Två timmar senare häller jag i mig det sista av vinet och ställer flaskan på soffbordet. Jag tar mig långsamt upp till sittande, och välter sedan över på andra sidan, som den lilla visaren på en klocka.
Nej. Släpa dig till sovrummet. Till badrummet.
Under duschens strålar fylls hjärnan av de senaste två dagarna, de rinner in i alla sprickor, väller upp i håligheterna: Ethan som gråter på soffan, dr Fielding och hans flaskbottnar till glasögon, Bina och hennes ben mot min ryggrad, den där virvelvinden till kväll när Jane var här. Eds röst i örat. David med kniven. Alistair – en bra människa, en bra pappa. Skriken.
Jag klämmer ut en klick schampo i ena handen, gnider tankspritt in det i håret. Vattnet stiger runt fötterna.
Och så medicinerna – herregud, medicinerna. ”Det här är starka antidepressiva läkemedel, Anna”, sa dr Fielding precis i början, när jag fortfarande var groggy av smärtlindring. ”Ta dem på ett ansvarsfullt sätt.”
Jag pressar handflatorna mot väggen, låter huvudet hänga under strålen. Mitt ansikte försvinner i en mörk grotta av hår. Någonting håller på att hända mig, gå genom mig, någonting farligt och nytt: det har slagit rot, ett giftigt träd. Det växer, vecklar ut sig, låter sina rankor slingra sig runt min mage, mina lungor, mitt hjärta. ”Medicinerna”, säger jag. Min röst låter mjuk och dov med den dånande duschen i bakgrunden, som om jag befann mig under vatten.
Mina händer tecknar hieroglyfer på glasrutan. Jag torkar mig i ögonen och läser. Om och om igen på dörren till kabinen har jag skrivit Jane Russells namn.