”Hej”, säger David.
För helvete. Jag andas ut, skyndar mig att lägga på. Stoppar ner mobilen i fickan igen.
”Förlåt”, tillägger han. ”Jag ringde på för typ en halvtimme sedan, men jag tror att du låg och sov.”
”Jag måste ha varit i duschen”, säger jag.
Han reagerar inte. Blir antagligen generad å mina vägnar; jag är inte ens blöt i håret. ”Så jag gick in via källaren. Hoppas det inte gör något.”
”Självklart inte”, säger jag. ”Du är välkommen när du vill.” Jag går bort till diskbänken, tappar upp ett glas vatten. Jag är alldeles skakig. ”Vad ville du?”
”Jag letar efter en X-Acto.”
”En X-Acto?”
”En X-Actokniv.”
”Typ som en kartongkniv?”
”Exakt.”
”Exakt-o”, säger jag. Vad är det för fel på mig?
”Jag kollade under diskbänken”, fortsätter han, barmhärtigt, ”och i lådan vid telefonen. Din telefon är inte inkopplad förresten. Jag tror att den är död.”
Jag kan inte komma ihåg när jag använde den fasta telefonen senast. ”Det är den säkert.”
”Det vore kanske bra att fixa det.”
Behövs inte, tänker jag.
Jag rör mig mot trappan. ”Jag har en kartongkniv i städskåpet där uppe”, säger jag, men han har redan börjat följa efter.
När vi har kommit uppför trappan vänder jag mig om och öppnar dörren till skåpet. Innanför är det svart som en utbrunnen tändsticka. Jag drar i snöret bredvid den nakna glödlampan. Det är ett långsmalt, vindsliknande utrymme. Hopfällda solstolar står lutade mot den bortersta väggen, färgburkar står travade som blomkrukor på golvet – och, tro det eller ej, Toile de Jouy-tapeter, herdinnor och adelsmän, en och annan rackarunge. Eds verktygslåda står på en hylla, orörd. ”Vad spelar det för roll att jag inte är händig”, skulle han säga. ”När man har min kropp behöver man inte vara det.”
Jag öppnar lådan, rotar.
”Där.” David pekar – ett silverfärgat plasthölje med ett blad som sticker ut i ena änden. Jag tar tag i den. ”Var försiktig.”
”Jag tänker inte skära dig.” Jag räcker varsamt fram den, med bladet riktat mot mig själv.
”Det är dig jag inte vill skära”, säger han.
En belåten liten gnista flimrar till inuti mig, som början till en låga. ”Vad ska du använda den till?” Jag drar i snöret, och det blir återigen nattsvart runtomkring. David rör sig inte.
När vi står där i mörkret, jag i min morgonrock och David med kniven, slår det mig att jag aldrig har befunnit mig så här nära honom förut. Han skulle kunna kyssa mig. Han skulle kunna döda mig.
”En av grannarna bad mig hjälpa till med lite grejer. Öppna lite lådor och ställa undan lite saker.”
”Vilken granne?”
”Han på andra sidan parken. Russell.” Han går ut, rör sig mot trappan.
”Hur hittade han dig?” frågar jag och följer efter.
”Jag har satt upp lite flygblad. Han såg ett på fiket eller var det nu var.” David vänder sig om och tittar på mig. ”Känner du honom?”
”Nej”, säger jag. ”Han kom förbi i går bara.”
Vi befinner oss åter i köket. ”Han har några lådor som behöver packas upp och lite möbler som ska sättas ihop i källaren. Jag borde vara klar någon gång i eftermiddag.”
”Jag tror inte att de är där.”
Han kisar mot mig. ”Hur vet du det?”
För att jag spionerar på deras hus. ”Det ser inte ut att vara någon hemma.” Jag pekar på 207:an genom köksfönstret, och i samma stund blir det ljust i hela vardagsrummet. Där står Alistair, med en telefon fastkilad mellan kinden och axeln. Hans hår ser nyvaket ut.
”Där är han”, säger David och går mot halldörren. ”Jag kommer tillbaka sedan. Tack för kniven.”