Det svaga morgonljuset kämpar sig in genom sovrumsfönstret. Jag vänder mig på andra sidan, och höften slår i laptoppen. Jag var uppe sent och förlorade i schack. Mina springare snubblade, mina torn rasade.
Jag släpar mig till badrummet, duschar, torkar håret med en handduk, duttar deo under armarna. Det går framåt, som Sally brukar säga. Glad halloween.
Givetvis kommer jag inte att öppna när det ringer på dörren i kväll. David ger sig av vid sjutiden, ner på stan, tyckte jag att han sa. Det blir säkert kul.
Han föreslog att vi skulle ställa en skål med godis på trappen utanför dörren. ”Vilken unge som helst skulle ju sno den ögonaböj, skål och allt”, sa jag.
Han verkade stött. ”Jag är inte barnpsykolog”, sa han.
”Du behöver inte vara barnpsykolog, det räcker med att du har varit barn.”
Så jag tänker släcka alla lampor och låtsas att ingen är hemma.
Jag går in på min filmsajt. Andrew är online och har delat en länk till en text om Studie i brott, skriven av filmkritikern Pauline Kael – ”dum” och ”ytlig” – och under länken har han påbörjat en lista:
Bästa noir-filmen om man vill hålla någon i handen? (Den tredje mannen. För slutscenen om inte annat.)
Jag läser Kaels text, skickar ett meddelande till Andrew. Efter fem minuter loggar han ut.
Jag kan inte komma ihåg när någon höll mig i handen senast.