Det är någon gång efter lunch och jag sitter åter vid min laptop, när jag ser att GrannyLizzie loggar in på Agora; den lilla ikonen bredvid hennes namn förvandlas till en smiley, som om att delta i det här forumet är en aktivitet som präglas av glädje och välbehag. Jag bestämmer mig för att vara först på bollen.
thedoctorisin: Hej Lizzie!
GrannyLizzie: Hej doktor Anna!
thedoctorisin: Vad har ni för väder i Montana?
GrannyLizzie: Det regnar ute, vilket inte spelar någon roll för en inomhustjej som jag!
GrannyLizzie: Vad har ni för väder i New York City?
GrannyLizzie: Låter jag som en lantis som säger så? Borde jag säga NYC i stället?
thedoctorisin: Båda funkar! Här skiner solen. Hur mår du?
GrannyLizzie: Om jag ska vara helt ärlig har det varit jobbigare i dag än det var i går. I alla fall hittills.
Jag tar en klunk, låter vinet rulla runt på tungan.
thedoctorisin: Så kan det vara. Att bli frisk är inte alltid en friktionsfri historia.
GrannyLizzie: Jag märker det! Grannarna kommer hit med mat.
thedoctorisin: Vad hälrigt att du har så stöttande mäniskor omkring dig.
Två stavfel. Mer än två glas vin. Ett riktigt hyfsat snitt, måste jag säga. ”Riktigt jäkla hyfsat”, säger jag för mig själv och tar en klunk till.
GrannyLizzie: MEN: Den stora nyheten är… att på söndag kommer mina söner och hälsar på. Jag önskar verkligen att jag kan vara utomhus med dem. Verkligen verkligen!
thedoctorisin: Var inte för hård mot dig själv om det inte är meningen att det ska bli så den här gången.
En paus.
GrannyLizzie: Jag vet att det är ett hemskt ord, men det är svårt att inte känna sig som ”ett missfoster”.
Ja, det är hemskt, och det får det att knipa till i hjärtat på mig. Jag sveper glaset, kavlar upp ärmarna på morgonrocken, låter fingrarna rusa fram över tangentbordet.
thedoctorisin: Du är INTE ett missfoster. Du är ett offer för omständigheterna. Det du går igenom är helvetiskt påfrestande. Jag har inte kunnat gå ut på tio m ånader och jag om någon vet hur svårt det här är. Jag ber dig, betrakta ALDRIG dig själv som ett missfoster eller värdelös eller någonting annat änen hårdnackad och rådig person som är modigg nog att be om hjälp. Dina söner ska vara stolta över dig och du ska vara stotl över dig själv.
Fin. Inte poesi direkt. Inte ens skaplig engelska – fingrarna halkade runt på tangenterna – men vartenda ord är sant. Helt sant.
GrannyLizzie: Det där var fantastiskt.
GrannyLizzie: Tack.
GrannyLizzie: Inte undra på att du är psykolog. Du vet precis vad du ska säga och hur du ska säga det.
Jag känner leendet sprida sig över mina läppar.
GrannyLizzie: Har du också familj?
Leendet stelnar.
Innan jag svarar häller jag upp mer vin. Det är på väg att rinna över kanten och jag lutar mig fram, sörplar tills glaset bara är välfyllt. En droppe rinner ut genom munnen, nerför hakan, landar på morgonrocken. Jag gnuggar in den i frottén. Tur att inte Ed ser mig. Tur att ingen ser mig.
thedoctorisin: Det har jag, men vi bor inte tillsammans.
GrannyLizzie: Varför inte?
Ja, varför inte? Varför bor ni inte tillsammans, Anna? Jag för glaset till munnen, ställer ifrån mig det igen. Scenen vecklas ut framför mig, som en japansk solfjäder: de enorma snövidderna, det pittoreska hotellet, den uråldriga ismaskinen.
Och till min stora förvåning berättar jag för henne.