”Du måste vara så jävla uttråkad”, säger hon när jag öppnar ytterdörren. Sedan ger hon mig en kram. Jag skrattar, nervöst. ”Trött på alla de där svartvita filmerna.”
Hon viner förbi mig. Jag har fortfarande inte sagt någonting.
”Jag har med mig en grej till dig.” Hon ler och stoppar ner handen i väskan. ”Den är till och med kall.” En flaska riesling med svettpärlor. Det vattnas i munnen på mig. Jag har inte druckit vitt vin på evigheter.
”Å, du hade inte…”
Men hon är redan på väg mot köket.
Inom loppet av tio minuter sitter vi och häller i oss av vinet. Jane tänder en Virginia Slim, sedan en till, och snart dallrar luften av cigarettrök som rullar fram som en dimma mellan våra huvuden och taklampan. Jag känner röksmaken i vinet, men inser att den inte stör mig; den påminner om min forskarutbildning, stjärnlösa nätter utanför krogar i New Haven, män vars kyssar smakade aska.
”Du har rätt mycket rödvin där borta”, säger hon och synar köksbänken.
”Jag köper stora partier”, förklarar jag. ”Jag gillar det.”
”Hur ofta får du fylla på?”
”Inte mer än några gånger om året.” Minst en gång i månaden.
Hon nickar. ”Och hur länge sa du att du har haft det så här?” frågar hon. ”Ett halvår?”
”Nästan elva månader.”
”Elva månader.” Hon formar ett litet O med munnen. ”Jag kan inte vissla, men låtsas att jag precis gjorde det.” Hon trycker ner fimpen i en skål med gamla flingor, sätter handflatorna mot varandra och lutar sig fram, som om hon bad. ”Men vad gör du hela dagarna?”
”Jag är rådgivare åt folk”, säger jag ädelt.
”Vilka då?”
”Folk på nätet.”
”Ah.”
”Och så tar jag fransklektioner på nätet. Och spelar schack”, tillägger jag.
”På nätet?”
”På nätet.”
Hon drar med ena fingret längs tidvattenlinjen i sitt glas. ”Så internet”, säger hon, ”är typ ditt… fönster mot världen.”
”Fast det är ju mitt riktiga fönster också.” Jag pekar på rutan bakom henne.
”Din kikare ut mot världen”, säger hon, och jag rodnar. ”Jag skämtar bara.”
”Jag ber verkligen om ursäkt för…”
Hon viftar med handen, drar i sig ett bloss. ”Äsch, päsch.” Röken letar sig ut genom hennes mun. ”Har du något riktigt schackbräde?”
”Spelar du?”
”Jag gjorde det förut.” Hon låter cigaretten vila i flingskålen. ”Nu ska vi se vad du går för.”
Vi är mitt uppe i vårt första parti när det ringer på dörren. Klockan är prick fem – apoteksleveransen.
Jane öppnar. ”Mediciner direkt till dörren!” tjuter hon när hon kommer tillbaka från hallen. ”Är de något att ha?”
”De där är uppåttjack”, säger jag och korkar upp flaska nummer två. Merlot den här gången.
”Nu är det fest på riktigt.”
Medan vi dricker och spelar, så pratar vi. Vi är båda mödrar till ensambarn, vilket jag visste. Vi är båda seglare, vilket jag inte visste. Jane föredrar enmansbåtar och jag är mer förtjust i tvåmans – eller, jag var det.
Jag berättar om min och Eds smekmånad, att vi hyrde en Alerion, sex fot, och kryssade mellan de grekiska öarna, studsade runt som i ett flipperspel mellan Santorini och Delos, Naxos och Mykonos. ”Bara vi två”, säger jag, ”som gled fram över Egeiska havet.”
”Precis som i Lugnt vatten”, säger Jane.
Jag tar en klunk vin. ”I Lugnt vatten tror jag att de är på Stilla havet.”
”Ja ja, bortsett från det är det precis som i Lugnt vatten.”
”Dessutom är de ute och seglar för att återhämta sig efter en olycka.”
”Ja, okej.”
”Och sedan räddar de en psykopat som försöker döda dem.”
”Får jag komma till punkt eller?”
Medan hon bekymrat tittar på schackbrädet går jag bort till kylen och rotar fram en Toblerone som jag hackar upp lite grovt med en kökskniv. Vi sitter vid bordet, mumsar. Godis till middag. Precis som Olivia.
