Jag vaknar med Wesley i huvudet.
Wesley och en välförtjänt baksmälla. Jag tar mig mödosamt ner till arbetsrummet, som genom en dimma, och störtar därefter ut i badrummet och kräks. Sjunde himlen.
Jag har märkt att jag kräks med stor precision. Jag skulle kunna bli proffs, brukar Ed säga. En enda spolning och sörjan rinner bort. Jag sköljer munnen, klappar mig på kinderna för att få tillbaka färgen i ansiktet, och går in i arbetsrummet igen.
På andra sidan parken är familjen Russells fönster tomma och rummen vilar i mörker. Jag tittar på huset; det tittar tillbaka. Jag inser att jag saknar dem.
Jag vänder blicken söderut, där en skamfilad taxi släpar sig fram på gatan. Bakom den går en kvinna, med en kaffemugg i ena handen och en goldendoodle i koppel. Jag tittar på klockan på mobilen: 10.28. Hur kommer det sig att jag är uppe så tidigt?
Just det: jag glömde ta min temazepamtablett. Eller rättare sagt slocknade jag innan jag kom ihåg att ta den. Den gör att jag däckar, tynger ner mig som en sten.
Och nu virvlar gårdagskvällen upp i hjärnan, bländande som ett stroboskop, som karusellen i Främlingar på tåg. Hände det ens? Ja: vi korkade upp Janes vin, vi pratade om båtar, vi glufsade i oss choklad, jag tog ett foto, vi pratade om våra familjer, jag radade upp mina mediciner på bordet, vi drack ännu mer. Inte i den ordningen.
Tre flaskor vin – eller var det fyra? Hur som helst kan jag dricka mer än så, har druckit mer än så. ”Tabletterna”, säger jag, likt en detektiv som utbrister ”Eureka!” – doseringen. Jag råkade ta dubbel dos i går, det minns jag. Bakfyllan måste bero på medicinen. ”Kan tänka mig att de där golvar en rätt bra”, fnittrade Jane när jag hade svalt allihop, sköljt ner dem med en klunk vin.
Huvudet vibrerar och händerna skakar. Längst in i skrivbordslådan hittar jag en liten reseburk med värktabletter, kastar in tre tabletter i munnen. Bäst före-datumet kom och gick för nio månader sedan. På den tiden har barn blivit till och fötts, tänker jag. Hela liv har skapats.
Jag sväljer en fjärde tablett, för att vara på den säkra sidan.
Och sedan… Vad hände sedan? Just det: sedan kom Alistair och ställde frågor om sin fru.
Någonting rör sig utanför fönstret. Jag tittar upp. Dr Miller är på väg till jobbet. ”Vi ses kvart över tre”, säger jag. ”Kom inte för sent.”
Kom inte för sent – det var Wesleys gyllene regel. ”För en del är det här de viktigaste femtio minuterna på hela veckan”, brukade han påminna mig. ”Så vad du än lyckas eller misslyckas med i övrigt, kom för Guds skull inte för sent.”
Wesley Briljant. Det var tre månader sedan jag kollade upp honom. Jag fattar musen och besöker Google. Markören blinkar i sökrutan.
Han innehar fortfarande sin donationsprofessur på halvtid, ser jag; han får fortfarande artiklar publicerade i Times och diverse branschtidningar. Och han jobbar fortfarande, så klart, även om jag vill minnas att mottagningen flyttade till Yorkville över sommaren. Jag säger ”mottagningen”, men i själva verket handlar det bara om Wesley, hans receptionist Phoebe och hennes kortläsare till mobilen. Och så Eames-fåtöljen. Han avgudar sin Eames-fåtölj.
Den, och inte mycket annat. Wesley är ogift; det är undervisningen som är hans kärlek, patienterna hans barn. ”Nu ska du inte tycka synd om stackars gamle dr Brill, Fox”, förmanade han mig. Jag minns det hur tydligt som helst: Central Park, svanarna med sina frågetecken till halsar, solen som stod högt bakom de loja almarna. Han hade precis frågat om jag ville bli delägare i hans verksamhet. ”Jag har för mycket i mitt liv”, sa han. ”Det är därför jag behöver dig, eller någon som du. Tillsammans kan vi hjälpa fler barn.”
Som alltid hade han rätt.
Jag klickar på Google Bilder. Sökningen visar upp en liten samling foton; inget är vare sig särskilt nytaget eller särskilt smickrande. ”Jag gör mig inte bra på bild”, sa han en gång, inte det minsta misslynt, medan en tjock gloria av cigarrök vältrade sig i taket. Hans naglar var missfärgade och spruckna.
”Nej, det gör du inte”, instämde jag.
Han höjde ett borstigt ögonbryn. ”Sant eller falskt: du är så här hård mot din man också.”
”Inte helt sant.”
Han fnös. ”Ingenting kan vara ’helt sant’”, sa han. ”Antingen är det sant eller så är det inte det. Antingen är det på riktigt eller så är det inte det.”
”Väldigt sant”, svarade jag.