Jag tassar ner i köket, rullar med huvudet och hör hur det knakar i ryggraden. I ögonvrån får jag syn på någonting högst upp i trappan; i det dunkla i taket tre våningar ovanför stirrar en mörk fläck ner på mig – från luckan som leder upp till vinden, tror jag, precis bredvid takfönstret.
Jag knackar på hos David. Han öppnar efter en liten stund, barfota och med en urtvättad T-shirt och slitna jeans på sig. Jag inser att jag har väckt honom. ”Förlåt”, säger jag. ”Låg du och sov?”
”Nej.”
Det gjorde han visst. ”Skulle du kunna ta en titt på en grej åt mig? Jag tror att jag har fått en vattenskada i taket.”
Vi går upp till översta våningen, förbi arbetsrummet, förbi mitt sovrum, till avsatsen mellan Olivias rum och det andra gästrummet.
”Stort takfönster”, säger David.
Jag har svårt att avgöra om det är en komplimang. ”Det är original”, säger jag, bara för att säga något.
”Ovalt.”
”Ja.”
”Sådana ser man inte så ofta.”
”Ovala?”
Men samtalet är över. Han inspekterar fläcken.
”Det är mögel”, säger han, med låg röst, som en läkare som försiktigt berättar om diagnosen för sin patient.
”Går det att gnugga bort det?”
”Att gnugga förslår inte.”
”Vad förslår, då?”
Han suckar. ”Först måste jag ta en titt på yttertaket.” Han sträcker sig efter kedjan och rycker i den. Luckan skakar till och åker upp, samtidigt som en stege gnisslande kommer glidande mot golvet. Solskenet slår emot oss. Jag tar ett steg åt sidan, bort från ljuset. Kanske är jag vampyr ändå.
David drar ner stegen tills den tar i golvet. Jag iakttar honom medan han klättrar upp – jeansen som smiter åt om rumpan – sedan försvinner han ur sikte.
”Ser du något?” ropar jag.
Inget svar.
”David?”
Jag hör en skräll. En vattenstråle, blank som en spegel i solskenet, rinner ner på avsatsen. Jag drar mig undan. ”Sorry”, säger David. ”Vattenkanna.”
”Ingen fara. Ser du något?”
En paus, sedan hörs Davids röst igen, nästan vördnadsfull. ”Det är en djungel här uppe.”
Det var Eds idé, för fyra år sedan, när mamma gick bort. ”Du behöver ett projekt”, sa han bestämt. Så vi började göra om taket till en trädgård. Rabatter, en grönsakstäppa, en rad med små buxbomar. Och i mitten, det som mäklaren kallade la pièce de résistance: en pergola, två meter bred och tre och en halv meter lång, helt övervuxen av blad under vår och sommar, en skuggig tunnel. När pappa lite senare fick sitt slaganfall ställde Ed dit en minnesbänk. Per aspera ad astra står det på plaketten. Genom svårigheter mot stjärnorna. På vår- och sommarkvällar brukade jag sitta där, i det gyllene gröna skenet, läsa en bok, läppja på ett glas.
Jag har knappt ägnat trädgården på taket en tanke på sistone. Den måste vara helt förvildad.
”Allt är helt övervuxet”, bekräftar David. ”Det är som en skog.”
Jag vill att han kommer ner.
”Är det någon sorts pergola här borta?” frågar han. ”Med presenning på?”
Vi lade alltid en presenning över den på hösten. Jag säger ingenting; jag bara minns.
”Du måste vara försiktig här uppe. Det här takfönstret vill du inte råka trampa på.”
”Jag har inga planer på att gå dit upp”, påminner jag honom.
Glaset skallrar när han duttar på det med foten. ”Bräckligt. Skulle en gren ramla ner här så ryker hela rutan.” Det blir återigen tyst en liten stund. ”Det är rätt häftigt. Vill du att jag tar en bild?”
”Nej. Tack. Vad ska vi göra åt fuktskadan?”
Hans ena fot dyker upp på stegen, sedan den andra medan han klättrar tillbaka ner. ”Vi behöver någon yrkeskunnig.” Han kommer ner på golvet, skjuter tillbaka stegen. ”Som kan täta taket. Men möglet kan jag få bort med en färgskrapa.” Han stänger luckan. ”Sandpappra det angripna området. Och måla på täck- och emulsionsfärg.”
”Har du allt det där?”
”Färgerna kan jag skaffa. Det skulle inte skada om vi vädrade här.”
Jag stelnar till. ”Vad menar du?”
