Paraplyet står i sitt hörn, hopkrupet vid väggen, som om det fasar för annalkande hot. Jag tar tag i det böjda handtaget, svalt och lent i min fuktiga hand.
Ambulansen har inte kommit men jag är här, bara några steg bort. På andra sidan de här väggarna, utanför de där två dörrarna, hjälpte hon mig, kom till min undsättning – och nu har hon en kniv i bröstet. Min ed som psykoterapeut: Jag ska inte åsamka skada. Jag ska främja läkande och välbefinnande och sätta andras intressen framför mina egna.
Jane är på andra sidan parken. Hennes hand släpar genom blodet.
Jag skjuter upp halldörren.
Mörkret är tjockt runtomkring mig när jag går bort till den andra dörren. Jag vrider upp låset och trycker in knappen på skaftet, känner vinddraget när paraplyet slår ut i mörkret; piggarna stöter emot väggen, skrapar, som små klor.
Ett. Två.
Jag fattar handtaget.
Tre.
Jag trycker ner.
Fyr.
Jag står där. Med den kalla mässingen i handen.
Jag kan inte röra mig.
Jag känner hur det som finns utanför försöker ta sig in i huset – var det inte så Lizzie formulerade det? Det pressar sig mot dörren, spänner musklerna, slår mot träet. Jag hör hur det andas, hör de vidgade näsborrarna, tänderna som gnisslar. Det kommer att trampa ihjäl mig, slita mig i stycken, sluka mig.
Jag trycker huvudet mot dörren, andas ut. Ett. Två. Tre. Fyr.
Gatan är en kanjon, djup och vid. För utsatt. Jag kommer aldrig att klara det.
Hon är bara några steg bort. På andra sidan parken.
På andra sidan parken.
Jag lämnar hallen, släpar paraplyet efter mig, och går mot köket. Där har vi den, precis bredvid diskmaskinen, sidodörren som vetter direkt mot parken. Låst sedan nästan ett år tillbaka. Jag har placerat ett återvinningskärl framför den, där flaskhalsar sticker upp som trasiga tänder.
Jag puttar kärlet åt sidan – en kör av klirrande glas hörs inifrån – och vrider upp låset.
Men tänk om dörren går igen bakom mig? Tänk om jag inte kan komma in igen? Jag kastar en blick på nyckeln som dinglar på kroken bredvid dörren. Krokar av den, lägger den i fickan på morgonrocken.
Jag svänger runt paraplyet så att jag har det framför mig – mitt hemliga vapen, mitt svärd och min sköld – sedan lutar jag mig fram och fattar handtaget. Jag trycker ner det.
Jag skjuter upp dörren.
Luften kommer emot mig, kall och skarp. Jag blundar.
Stillhet. Mörker.
Ett. Två.
Tre.
Fyr.
Jag kliver ut.