Smack.
Mot ytterdörren igen. Den här gången ligger jag hopkrupen i soffan och tittar på Rififi – den utdragna inbrottsscenen: en halvtimme utan minsta stavelse till dialog eller ton till musik, bara ljudet av det som händer i rutan och blodet som brusar i öronen. Yves har föreslagit att jag ska titta mer på fransk film. En så gott som helt stum film var nog inte vad han hade tänkt sig. Quel dommage.
Och så det dova smacket mot dörren, en gång till.
Jag drar filten från benen och sätter fötterna på golvet, letar reda på fjärrkontrollen, pausar filmen.
Skymningsljuset letar sig ner genom molnen utanför fönstret. Jag går bort till dörren och öppnar den.
Smack.
Jag kliver ut i hallen – den enda delen av huset som jag inte tycker om och inte litar på, den svala gråzonen mellan mitt kejsardöme och världen utanför. Just nu är den kvällsdunkel och de mörka väggarna är som händer som när som helst skulle kunna gripa tag i mig.
Ytterdörren kantas av blyinfattat glas. Jag går fram till ena sidan och kikar ut.
Det hörs en smäll och rutan skallrar till. En liten missil har träffat glaset: ett ägg, som har exploderat så att innanmätet glänser på rutan. Jag hör hur jag drar efter andan. Genom den kladdiga gulan ser jag tre ungar ute på gatan, med muntra miner och breda flin. En av dem står med ett ägg redo i handen.
Jag vinglar till, tar stöd mot väggen.
Det här är mitt hus. Det är mitt fönster.
Det blir tjockt i halsen. Ögonen fylls av tårar. Först blir jag överraskad, sedan skäms jag.
Smack.
Och sedan blir jag arg.
Jag kan inte smälla upp dörren och få dem att fly sin kos. Jag kan inte storma ut och konfrontera dem. Jag knackar på rutan, hårt…
Smack.
Jag slår med handflatan mot dörren.
Jag bankar med min knutna näve.
Jag morrar och ryter så att rösten studsar mellan väggarna, förvandlar den mörka lilla hallen till en ekokammare.
Jag är hjälplös.
Nej, det är du inte, hör jag dr Fieldings röst säga.
In, två, tre, fyr.
Nej, det är jag inte.
Det är jag inte. Jag slavade med min forskning i nästan tio år. Jag gjorde femton månaders praktik i innerstadsskolor. Jag jobbade i sju år. Jag kämpar på, försäkrade jag Sally.
Jag rafsar håret ur ansiktet och går tillbaka in i vardagsrummet, drar hårt efter andan och trycker på mikrofonknappen på porttelefonen.
”Försvinn härifrån”, väser jag. Visst måste min befallning höras ända bort till dem?
Smack.
Fingret darrar på porttelefonsknappen. ”Försvinn härifrån!”
Smack.
Jag snavar genom rummet, snubblar uppför trappan, kastar mig in i arbetsrummet, bort till fönstret. Där är de, står i en klunga mitt i gatan, som ett gäng vandaler, belägrar mitt hem, med oändligt långa skuggor i det falnande dagsljuset. Jag hamrar på rutan.
En av dem pekar på mig, skrattar. Vevar med armen som en kastare. Blir av med ännu ett ägg.
Jag hamrar hårdare, så hårt att rutan skulle kunna lossna. Det är min dörr. Det är mitt hus.
Det börjar bli svårt att se klart.
Och plötsligt är jag på väg i ilfart nerför trappan, plötsligt är jag tillbaka i hallmörkret, står med mina bara fötter på golvplattorna, handen på dörrhandtaget. Ilskan väller upp i halsen, jag känner mig yr. Jag drar efter andan, en gång till.
In, två, tre…
Jag rycker upp dörren. Luften och ljuset störtar emot mig.
Först är allt tyst, tyst som en stumfilm, långsamt som en solnedgång. Husen mittemot. De tre ungarna mittemellan. Gatan runtomkring. Tyst och stilla, en klocka som stannat.
Jag kan svära på att jag hör ett brak, som ett träd som faller.
Och sedan…
… och sedan kommer det skenande mot mig, växer, rusar, som en sten från en katapult. Det träffar mig med sådan kraft, rakt i magen, att jag viker mig dubbel. Munnen öppnas som ett fönster. Luften piskar in i den. Jag är ett tomt hus, murkna bjälkar och vind som viner. Mitt tak rasar, med en jämrande suck…
… och jag jämrar mig, halkar, tumlar som en lavin, den ena handen skrapar mot murverket och den andra fäktar i tomma intet. Blicken flackar och ögonen rullar bakåt: de brandröda löven och därefter mörker; sedan kommer synen tillbaka och jag ser en svartklädd kvinna. Allt i mitt synfält blir vitt, blekt, tills det enda jag ser är ett brännande sken, tjockt och djupt. Jag försöker skrika, känner grus mot läpparna. Smaken av betong. Av blod. Mina armar och ben är utsträckta på marken. Marken som vibrerar mot kroppen. Kroppen som vibrerar mot luften.
Någonstans långt bak i hjärnan dyker ett minne upp, av att det här har inträffat en gång tidigare, just här på trappen. Jag minns vågen av lågmälda röster, enstaka ord som klart och tydligt tog sig fram: ramlat, granne, någon, galen. Den här gången hörs ingenting.
Min arm vilar runt någons hals. Hår, strävare än mitt eget, stryker mot ansiktet. Mina fötter släpar orkeslöst mot marken, mot golvet, och nu är jag åter inomhus, i den svala hallen, i det varma vardagsrummet.