I mitten av februari – när jag hade suttit och ruttnat inomhus i nästan sex veckor – när jag insåg att jag inte BLEV BÄTTRE – tog jag kontakt med en psykiater vars föreläsning (”Atypiska antipsykotika och posttraumatiskt stressyndrom”) jag hade närvarat vid på en konferens i Baltimore fem år tidigare. Då visste han inte vem jag var. Det gör han nu.
Människor som inte har någon erfarenhet av terapi utgår ofta från att alla terapeuter är uppmärksamma och talar med mild stämma, att man breder ut sig på deras soffa som smör på rostat bröd och bara smälter. Så behöver det inte nödvändigtvis förhålla sig. Bevis A: dr Julian Fielding.
Till att börja med finns det ingen soffa. Vi ses varje tisdag i Eds bibliotek, där dr Fielding sitter i clubfåtöljen bredvid öppna spisen och jag i öronlappsfåtöljen vid fönstret. Och även om han pratar med mild stämma – rösten knarrar som en gammal dörr – så är han exakt och noggrann och precis, vilket en bra psykiater bör vara. ”En sådan snubbe som kliver ut ur duschen för att pinka”, har Ed sagt, inte bara en gång.
”Jaha”, säger dr Fielding skrovligt. Eftermiddagsljuset träffar honom i ansiktet som en pil och förvandlar hans glasögon till små solar. ”Du sa att du och Ed bråkade om Olivia i går. Är era samtal konstruktiva?”
Jag vrider på huvudet, tittar på familjen Russells hus. Jag undrar vad Jane Russell har för sig. Jag längtar efter ett glas vin.
Jag stryker med fingrarna över halsen och vänder åter blicken mot dr Fielding.
Han iakttar mig, med djupa rynkor i pannan. Kanske är han trött – jag är det definitivt. Dagens samtal har varit händelserikt: jag berättade om min panikattack (han verkade bekymrad), om mitt samtal med David (han verkade ointresserad), om mina samtal med Ed och Olivia (bekymrad igen).
Jag tittar än en gång bort – utan att blinka, utan att tänka – mot böckerna i Eds hyllor. En biografi om Pinkertondetektiverna. Två band om Napoleon. Arkitektur från Bay Area. En läsare med eklektisk smak, min make. Min utflyttade make.
”Jag tycker att det låter som om de här samtalen ger dig blandade känslor”, säger dr Fielding. Det här är klassiskt psykologsnack: Jag tycker att det låter som. Jag uppfattar det som. Det jag tror att du menar. Vi är tolkar. Vi är översättare.
”Jag tänker…”, börjar jag; orden tar oombedda form i munnen. Klarar jag av att prata om det igen? Det gör jag; jag gör det. ”Jag tänker hela tiden… Jag kan inte sluta tänka på… på resan. Jag står inte ut med tanken på att den var min idé.”
Inte ett ljud från andra sidan rummet, fastän – eller kanske eftersom – han kan det här, känner till alltihop, har hört det gång efter gång. Efter gång.
”Jag önskar att det inte var det. Inte hade varit det. Jag önskar att det hade varit Eds idé. Eller ingens. Att vi aldrig hade åkt.” Jag slår knut på fingrarna. ”Så klart.”
Mjukt: ”Men ni åkte.”
Det känns som om han har bränt mig.
”Du ordnade så att hela familjen skulle kunna åka bort tillsammans. Det är inget någon människa borde skämmas för.”
”Till New England, mitt i vintern.”
”Det är många som åker till New England på vintern.”
”Det var korkat.”
”Det var omtänksamt.”
”Det var extremt korkat”, insisterar jag.
Dr Fielding svarar inte. Centralvärmen harklar sig, andas ut.
”Om jag inte hade gjort det skulle vi fortfarande vara tillsammans.”
Han rycker på axlarna. ”Kanske det.”
”Utan tvekan.”
Jag känner hans blick, som en tyngd.
”Jag hjälpte någon i går”, säger jag. ”En kvinna i Montana. En farmor. Hon hade inte kunnat gå ut på en månad.”
Han är van vid de här tvära kasten – ”synaptiska hopp” kallar han dem, även om vi båda vet att jag byter ämne med flit. Men jag ångar vidare, berättar om GrannyLizzie, och att jag berättade vad jag heter för henne.
”Vad var det som fick dig att göra det?”
”Det kändes som om hon försökte hitta ett samband.” Är det inte det – jo, där har vi det: Är det inte det Forster uppmanar oss att göra? ”Se sambandet”? Howards End – bokcirkelns officiella juliläsning. ”Jag ville hjälpa henne. Jag ville vara tillgänglig.”
”Du gjorde det av generositet”, säger han.
”Jag antar det.
Han ändrar ställning. ”Jag tycker att det låter som om du har kommit så långt att du börjar kunna möta andra människor på deras villkor, och inte bara på dina egna.”
”Det är möjligt.”
”Det är ett steg i rätt riktning.”
