”Vilken vurpa!”
Mitt synfält känns som en polaroidbild. Jag tittar upp i taket, på det tomma lamputtaget som likt ett öga stirrar ner på mig.
”Jag ska hämta något åt dig, en sekund bara…”
Jag låter huvudet rulla åt ena sidan. Plyschen sprakar i örat på mig. Schäslongen i vardagsrummet – jag har svimmat på analyssoffan. Ha.
”En sekund, en sekund…”
Borta vid diskhon står en kvinna vänd bort från mig och med en lång, mörk fläta på ryggen.
Jag sätter händerna för ansiktet, kupar dem över näsa och mun, andas in, andas ut. Lugn. Lugn. Det gör ont i läpparna.
”Jag var precis på väg in i huset intill när jag fick syn på de där skitungarna som kastade ägg”, förklarar hon. ”Jag sa ’Vad håller ni på med, skitungar?’, och då kom du typ… raglande ut genom dörren och föll ihop som en hög med…” Hon avslutar inte meningen. Jag undrar om hon hade tänkt säga skit.
I stället vänder hon sig om. Hon har ett glas i vardera handen, det ena innehåller vatten och det andra någonting tjockflytande och gyllene. Konjak från spritskåpet, hoppas jag.
”Jag har ingen aning om ifall konjak faktiskt funkar”, säger hon. ”Det känns som om jag är med i Downton Abbey. Jag är din Florence Nightingale!”
”Det är du som bor på andra sidan parken”, mumlar jag. Orden stapplar av tungan, som fyllon på väg ut från en bar. Jag kämpar på. Patetiskt.
”Vad sa du?”
Och mot bättre vetande svarar jag: ”Du är Jane Russell.”
Hon stannar till, tittar förundrat på mig. Sedan skrattar hon och hennes tänder gnistrar i halvljuset. ”Hur vet du det?”
”Du sa att du skulle till huset intill?” Jag försöker tala tydligt. Sex laxar i en laxask, tänker jag. Packa pappas kappsäck. ”Din son var här.”
Jag iakttar henne genom ögonfransarnas nät. Hon är det som Ed uppskattande skulle kunna kalla en riktig kvinna: kurviga läppar och höfter, fyllig byst, frisk hy, glatt ansikte, ögon blå som gaslågor. Hon har mörkblå jeans och en svart långärmad tröja med rund ringning på sig. Mot bröstbenet vilar en silverberlock. Knappt fyrtio, skulle jag gissa. Hon måste ha varit bara barnet när hon själv fick barn.
Precis som hennes son, gillar jag henne direkt.
Hon kommer fram till schäslongen, puffar till mitt knä med sitt eget.
”Sätt dig upp. Ifall du skulle ha hjärnskakning.” Jag gör som hon säger, drar mig mödosamt upp till sittande. Hon ställer ifrån sig glasen på bordet och slår sig ner mittemot mig, där hennes son satt i går. Hon vänder sig mot teven, rynkar pannan.
”Vad tittar du på? Någonting svartvitt?” Helt paff.
Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen och trycker på on/off. Skärmen blir svart.
”Mörkt du har det.”
”Du kanske kan tända?” säger jag. ”Jag känner mig lite…” Kan inte avsluta meningen.
”Absolut.” Hon sträcker sig över ryggen på soffan, tänder golvlampan. Rummet badar i varmt ljus.
Jag lutar huvudet bakåt, tittar på stuckaturen i taket. In, två, tre, fyr. Den skulle behöva rustas upp lite. Jag får be David. Ut, två, tre, fyr.
”Okej”, säger Jane, sätter armbågarna på knäna och tittar ingående på mig. ”Vad var det som hände där ute egentligen?
Jag sluter ögonen. ”Panikattack.”
”Men hjärtat, då… Vad heter du?”
”Anna. Fox.”
”Anna. De var ju bara några snorungar.”
”Nej, det var inte det. Jag kan inte gå ut.” Jag tittar ner, fattar konjaksglaset.
”Men du gick ju ut. Ta det lugnt med det där”, säger hon medan jag sveper spriten.
”Det borde jag inte ha gjort. Gått ut.”
”Varför inte det? Är du vampyr?”
Så gott som, tänker jag och betraktar ena armen. Vit som undersidan av en fisk. ”Jag har agorafobi?” säger jag.
Hon snörper på munnen. ”Var det en fråga?”
”Nej, jag är bara osäker på om du vet vad det betyder.”
”Klart jag gör. Du klarar inte av öppna platser.”
Jag sluter ögonen igen, nickar.
”Men jag trodde att agorafobi bara innebar att man inte kunde, du vet, åka och campa. Friluftsgrejer.”
”Jag kan inte åka någonstans.”
