”Vem där?” säger Ed.
Jag ändrar ställning i stolen. ”Det är ju jag som säger så.”
”Du låter förjävlig, slugger.”
”Jag låter som jag känner mig.”
”Mår du illa?”
”Jag gjorde”, svarar jag. Jag borde inte berätta om i går kväll, jag vet det, men jag är för svag. Och jag vill vara ärlig mot Ed. Det förtjänar han.
Han är inte nöjd. ”Du får inte göra så, Anna. Inte när du medicinerar.”
”Jag vet.” Jag ångrar redan att jag sagt något.
”Allvarligt.”
”Jag vet, säger jag ju.”
Nästa gång han tar till orda låter han mjukare på rösten. ”Du har haft en hel del besökare på sistone”, säger han. ”Mycket stimulans.” Han blir tyst en liten stund. ”De här på andra sidan parken…”
”Familjen Russell.”
”… de kanske kan lämna dig lite i fred nu.”
”Låter jag bara bli att svimma ute på gatan kommer de säkert att göra det.”
”De har inte med dig att göra.” Och inte du med dem, är jag övertygad om att han tänker.
”Vad har dr Fielding att säga?” fortsätter han.
Jag har börjat misstänka att Ed ställer den här frågan så fort han inte vet vad han ska säga. ”Han är mer intresserad av mitt förhållande till dig.”
”Till mig?”
”Till er båda två.”
”Ah.”
”Ed, jag saknar dig.”
Jag hade inte tänkt säga det – jag visste inte ens att jag tänkte det. Mitt ofiltrerade undermedvetna. ”Förlåt, det är bara detet som pratar”, säger jag.
Han är tyst ett ögonblick.
Så småningom: ”Ja, och nu är det Edet som pratar”, säger han.
Det här saknar jag också, hans dumma vitsar. Han brukade säga att det var jag som satte ”Anna” i ”psyko-anna-lytiker”. ”Fruktansvärt”, sa jag och låtsades spy. ”Äh, du älskar det”, svarade han, och det gjorde jag.
Han blir tyst igen.
Sedan:
”Vad är det du saknar med mig, då?”
Det här är jag inte beredd på. ”Jag saknar…”, börjar jag, i hopp om att meningen ska avsluta sig själv.
Och sedan väller orden fram som en störtflod, som vatten som sprutar från en kran, en damm som rämnar. ”Jag saknar hur du bowlar”, säger jag, eftersom just de fåniga orden är de första som dyker upp. ”Jag saknar att du aldrig lyckas knyta pålstek. Jag saknar utslaget du får när du rakar dig. Jag saknar dina ögonbryn.”
Medan jag pratar märker jag att jag är på väg uppför trappan, jag går förbi avsatsen, in i sovrummet. ”Jag saknar dina skor. Jag saknar när du ber mig göra kaffe på morgnarna. Jag saknar den gången du hade mascara på dig och alla såg det. Jag saknar den gången du bad mig att sy en grej på riktigt. Jag saknar att du är så artig mot serveringspersonal.”
Nu har jag lagt mig i sängen, vår säng. ”Jag saknar dina ägg.” Äggröra, till och med när de skulle vara enkelstekta. ”Jag saknar dina godnattsagor.” Hjältinnorna som avvisade prinsarna och i stället valde att doktorera. ”Jag saknar hur du härmar Nicolas Cage.” Med gällare röst efter Wicker Man. ”Jag saknar att du jättelänge trodde att ordet ’förleda’ uttalades förleda.”
”Förledande litet ord. Det förledde mig.”
Jag skrattar blött, och inser att jag gråter. ”Jag saknar dina dumma, dumma skämt. Jag saknar att du bryter chokladkakan i mindre bitar innan du äter den i stället för att bara ta en jävla tugga med en gång.”
”Inte svära.”
”Förlåt.”
”Det är faktiskt godare så.”
”Jag saknar ditt hjärta”, säger jag.
Paus.
”Jag saknar dig så mycket.”
Paus igen.
”Jag älskar dig så mycket.” Jag drar raspigt efter andan. ”Jag älskar er båda två.”
Det finns inget mönster i det jag säger, inte vad jag kan skönja – och jag är utbildad till att hitta mönster. Jag saknar honom bara. Jag saknar honom. Jag älskar honom. Jag älskar dem.
Det blir tyst, en lång och djup tystnad. Jag andas.
”Men Anna”, säger han, försiktigt, ”om…”
Ett ljud från nedervåningen.
Det är lågt, bara ett dovt muller. Kanske huset som sätter sig.
”Vänta”, säger jag till Ed.
Och då, tydligt: en torr hostning, en grymtning.
Det är någon i köket.
”Jag måste sluta”, säger jag till Ed.
”Vad…”
Men jag är redan på väg mot dörren, med telefonen i högsta hugg; fingrarna rör sig över skärmen – slår nödnumret – och tummen vibrerar över den gröna ikonen. Jag minns förra gången jag ringde. Ringde mer än bara en gång, faktiskt, eller försökte åtminstone. Den här gången kommer någon att svara.
Jag smyger nerför trappan, handen glider ljudlöst över räcket och stegen under mina fötter är osynliga i mörkret.
Jag rundar hörnet, och trappan fylls av ljus. Jag slinker in i köket. Telefonen darrar i handen.
Vid diskmaskinen står en man, med sin breda ryggtavla mot mig.
Han vänder sig om. Jag trycker på Ring.