Senare:
”Är det många som kommer och hälsar på?” Hon smeker löparen med fingret, skjuter den framåt på brädet.
Jag skakar på huvudet, skakar ner vinet i halsen. ”Inga alls. Du och din son.”
”Varför det? Eller varför inte det?”
”Jag vet inte. Mina föräldrar är döda och jag jobbade för mycket för att ha några vänner.”
”Inga arbetskamrater?”
Jag tänker på Wesley. ”Vi var bara två på mottagningen”, säger jag. ”Nu är ju hans arbetsbörda dubbelt så stor, så han hinner inte komma hit.”
Hon tittar på mig. ”Så sorgligt.”
”Det kan man lugnt säga.”
”Har du ens någon telefon?”
Jag pekar på den fasta telefonen som står och trycker i ena hörnet på köksbänken, och klappar mig på fickan. ”Och en Iphone från stenåldern, men den funkar. Om min psykiater ringer. Eller någon annan. Min inneboende.”
”Din stilige inneboende.”
”Ja, min stilige inneboende.” Jag tar en klunk, tar hennes drottning.
”Det där var kallt.” Hon knäpper i väg lite aska från bordet och ylar av skratt.
Efter parti nummer två vill hon ha en rundtur i huset. Först tvekar jag, bara ett ögonblick: den som senast fick se hela huset, från nedersta till översta våningen, var David och personen dessförinnan… jag minns verkligen inte. Bina har aldrig sett mer än första våningen och dr Fielding är hänvisad till biblioteket. Blotta tanken känns intim, som om jag är på väg att leda en ny älskare till mitt sovrum.
Men jag går med på det, och visar henne runt, det ena rummet efter det andra, den ena våningen efter den andra. Röda rummet: ”Det känns som att vara instängd i en blodåder.” Biblioteket: ”Så många böcker! Har du läst alla?” Jag skakar på huvudet. ”Har du läst några?” Jag fnissar.
Olivias sovrum: ”Lite litet kanske? För litet. Hon behöver ett rum att växa i, som Ethans.” Men mitt arbetsrum: ”Ooh och aah”, säger Jane. ”Här inne kan man verkligen få saker gjorda.”
”Jag spelar mest schack och pratar med folk som inte kan gå ut. Om man kan kalla det att få saker gjorda.”
”Titta.” Hon ställer glaset i fönstret och stoppar händerna i bakfickorna. Lutar sig mot rutan. ”Där är ju huset”, säger hon och betraktar sitt hem. Hennes röst är dov, nästan beslöjad.
Hon har varit så lekfull och glad att hennes nu allvarliga min nästan ger mig en liten chock, som en nål som halkar snett på skivan. ”Där är huset”, instämmer jag.
”Visst är det fint? Inget dåligt ställe.”
”Verkligen inte.”
Hon står och blickar ut ett litet tag till. Sedan går vi tillbaka till köket.
Ännu senare:
”Har du stor användning för det där?” frågar Jane, som rör sig runt i vardagsrummet medan jag planerar nästa drag. Solen sjunker snabbt; i den gula tröjan och det svaga ljuset ser hon ut som en ande som svävar omkring i huset.
Hon pekar på paraplyet, som likt ett fyllo står och stödjer sig mot den bortre väggen.
”Mer än du anar”, svarar jag. Jag väger på stolen och beskriver dr Fieldings innergårdsterapi, den ostadiga vandringen ut genom dörren och nerför trappen, nylonbubblan som skyddar mig mot världsrymden, den klara utomhusluften, vinden mot huden.
”Intressant”, säger Jane.
”Jag tror att det uttalas ’störtlöjligt’.”
”Men funkar det, då?”
Jag rycker på axlarna. ”Typ.”
”Okej”, säger hon och klappar paraplyet på handtaget, som om det vore huvudet på en hund. ”Då så.”
”Du, när fyller du år?”
”Tänker du köpa en present till mig?”
”Sakta i backarna.”
”Snart faktiskt”, säger jag.
”Jag med.”
”Den elfte november.”
Hon gapar. ”Det är ju samma dag som jag.”
”Du skämtar.”
”Nej. Elfte i elfte.”
Jag höjer glaset. ”För den elfte i elfte.”
Vi skålar.
”Har du papper och penna?”
