Det är sen eftermiddag och jag står och häller upp en pinot noir från Kalifornien i en tumlare, när det ringer på dörren. Jag tappar glaset.
Det exploderar, och en lång tunga av vin sträcker ut sig över det vita björkgolvet. ”Fan också”, utropar jag. (Nu när jag så sällan umgås med andra människor har jag börjat svära både oftare och högre.) Ed skulle bli förfärad. Jag är förfärad.
Jag har precis rafsat åt mig en näve hushållspapper när det ringer på dörren igen. Vem i helvete? tänker jag – eller säger jag det? David åkte härifrån för en timme sedan, hade fått något jobb i East Harlem – jag stod i fönstret i Eds bibliotek och såg honom gå – och jag väntar inga leveranser. Jag böjer mig ner, trycker papperet mot kladdet, och stegar bort till dörren.
På skärmen till porttelefonen ser jag en lång grabb med åtsittande jacka. Han håller en liten vit ask framför sig. Det är mr och mrs Russells son.
Jag trycker på mikrofonknappen. ”Ja?” hojtar jag. Inte lika inbjudande som Hallå, men trevligare än Vem i helvete?.
”Jag bor på andra sidan parken”, säger han, skriker nästan, och hans röst är osannolikt vän. ”Mamma ville att jag skulle gå hit med det här.”
Jag ser honom hålla upp asken mot högtalaren och sedan, eftersom han inte vet var kameran sitter, långsamt snurra på stället med armarna i vädret.
”Det är bara att…”, börjar jag. Ska jag be honom ställa den i hallen? Det är väl inte så goda grannar gör, antar jag, men jag har inte duschat på två dagar, och dessutom kanske katten klöser honom.
Han står kvar utanför, med asken ovanför huvudet.
”… komma in”, avslutar jag, och öppnar åt honom.
Jag hör låset gå upp och rör mig mot dörren, försiktigt, precis som Punch när han närmar sig människor han inte känner – eller som han brukade göra, när människor han inte kände fortfarande kom och hälsade på.
En skugga tornar upp sig bakom den frostade glasrutan, dunkel och smal, som en telning. Jag öppnar dörren.
Han är verkligen lång, med gossansikte och blå ögon, flaxande sandfärgat hår och ett blekt ärr som löper från ena ögonbrynet och en bit upp över pannan. Kanske femton år. Han ser ut som en pojke jag kände en gång, kysste en gång… på ett sommarkollo i Maine, för ett kvartssekel sedan. Jag gillar honom.
”Jag heter Ethan”, säger han.
”Kom in”, säger jag igen.
Han kliver in. ”Det är mörkt här inne.”
Jag trycker på strömbrytaren på väggen.
Medan jag studerar honom studerar han rummet: målningarna, katten som ligger utsträckt på schäslongen, den dyblöta högen med hushållspapper som sakta smälter på köksgolvet. ”Vad är det som har hänt?”
”En olycka”, säger jag. ”Jag heter Anna Fox”, tillägger jag, ifall han tänker bli formell; jag är gammal nog att vara hans (unga) mamma.
Vi skakar hand och sedan räcker han fram asken: lysande vit, hårt inslagen och med ett band runt. ”Till dig”, säger han förläget.
”Ställ den där borta, du. Vill du ha något att dricka?”
Han går bort till soffan. ”Skulle jag kunna få ett glas vatten?”
”Absolut.” Jag går ut i köket igen, städar undan förödelsen. ”Is?”
”Nej, tack.” Jag häller upp ett glas, sedan ett till, låtsas inte om flaskan med pinot noir på köksbänken.
Asken står på soffbordet, bredvid min laptop. Jag är fortfarande inloggad på Agora, efter att för en liten stund sedan ha ledsagat Mike genom förstadiet till en panikattack. Hans tackmeddelande syns tydligt på skärmen. ”Då så”, säger jag och slår mig ner bredvid Ethan, samtidigt som jag placerar hans glas framför honom. Jag stänger igen datorn och tar upp presenten. ”Nu ska vi se vad det här kan vara.”
Jag knyter upp bandet, öppnar locket, och från den lilla bädden av näsdukar tar jag upp ett blockljus – ett sådant med blomblad och stjälkar inkapslade i stearinet, som insekter i bärnsten. Jag lyfter upp det mot ansiktet, drar övertydligt in doften.
”Lavendel”, säger Ethan upplysande.
”Det var väl det jag tyckte.” Jag luktar på ljuset. ”Jag alskar lävendel.” Jag försöker igen. ”Jag älskar lavendel.”