Punch har smugit in i rummet och börjar stryka sig mot mina fötter, med ögonen på mitt knä. Jag hakar fast ena benet under låret.
”Hur går det med fysioterapin?” frågar dr Fielding.
Jag drar handen över benen och överkroppen, som om jag visar upp ett pris i ett tävlingsprogram. Du kan också vinna den här kasserade trettioåttaåriga kroppen! ”Jag har varit snyggare.” Och sedan, innan han hinner rätta mig: ”Jag vet att det inte är något fitnessprogram.”
Han rättar mig ändå: ”Det är inte bara ett fitnessprogram.”
”Nej, jag vet.”
”Så det går bra?”
”Jag är återställd. Mycket bättre.”
Han tittar lugnt på mig.
”På riktigt. Ryggraden är som den ska, revbenen är hela. Jag haltar inte längre.”
”Nej, jag har märkt det.”
”Men jag behöver röra på mig. Och jag gillar Bina.”
”Hon har kommit att bli en vän.”
”På sätt och vis”, medger jag. ”En vän jag betalar.”
”Hon kommer på onsdagar nu för tiden, stämmer det?”
”Oftast.”
”Bra”, säger han, som om just onsdagar är extra lämpliga för fysisk aktivitet. Han har aldrig träffat Bina. Jag har svårt att tänka mig dem tillsammans; det känns inte som om de existerar i samma dimension.
Tiden är ute. Det vet jag utan att titta på klockan på spiselkransen. Dr Fielding vet det, han med; efter flera år i branschen kan både han och jag med mer eller mindre sekundprecision avgöra när femtio minuter har gått. ”Jag vill att du fortsätter med betablockeraren, samma dos som tidigare”, säger han. ”Du tar Tofranil hundrafemtio milligram. Vi ökar på till tvåhundrafemtio.” Han rynkar pannan. ”Den dosen är baserad på vårt samtal i dag. Den borde få ordning på ditt humör.”
”Det blir rätt otydligt som det är”, påminner jag honom.
”Otydligt?”
”Eller oskarpt, antar jag. Eller både och.”
”Din syn, menar du?”
”Nej, inte synen. Det är mer…” Vi har pratat om det här, kommer han inte ihåg det? Eller har vi pratat om det? Otydligt. Oskarpt. Jag behöver verkligen ett glas vin. ”Ibland tänker jag för många tankar samtidigt. Det är som att ha en fyrvägskorsning i hjärnan där alla försöker köra på samma gång.” Jag skrockar till, lite illa till mods.
Dr Fielding får en rynka mellan ögonbrynen, sedan suckar han. ”Jo, men det här är ingen exakt vetenskap. Som du ju vet.”
”Nej. Jag vet.”
”Du tar ganska många mediciner just nu. Vi kalibrerar en i taget, tills det blir helt rätt.”
Jag nickar. Jag vet vad det betyder. Han tycker att jag har blivit sämre. Det blir trångt i bröstet.
”Börja med tvåhundrafemtio och se hur det känns. Om det blir problem kan vi överväga någonting som hjälper dig att fokusera.”
”Nootropika?” Adderall. Tänk så ofta föräldrar har frågat mig om Adderall skulle vara bra för deras barn, och så ofta jag har sagt blankt nej; nu fiskar jag efter det för egen räkning. Plus ça change.
”Vi pratar om det när det blir aktuellt”, säger han. Han gör en kråka på översta bladet i receptblocket, drar loss sidan och räcker fram den mot mig. Den darrar i hans hand. Essentiell tremor eller lågt blodsocker? Inte tidig Parkinson, hoppas jag. Inte för att jag har med det att göra. Jag tar emot papperet.
”Tack”, säger jag, medan han reser på sig, slätar ut slipsen. ”Det här kommer att göra susen.”
Han nickar. ”Då ses vi nästa vecka.” Han vänder sig mot dörren. ”Anna?” Vänder sig tillbaka.
”Ja?”
Han nickar igen. ”Jag hoppas verkligen att du hämtar ut medicinen.”
När dr Fielding har gått registrerar jag receptet online. De kan leverera medicinen klockan fem. Då hinner jag ta ett glas. Eller deux.
Men inte riktigt än. Först drar jag pekaren till ett bortglömt hörn av skrivbordet, klickar motvilligt på ikonen till ett Exceldokument: läkemedel.xlsx.
Här har jag skrivit upp alla mediciner jag tar, alla doser, alla anvisningar… alla ingredienser i min farma-cocktail. Jag slutade uppdatera listan i augusti, ser jag.
Som vanligt har dr Fielding rätt: jag tar ganska många mediciner just nu. Jag behöver båda händerna för att räkna dem. Och jag vet – tanken får mig att grina illa – jag vet att jag inte tar dem när jag ska, eller i rätt mängd, inte jämt. Alla dubbla gånger, alla överhoppade gånger, alla fyllegånger… Dr Fielding skulle bli ursinnig. Jag måste bättra mig. Vill inte tappa greppet.
Ctrl-Q och jag har lämnat Excel. Dags för vin.