Jag går och hämtar båda delarna i en låda, placerar dem framför henne.
”Du ska bara sitta där”, säger Jane. ”Se söt ut.” Jag viftar med ögonfransarna.
Hon far med pennan över papperet, korta, skarpa drag. Jag ser mitt ansikte ta form: de djupa ögonen, de mjuka kindbenen, den långa käken. ”Glöm inte att få med underbettet”, säger jag, men hon hyssjar åt mig.
I tre minuter tecknar hon, för glaset till läpparna vid två tillfällen. ”Voilà”, säger hon och håller fram arket.
Jag betraktar det. Likheten är slående. ”Det där var snyggt.”
”Eller hur?”
”Kan du göra fler?”
”Du menar om jag kan rita av fler än bara dig. Tro det eller ej så kan jag det.”
”Nej, jag menar – djur, du vet, eller stelliben. Stilleben.”
”Jag vet inte. Jag är främst intresserad av människor. Som du.” Med en elegant handrörelse signerar hon bilden i ena hörnet. ”Ta-da. En äkta Jane Russell.”
Jag lägger ner teckningen i en kökslåda, den där jag förvarar de fina bordsdukarna. Annars kommer jag antagligen att fläcka ner den.
”Kolla vad många.” De ligger utspridda som ädelstenar på bordet. ”Vad gör den där?”
”Vilken då?”
”Den rosa. Oktogon. Nej, sexagon.”
”Hexagon.”
”Ja ja.”
”Det är Inderal. Betablockerare.”
Hon kisar mot tabletten. ”Det tar man ju om man har haft en hjärtattack.”
”Eller om man har haft en panikattack. Det får hjärtat att slå långsammare.”
”Och den, då? Den lilla ovala vita?”
”Aripiprazol. Atypisk antipsykotisk medicin.”
”Det låter allvarligt.”
”Låter allvarligt, och är allvarligt, i vissa fall. För mig är det bara ett tillägg. Gör mig tillräknelig. Gör mig tjock.”
Hon nickar. ”Och den?”
”Imipramin. Tofranil. Mot depression. Och sängvätning.”
”Är du sängvätare?”
”I natt kanske.” Jag tar en klunk vin.
”Den då?”
”Temazepam. Sömntablett. Den tar jag senare.”
Hon nickar. ”Får du ta någon av de här medicinerna med alkohol?”
Jag sväljer. ”Nä.”
Det är först när jag känner hur tabletterna jobbar sig ner genom halsen som jag minns att jag tog dem i morse.
Jane kastar huvudet bakåt, hennes mun är som en fontän av rök. ”Snälla, säg inte schackmatt.” Hon fnittrar. ”Mitt ego pallar inte tre i rad. Du måste komma ihåg att jag inte har spelat på flera år.”
”Det märks”, säger jag. Hon fnyser, skrattar, och visar upp en ordentlig samling tandfyllningar.
Jag granskar mina fångar: båda tornen, båda löparna, en hel radda bönder. Jane har bara tagit en enda bonde och en ensam springare. Hon ser att jag tittar och slår ner springaren på sidan. ”Hästen har fallit”, säger hon. ”Tillkalla veterinär.”
”Jag älskar hästar”, säger jag.
”Har man sett. Ett mirakulöst tillfrisknande.” Hon ställer upp springaren igen och smeker den över marmormanen.
Jag ler, tömmer glaset. Hon fyller på. Jag tittar på henne. ”Jag älskar dina örhängen också.”
Hon fingrar på det ena, sedan det andra – en liten kör av pärlor i varje öra. ”Present från ett ex”, säger hon.
”Och Alistair har inget emot att du använder dem?”
Hon funderar lite, sedan skrattar hon. ”Jag tvivlar på att Alistair vet.” Hon drar tummen över gnisthjulet i tändaren, för tändaren till cigaretten.
”Vet att du använder dem eller vet vem du har fått dem av?”
Jane tar ett bloss, blåser ut röken åt sidan. ”Varken eller. Både och. Han kan vara svår.” Hon askar i skålen. ”Missförstå mig inte – han är en bra människa, och en bra pappa. Men han är kontrollerande.”
”Vad beror det på?”
”Analyserar du mig, dr Fox?” frågar hon. Rösten är lättsam men ögonen kyliga.
”Det är väl i så fall din man jag analyserar.”
