”Vem där?”
”Hej Anna.”
Jag låter det passera. ”Hur var halloween, stumpan?”
”Bra.” Hon tuggar på någonting. Jag hoppas att Ed tänker på vad hon stoppar i sig.
”Fick du mycket godis?”
”Massor. Mer än någonsin.”
”Vilket godis var bäst, då?” M&M’s med jordnötter, så klart.
”Snickers.”
Där ser man.
”De är små”, förklarar hon. ”Som mini-Snickers.”
”Okej, åt du kinesisk mat till middag, eller åt du Snickers till middag?”
”Både och.”
Jag måste prata med Ed.
Men när jag gör det blir han defensiv. ”Vi snackar om en kväll om året, då hon får äta godis till middag”, säger han.
”Jag vill inte att hon får bekymmer.”
Tystnad. ”Hos tandläkaren?”
”Med vikten.”
Han suckar. ”Jag kan faktiskt ta hand om henne.”
Jag suckar tillbaka. ”Jag säger inte att du inte kan det.”
”Det låter så.”
Jag tar mig för pannan. ”Det är bara det att hon är åtta och många barn går upp mycket i vikt i den åldern. I synnerhet flickor.”
”Jag ska vara försiktig.”
”Glöm inte att hon redan har gått igenom en knubbig fas.”
”Vill du att hon ska vara spinkig?”
”Nej, det vore precis lika illa. Jag vill att hon ska må bra.”
”Okej. Då ska jag ge henne en lågkaloripuss när vi säger god natt i kväll”, säger han. ”En bantningskram.”
Jag ler. Men när vi säger hejdå är det rätt stelt.