Jane suger på tänderna. ”Hur länge har du haft det så här?”
Jag häller i mig de sista konjaksdropparna. ”I tio månader.”
Hon släpper ämnet. Jag tar ett djupt andetag, hostar.
”Behöver du en inhalator eller något?”
Jag skakar på huvudet. ”Det skulle bara göra saken värre. Få pulsen att öka.”
Hon funderar en stund. ”En papperspåse, då?”
Jag ställer ifrån mig glaset, sträcker mig efter vattnet. ”Nej. Alltså, ibland, men inte nu. Tack för att du hjälpte mig in. Jag är jättegenerad.”
”Å, var inte…”
”Fast det är jag. Verkligen. Jag ska inte göra det till en vana, det lovar jag.”
Hon snörper på munnen igen. Väldigt aktiv mun, noterar jag. Skulle kunna vara rökare, fast hon doftar sheasmör. ”Det är alltså inte första gången det händer? Att du går ut och…”
Jag gör en grimas. ”I våras. De ställde matleveransen ute på trappen och jag tänkte att det bara var att… gå ut och ta den.”
”Men det var det inte?”
”Det var det inte. Just då var det mycket folk ute på gatan. Det tog en hel minut innan de kom fram till att jag varken var galen eller hemlös.”
Jane ser sig om i rummet. ”Hemlös är du definitivt inte. Det här huset är… wow.” Hon tittar sig omkring, sedan tar hon upp telefonen ur fickan och kastar en blick på skärmen. ”Jag måste tillbaka”, säger hon och reser sig upp.
Jag försöker resa mig upp, jag med, men benen vill inte samarbeta. ”Du har en väldigt trevlig son”, säger jag. ”Han kom med det där. Tack ska du ha.”
Hon tittar på ljuset, lägger handen på halskedjan. ”Han är en fin pojke. Det har han alltid varit.”
”Stilig är han också.”
”Det har han också alltid varit!” Hon kilar in tumnageln i berlocken så att den går upp, lutar sig fram mot mig så att berlocken dinglar i luften. Jag förstår att hon förväntar sig att jag ska ta den. Det känns märkligt intimt, en främmande människa som hänger över mig så här, hennes halsband i min hand. Eller så är det bara jag som är ovan vid mänsklig kontakt.
Inuti berlocken sitter ett litet fotografi, blankt och levande: en liten pojke, fyra år gammal eller så, med gult rufsigt hår och tänder som ser ut som ett staket där en orkan har dragit fram. Genom ena ögonbrynet går ett ärr. Det råder inget tvivel om att det är Ethan.
”Hur gammal är han här?”
”Fem, men visst ser han yngre ut?”
”Jag skulle ha gissat på fyra.”
”Precis.”
”När blev han så lång?” frågar jag, och släpper berlocken.
Hon stänger den försiktigt. ”Någon gång mellan då och nu!” Hon skrattar. Och sedan, plötsligt: ”Klarar du dig om jag går? Du kommer inte att börja hyperventilera?”
”Jag kommer inte att börja hyperventilera.”
”Vill du ha lite mer konjak?” frågar hon och böjer sig ner mot soffbordet, där det ligger ett fotoalbum jag inte känner igen. Hon måste ha haft det med sig. Hon stoppar det under armen och pekar på det tomma glaset.
”Jag håller mig till vatten”, ljuger jag.
”Okej.” Hon blir tyst ett ögonblick, blicken fixerad på fönstret. ”Okej”, säger hon igen. ”En extremt snygg man kom precis fram till huset.” Hon tittar på mig. ”Är det din man?”
”Nej, nej. Det är David. Min inneboende. Våningen under.”
”Är han din inneboende?” utbrister Jane. ”Jag önskar att han var min!”
Det har inte ringt på dörren i kväll, inte en enda gång. Kanske är det de släckta fönstren som har hållit barnen borta. Kanske är det de torkade äggulorna.
Jag går och lägger mig tidigt.
När jag hade halva forskarutbildningen bakom mig träffade jag en sjuårig pojke som led av Cotards syndrom, ett psykiskt tillstånd som får patienten att tro att den är död. En ovanlig åkomma, som är ännu ovanligare hos barn; den rekommenderade behandlingen utgörs av antipsykotika och, i riktigt svåra fall, av ECT. Men jag lyckades hjälpa honom bara genom att prata med honom. Det var min första stora framgång, och det var den som gjorde att Wesley fick upp ögonen för mig.
Den lille pojken måste vara i tonåren vid det här laget, nästan lika gammal som Ethan, inte riktigt hälften så gammal som jag. I natt tänker jag på honom, när jag ligger och tittar i taket, och själv känner mig död. Död, men inte borta – jag ser hur livet rusar fram runtomkring mig, men förmår inte vara med.