Hon tar ett bloss till, rynkar pannan. ”Han har alltid varit sån. Inte så tillitsfull. Åtminstone inte när det är mig det handlar om.”
”Och vad beror det på?”
”Å, jag var vild”, säger hon. ”För-där-vad. Det är rätt ord. Det är hans… det är det ord Alistair använder, i alla fall. Jag hamnade i dåligt sällskap, gjorde dåliga val.”
”Tills du träffade Alistair?”
”Senare också. Det tog ett tag innan jag fick ordning på allt.” Så lång tid kan det inte ha tagit, tänker jag – av hennes utseende att döma kan hon inte ha varit mer än i tidiga tjugoårsåldern när hon blev mamma.
Hon skakar på huvudet. ”Jag var med en annan ett tag.”
”Vem var det?”
En grimas. ”Var är verkligen rätt ord. Inte värt att prata om. Vi gör alla våra misstag.”
Jag säger ingenting.
”Det tog slut hur som helst. Men mitt familjeliv är fortfarande…” Hon knäpper med fingrarna i luften. ”… en utmaning. Så heter det.”
”Le mot juste.”
”Fransklektionerna ger verkligen valuta för pengarna.” Hon gnisslar tänder i ett leende och vinklar cigaretten uppåt.
Jag fortsätter. ”Vad är det som gör ditt familjeliv till en utmaning?”
Hon blåser ut röken. En perfekt ring dallrar genom luften.
”En gång till”, säger jag, jag kan inte låta bli. Hon gör en ring till. Jag inser att jag är full.
”Du vet” – hon harklar sig – ”det är inte bara en grej. Det är komplicerat. Alistair är en utmaning. Familjer är utmanande.”
”Men Ethan är en fin unge. Och jag känner igen fina ungar när jag träffar dem”, tillägger jag.
Hon ser mig i ögonen. ”Vad glad jag blir. Det tycker jag också.” Hon knackar cigaretten mot kanten på skålen igen. ”Du måste ju sakna din familj.”
”Ja. Något fruktansvärt. Men jag pratar med dem varje dag.”
Hon nickar. Hennes blick är lite dimmig; hon måste också vara full. ”Men det är ju inte detsamma som om du skulle ha dem här, hos dig.”
”Nej. Självklart inte.”
Hon nickar igen. ”Jaha, Anna. Som du märker frågar jag inte hur det kommer sig att du blev så här.”
”Överviktig?” säger jag. ”Gråhårig i förtid?”
Jag är verkligen mosig.
Hon smuttar på vinet. ”Agorafobisk.”
”Jaa…” Om vi nu ska hålla på och anförtro oss åt varandra, så: ”Trauma. Som för vem som helst.” Jag skruvar på mig. ”Jag blev deprimerad. Djupt deprimerad. Det är inget jag helst tänker på.”
Hon skakar på huvudet. ”Nej, nej, det förstår jag – jag har inte med det att göra. Och jag antar att du inte direkt kan bjuda hem folk på fest. Men jag tror att det vore bra om vi kunde hitta några nya fritidsintressen till dig. Förutom schack och svartvita filmer.”
”Och spioneri.”
”Och spioneri.”
Jag funderar. ”Förut fotograferade jag.”
”Jag tycker att det verkar som om du fortfarande gör det.”
Det förtjänar ett flin. ”Visserligen. Men jag menar utomhus. Det tyckte jag om.”
”Typ som Humans of New York?”
”Mer som naturfotografi.”
”I New York?”
”I New England. Vi var där ibland.”
Jane vänder sig mot fönstret. ”Kolla”, säger hon och pekar åt väster. Jag kollar: en ljuv solnedgång, skymningen som dröjer sig kvar, byggnader som utklippta papperssilhuetter mot den glödande bakgrunden. En fågel som flyger i cirklar i närheten. ”Det där är väl natur?”
”Tekniskt sett. En del av den. Men det jag menar…”
”Världen är vacker”, framhärdar hon, och hon är allvarlig; hennes blick är rak och rösten stadig. Hon fångar min blick, håller kvar den. ”Glöm inte det.” Hon böjer sig bakåt, fimpar i skålen. ”Och låt det inte gå dig förbi.”
Jag fiskar upp mobilen ur fickan, riktar den mot fönstret och tar en bild. Jag tittar på Jane.
”Duktig flicka”, mumlar hon dovt.