalt grupperade kvadratmeter, och aldrig utanför dem?
Jag vet inte. Den första profilen som dök upp var Davids. Jag raderade kontot omedelbart.
Det var fyra dagar sedan jag skymtade Jane Russell. Hon har sannerligen inte samma former som originalet, med getingmidja och bröst som torpeder, men det har inte jag heller. Sonen har jag bara sett en enda gång, i går morse. Maken, däremot – breda axlar, strimmiga ögonbryn, knivskarp näsa – syns ständigt i huset: står och vispar ägg i köket, sitter och läser i vardagsrummet, tittar då och då in i sovrummet, som om han letar efter någon.