Med ett dricksglas i ena handen och kameran i den andra slår jag mig ner i det hörn av arbetsrummet som omsluts av det södra och det västra fönstret, och blickar ut över grannskapet – gör en översyn, som Ed brukar säga. Där har vi Rita Miller som är på väg hem från yogan, blank av svett och med mobilen mot örat. Jag justerar skärpan och zoomar in. Hon ler. Jag undrar om det är byggnadsentreprenören hon pratar med. Eller sin make. Eller någon annan.
Utanför huset bredvid, nummer 214, tar sig mrs Wasserman och hennes Henry varligt nerför trappen. De är väl på väg ut för att sprida ljus och glädje i världen.
Jag riktar kameran västerut. Två fotgängare står och hänger utanför dubbelhuset och en av dem pekar på fönsterluckorna. ”Välbyggt”, tänker jag mig att han säger.
Gud. Nu har jag börjat fantisera ihop samtal också.
Försiktigt, som om jag inte vill bli påkommen – och det vill jag inte heller – sveper jag med blicken över parken, mot familjen Russells hus. Köket är dunkelt och tomt, persiennerna till hälften nerdragna, som halvslutna ögon. Men i vardagsrummet på våningen ovanför får jag syn på Jane och Ethan. De sitter på en polkagrisrandig tvåsitssoffa, prydligt inramade av fönstret. Hon har en smörgul tröja på sig som visar upp en skarp klyfta, och berlocken dinglar ovanför, som en bergsklättrare över ett trångt pass.
Jag vrider på linsen och bilden blir skarpare. Hon pratar snabbt, ler så att alla tänder syns och gestikulerar ivrigt med händerna. Han sitter med blicken i knät, men det blyga leendet får läpparna att kröka sig.
Jag har inte berättat för dr Fielding om familjen Russell. Jag vet vad han skulle säga, jag kan analysera mig själv: jag har låtit den här kärnfamiljen – den här mamman, pappan och deras enda barn – bli ett eko av min egen. Ett hus bort, ett nummer ner på gatan, finns den familj jag hade, det liv jag levde – ett liv som jag oåterkalleligen förlorat, och ändå är det ju här, precis bortom parken. Och? tänker jag. Kanske säger jag det, jag vet inte längre.
Jag tar en klunk, torkar mig om munnen, höjer än en gång kameran. Tittar genom linsen.
Hon tittar tillbaka på mig.
Jag tappar kameran i knät.
Jag har inte tagit fel; även med blotta ögat ser jag tydligt hennes raka blick, hennes särade läppar.
Hon höjer ena handen, vinkar.
Jag vill gömma mig.
Ska jag vinka tillbaka? Ska jag titta bort? Kan jag bara blinka uttryckslöst, som om det var någonting annat jag riktade kameran mot, någonting i närheten av henne? Nämen, jag såg dig inte?
Nej.
Jag flyger upp ur stolen och kameran trillar i golvet. ”Låt den ligga”, säger jag – den här gången säger jag det definitivt – och kastar mig ut ur rummet, ut i mörkret i korridoren.
Jag har aldrig blivit påkommen tidigare. Inte av makarna Miller, inte av familjen Takeda, inte av Wassermännen, inte av någon av alla i familjen Gray. Inte av mr och mrs Lord innan de flyttade, inte av makarna Mott innan de skilde sig. Inte av förbipasserande taxibilar eller fotgängare. Inte ens av brevbäraren, som jag förut fotograferade varje dag, vid varje dörr. Och i månad ut och månad in satt jag och hängde över mina fotografier, återupplevde alla ögonblick, tills jag inte längre förmådde följa med i världen utanför fönstret. Visserligen gör jag fortfarande undantag då och då – Millers intresserar mig. Eller, de gjorde det tills familjen Russell dök upp.
Och min Optekalins är bättre än en kikare.
Men nu pulserar skammen som ström genom kroppen. Jag tänker på allt och alla jag har fångat på bild: grannarna, främlingarna, kyssarna, kriserna, de nerbitna naglarna, de tappade växelpengarna, stegen och vurporna. Pojken i familjen Takeda, med slutna ögon och fingrar som darrar på cellosträngarna. Mr och mrs Gray som höjer sina vinglas i en upprymd skål. Mrs Lord som tänder ljusen på en tårta i vardagsrummet. De unga makarna Mott, som under slutskedet av sitt äktenskap stod och gormade på varandra från var sin ände av sitt valentinröda vardagsrum, med en krossad vas mellan sig på golvet.
Jag tänker på min hårddisk, proppfull med stulna bilder. Jag tänker på Jane Russell när hon tittade på mig, utan att blinka, från andra sidan parken. Jag är inte osynlig. Jag är inte död. Jag lever och syns och skäms.
Jag tänker på dr Brulov i Trollbunden: ”Min kära flicka, du måste sluta dunka huvudet mot verkligheten och låtsas att den inte finns.”
Tre minuter senare går jag tillbaka in i arbetsrummet. Russells tvåsitssoffa är tom. Jag sneglar mot Ethans rum; där är han, sitter hukad framför datorn.
Jag plockar försiktigt upp kameran. Den är oskadd.
Då ringer det på dörren.