”Öppnade lite fönster. Det behöver inte vara på den här våningen.”
”Jag öppnar aldrig fönster. Någonstans.”
Han rycker på axlarna. ”Det skulle inte skada.”
Jag vänder mig mot trappan. Han följer efter. Vi går ner i tystnad.
”Tack för att du tog hand om sörjan där ute”, säger jag när vi står i köket, mest för att säga något.
”Vem var det som kastade äggen?”
”Några ungar.”
”Vet du vilka?”
”Nej.” Jag blir tyst ett ögonblick. ”Hur så? Kan du klå upp dem åt mig?”
Han blinkar. Jag fortsätter.
”Du trivs fortfarande där nere, hoppas jag?” Han har bott här i två månader, sedan dr Fielding föreslog att jag skulle skaffa en inneboende, någon som kunde hjälpa mig: gå ärenden, slänga sopor, bistå med det allmänna underhållet och så vidare, med lägre hyra som ersättning. David var den första som svarade på min annons på Airbnb. Jag minns att jag tyckte att han var kort i tonen i sitt mejl, vresig till och med, tills jag träffade honom och förstod att han hade varit riktigt pratsam. Han hade precis flyttat från Boston, erfaren alltiallo, rökte inte, sju tusen dollar på banken. Vi kom överens om ett hyresavtal samma eftermiddag.
”Ja.” Han tittar upp, på de inbyggda lamporna i taket. ”Har du det så här mörkt av någon särskild anledning? Typ av medicinska skäl eller så?”
Jag känner hur jag rodnar. ”Många i min…” Vilket ord är det jag letar efter? ”… situation känner sig utsatta om det är för ljust.” Jag gör en gest mot fönstren. ”Och det här huset får tillräckligt med dagsljus som det är.”
David funderar lite och nickar.
”Är det tillräckligt ljust nere hos dig?” frågar jag.
”Jag klagar inte.”
Nu är det jag som nickar. ”Om du hittar några fler av Eds ritningar där nere är det bara att säga till. Jag vill spara dem.”
Jag hör Punchs kattlucka smälla till, ser honom slinka in i köket.
”Jag uppskattar verkligen all hjälp jag får av dig”, fortsätter jag, även om min tajming är dålig, han är redan på väg mot källardörren. ”Med… soporna och huset och allt. Du är en räddare i nöden”, tillägger jag tamt.
”Inga problem.”
”Skulle du kunna kontakta någon som kan ta hand om taket, om det inte är för mycket besvär…”
”Inga problem.”
Punch hoppar upp på köksön mellan oss och släpper ifrån sig något han har haft i munnen. Jag tittar på det.
En död råtta.
Jag rycker till. Det är skönt att se att David gör detsamma. Råttan är liten, med flottig päls och svart, maskliknande svans. Kroppen är illa tilltygad.
Punch tittar stolt på oss.
”Fy”, bannar jag honom. Han lägger huvudet på sned.
”Han har verkligen gått loss på den”, säger David.
Jag synar råttan. ”Har du gjort det här?” frågar jag Punch, innan jag kommer på att jag förhör en katt. Han tar ett skutt ner på golvet.
”Kolla bara”, säger David andlöst. Jag tittar upp; han står böjd över köksön och hans mörka ögon gnistrar.
”Ska vi gräva ner den någonstans?” frågar jag. ”Jag vill inte att den ligger och ruttnar i soporna.”
David harklar sig. ”Det är tisdag i morgon”, säger han. Då är det sophämtning. ”Jag kan bära ut den nu. Har du en tidning?”
”Vem har det nu för tiden?” Det där lät tvärare än jag hade tänkt. Jag skyndar mig att tillägga: ”En plastpåse har jag nog.”
Jag hittar en i en låda. David håller ut handen, men det här klarar jag själv. Jag vänder påsen ut och in, stoppar in handen i den och tar försiktigt upp kadavret. En svag rysning går genom kroppen.
Jag drar påsen över råttan och knyter handtagen. David tar emot påsen och öppnar sopkärlet under köksön där han släpper ner den döda råttan. Vila i frid.
I samma stund som han lossar soppåsen från kärlet hörs ett ljud från källarvåningen; det sjunger i rören och väggarna börjar prata med varandra. Duschen.
Jag tittar på David. Han rör inte en min, i stället knyter han ihop soppåsen och slänger den över axeln. ”Jag tar ut den här”, säger han och börjar gå mot ytterdörren.
Det är inte som att jag hade tänkt fråga vad hon heter.