Han ler lite, så att ena mungipan åker upp, som om den dras av ett snöre. Han kommer att bli stilig när han blir vuxen, vilket inte ligger många år bort, inser jag. Det där ärret – kvinnor kommer att älska det. Tjejer kanske älskar det redan nu. Eller killar.
”Mamma bad mig ge det till dig. För typ flera dagar sedan.”
”Vad omtänksamt. Det är ju meningen att era nya grannar ska ge er presenter.”
”Det var en tant som kom förbi”, säger han. ”Hon sa att en så liten familj som vår inte behöver bo i ett så stort hus.”
”Jag slår vad om att det var mrs Wasserman.”
”Det var det.”
”Henne ska ni inte bry er om.”
”Det gör vi inte.”
Punch, som har lämnat schäslongen och hoppat ner på golvet, närmar sig varligt. Ethan sträcker sig fram och lägger handen på mattan, med handflatan uppåt. Katten stannar till, ålar sig sedan fram till oss, luktar på Ethans fingrar, slickar på dem. Ethan fnittrar.
”Jag älskar katters tungor”, säger han, som om det vore en bekännelse.
”Samma här.” Jag smuttar på mitt vatten. ”De är täckta av små hullingar – små nålar”, säger jag, ifall han inte vet vad hulling betyder. Jag inser att jag inte vet hur man pratar med tonåringar; mina äldsta patienter var tolv. ”Ska jag tända ljuset?”
Ethan rycker på axlarna, ler. ”Okej.”
Jag hittar en tändsticksask i skrivbordslådan, körsbärsröd och med orden THE RED CAT som tågar fram över den. Jag kommer ihåg när jag och Ed var där och åt; det är mer än två år sedan nu. Eller tre. Kycklingtagine, tror jag, och om jag inte minns fel lovordade han vinet. Jag drack inte lika mycket på den tiden.
Jag drar en tändsticka mot plånet och tänder veken. ”Har man sett”, säger jag medan en kloliknande liten låga krafsar i luften. Glöden blommar; blommorna glöder. ”Så fint.”
En mjuk tystnad infinner sig. Punch slår åttor runt Ethans ben och hoppar sedan upp i knät på honom. Ethan skrattar, ett klart skall.
”Jag tror att han gillar dig.”
”Det verkar så”, säger han, krokar fast ett finger bakom örat på katten och kliar försiktigt.
”Han brukar inte vara så förtjust i människor. Folkilsk.”
Ett lågt muller, som en tyst motor. Punch ligger faktiskt och spinner.
Ethan ler brett. ”Är han en innekatt?”
”Han har en kattlucka i köksdörren.” Jag pekar. ”Men han är mest inomhus.”
”Fin kisse”, mumlar Ethan medan Punch borrar in sig i hans armhåla.
”Vad gillar du ert nya hus?” frågar jag.
Han är tyst ett tag, knådar kattens huvud med knogarna. ”Jag saknar vårt gamla hus”, säger han efter en stund.
”Kan tänka mig det. Var bodde ni förut?” Jag vet så klart redan svaret.
”I Boston.”
”Hur kommer det sig att ni flyttade till New York?” Det vet jag också.
”Pappa fick nytt jobb.” Tekniskt sett bytte han tjänst, men det är inte som att jag tänker säga emot. ”Mitt rum är större nu”, säger han, som om tanken precis har slagit honom.
”De som bodde där innan ni köpte det rustade upp hela huset.”
”Mamma säger att det var ett renoveringsobjekt.”
”Precis. Ett renoveringsobjekt. Och då slog de ihop några av rummen på övervåningen.”
”Har du varit där?” frågar han.
”Några gånger. Jag kände dem inte särskilt väl – mr och mrs Lord. Men de hade julfest varje år, så då var jag där.” I själva verket är det nästan ett år sedan jag var där senast. Ed och jag var där tillsammans. Två veckor senare lämnade han mig.
Jag har börjat slappna av. Först tror jag att det beror på Ethans sällskap – han är så vänlig och lätt att ha att göra med, till och med katten gillar honom – men sedan inser jag att jag har fallit in i mitt gamla analysbeteende, det växelvisa givande och tagande som skapas av frågor och svar. Nyfikenhet och empati – psykologens verktyg.
Och med ens, för ett ögonblick, är jag där igen, i mitt mottagningsrum på East 88th Street, litet och tyst och försänkt i dunkel. Två djupa fåtöljer placerade mittemot varandra, en blå matta mellan dem, som en pöl. Elementet brusar.
Dörren glider upp, och ute i väntrummet ser jag soffan, träbordet med de rasade travarna med barntidningar: pedagogiska Highlights och naturtidningen Ranger Rick. Hinken som svämmar över av legoklossar. Vitt brus-generatorn som spinner i hörnet.
Och Wesleys dörr. Wesley, min affärspartner, min handledare när jag doktorerade, mannen som fick mig att bli privatpraktiserande. Wesley Brill – Wesley Briljant, som vi brukade kalla honom – med det ovårdade håret och de udda strumporna, det blixtsnabba intellektet och den dundrande rösten. Jag ser honom inne på sitt rum, nerhasad i sin Eames-fåtölj, med de långa benen som pekar mot mitten av rummet och en bok i knät. Fönstret är öppet, flämtar i vinterluften. Han har rökt. Han tittar upp.
”Hallå där, Fox”, säger han.
”Jag har ett större rum nu än jag hade förut”, säger Ethan igen.
Jag lutar mig bakåt, lägger ena benet över det andra. Det känns nästan absurt poserat. Jag undrar när jag senast satt med det ena benet över det andra. ”Vilken skola går du i?”
”Jag får undervisning hemma”, säger han. ”Av mamma.” Innan jag hinner säga något nickar han mot ett foto på sidobordet. ”Är det där din familj?”
”Ja. Det är min man och vår dotter. Han heter Ed och hon heter Olivia.”
”Är de hemma?”
”Nej, de bor inte här. Vi har separerat.”
”Å.” Han stryker Punch över ryggen. ”Hur gammal är hon?”
”Åtta. Hur gammal är du?”
”Sexton. Jag fyller sjutton i februari.”
En sådan sak skulle Olivia också säga. Han är äldre än han ser ut.
”Min dotter är född i februari. På alla hjärtans dag.”
”Jag fyller år den tjugoåttonde.”
”Nästan på skottdagen”, säger jag.
Han nickar. ”Vad jobbar du med?”
”Jag är psykolog. Jag jobbar med barn.”
Han rynkar på näsan. ”Varför skulle barn behöva gå till psykolog?”
”Det kan bero på en massa saker. Vissa har det besvärligt i skolan, andra har det jobbigt hemma. För en del är det svårt att flytta till ett nytt ställe.”
Han svarar inte.
”Om du får hemundervisning måste du ju träffa kompisar på annat sätt än genom skolan.”
Han suckar. ”Pappa har hittat en simklubb jag ska gå med i.”
”Hur länge har du hållit på med simning?”
”Sedan jag var fem.”
”Då måste du vara duktig.”
”Jag är helt okej. Pappa säger att jag har talang.”
Jag nickar.
”Jag är rätt bra”, säger han blygsamt. ”Jag har varit lärare i det.”
”I simning?”
”Åt människor med funktionsnedsättning. Alltså inte, typ, fysiska funktionsnedsättningar”, tillägger han.
”Kognitiva funktionsnedsättningar.”
”Just det. Det höll jag på med mycket när vi bodde i Boston. Jag skulle gärna göra det här också.”
”Hur kom det sig att du började med det?”
”Min kompis syster har Downs syndrom, och för ett par år sedan när hon tittade på OS ville hon lära sig simma. Så jag hjälpte henne, och sedan lärde jag några andra barn i hennes skola. Och sedan kom jag in mer och mer på hela den…” – han letar efter rätt ord – ”grejen, kan man väl säga.”
”Det är ju jättebra.”
”Jag gillar inte att festa och sådana saker.”
”Inte din grej.”
”Nej.” Han ler. ”Verkligen inte.”
Han vrider på huvudet, tittar mot köket. ”Jag ser ditt hus från mitt rum”, säger han. ”Det är där uppe.”
Jag vänder mig om. Om han ser mitt hus har han utsikt åt öster, mot mitt sovrum. Tanken gör mig aningen illa till mods – han är trots allt en pojke i tonåren. För andra gången funderar jag på om han kanske är homosexuell.
Och då ser jag att han är blank om ögonen.
”Å…” Jag vänder mig åt höger, där asken med näsdukar borde stå, där den stod i mitt mottagningsrum. I stället står där en ram med en bild på Olivia, som strålar mot mig, med en glugg mellan tänderna.
”Förlåt”, säger Ethan.
”Det är ingen fara”, säger jag. ”Vad är det?”
”Inget.” Han gnider sig i ögonen.
Jag väntar en stund. Han är bara ett barn, påminner jag mig – lång och i målbrottet, men likväl ett barn.
”Jag saknar mina kompisar”, säger han.
”Så klart. Det förstår jag.”
”Jag känner ju ingen här.” En tår rinner nerför hans kind. Han torkar bort den med nederdelen av handen.
”Det är svårt att flytta. Det dröjde rätt länge innan jag lärde känna folk när jag flyttade hit.”
Han snörvlar ljudligt. ”När flyttade du hit?”
”För åtta år sedan. Eller, nio förresten. Från Connecticut.”
Han snörvlar igen, torkar sig under näsan med ena fingret. ”Det är inte lika långt bort som Boston.”
”Nej. Men att flytta är alltid svårt.” Jag skulle vilja krama honom. Jag låter bli. KVARTERETS ENSLING TAFSAR PÅ GRANNPOJKE.
Vi sitter tysta en liten stund.
”Skulle jag kunna få lite mer vatten?”
”Jag kan fylla på glaset åt dig.”
”Nej då, jag gör det själv.” Han reser sig och Punch halkar nerför hans ben och lägger sig i en liten hög under soffbordet.
Ethan går bort till diskbänken. Medan han spolar i kranen rör jag mig fram till teven, drar ut lådan i bänken den står på.
”Gillar du att kolla på film?” ropar jag. Inget svar. När jag vänder mig om ser jag att han står borta vid köksdörren och blickar ut över parken. Flaskorna i återvinningskärlet bredvid honom glöder självlysande.
Efter ett ögonblick vänder han sig om. ”Va?”
”Gillar du att kolla på film?” frågar jag igen. Han nickar. ”Kom och titta. Jag har en stor dvd-samling. Väldigt stor. För stor, om du frågar min man.”
”Jag trodde att ni hade separerat”, mumlar Ethan och börjar gå mot mig.
”Jo, men han är ju fortfarande min man.” Jag tittar på ringen på vänsterhanden, snurrar på den. ”Men du har rätt.” Jag gör en rörelse mot den öppna lådan. ”Du får gärna låna någon film om du vill. Har du en dvd-spelare?”
”Pappa har en i sin laptop.”
”Det funkar ju.”
”Jag kanske kan få låna den.”
”Vi får hoppas det.” Jag börjar få en uppfattning om Alistair Russell.
”Vad har du för filmer?” frågar han.
”Mest gamla.”
”Typ svartvita?”
”Mest svartvita.”
”Jag har aldrig sett en svartvit film.”
Jag spärrar upp ögonen. ”Då har du något att se fram emot. Alla de bästa filmer som har gjorts är svartvita.”
Han ser skeptisk ut, men tar sig en titt i lådan. Nästan tvåhundra filmer, från Criterion och Kino, Universals Hitchcock-box, diverse film noir-samlingar, Star Wars (jag är inte mer än människa). Jag inspekterar ryggarna: Natten och staden, Whirlpool, Mord, min älskling! ”Här”, säger jag och lirkar loss ett fodral som jag ger till Ethan.
”När mörkret faller”, läser han.
”Den är bra att börja med. Spännande utan att vara läskig.”
”Tack.” Han harklar sig, hostar. ”Förlåt”, säger han och tar en klunk vatten. ”Jag är kattallergiker.”
Jag stirrar på honom. ”Varför sa du inget?” Jag blänger på katten.
”Han är så snäll. Jag ville inte göra honom ledsen.”
”Det är ju jättetramsigt”, säger jag. ”På ett bra sätt.”
Han ler. ”Jag måste nog gå nu”, säger han. Han går bort till soffbordet och ställer ifrån sig glaset, böjer sig fram och betraktar Punch genom glasskivan. ”Inte på grund av dig, kompis. Fin kisse.” Han rätar på ryggen, borstar av låren med händerna.
”Behöver du en klädroller? Att ta bort katthåren med?” Jag vet inte ens om jag fortfarande har någon.
”Det är lugnt”, säger han och ser sig om. ”Är det okej om jag lånar toaletten?”
Jag pekar mot röda rummet. ”Varsågod.”
Medan han är där inne ser jag mig i spegeln som hänger över byrån. En dusch i kväll, definitivt. Senast i morgon.
Jag går tillbaka till soffan och öppnar datorn. Tack för hjälpen, har DiscoMickey skrivit. Du är min hjälte.
Jag slänger hastigt ihop ett svar samtidigt som jag hör hur det spolas i toaletten. Ett ögonblick senare kommer Ethan ut, torkar händerna på jeansen. ”Då var jag klar”, säger han upplysande. Han rör sig mot dörren, med händerna nerkörda i fickorna, släpar fötterna som en riktig tonårskille.
Jag följer efter. ”Tusen tack för att du kom förbi.”
”Vi ses”, säger han och öppnar dörren.
Nej, det gör vi inte, tänker jag. ”Det gör vi”, säger jag.