Jag missar översta trappsteget helt och hållet och landar hårt med foten på det näst översta, så att jag svajar till i mörkret och paraplyet svajar framför mig. Sedan snavar även den andra foten, halkar nerför trappen, så att vaden skrapar mot stenen och jag till slut landar på gräset.
Jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan. Huvudet snuddar vid paraplyet, som omsluter mig som ett tält.
Där ligger jag hopkrupen, och sträcker ut armen mot trappen, upp, upp, upp, trippar med det ena fingret framför det andra, tills jag känner det översta trappsteget. Jag kisar. Där är den vidöppna dörren, kökets gyllene sken. Jag sträcker mig efter det, som om jag skulle kunna haka fast fingrarna i ljuset, dra det mot mig.
Hon dör där borta.
Jag vänder mig mot paraplyet igen. Fyra svarta rutor, fyra vita streck.
Jag pressar handen mot den skrovliga stenen i trappen, släpar mig upp på fötter, upp, upp, upp.
Jag hör grenar knaka ovanför någonstans, drar i mig av den kalla luften med pyttesmå andetag. Jag har glömt hur kalluft känns.
Och jag – ett, två, tre, fyr – börjar gå. Ostadig, som om jag vore full. Jag är full, påminner jag mig själv.
Ett, två, tre, fyr…
Under tredje året på specialistutbildningen träffade jag ett barn som, till följd av epilepsikirurgi, uppvisade ett antal besynnerliga beteenden. Före lobektomin var hon av allt att döma en glad tioåring, bortsett från att hon led av epileptiska episoder (”epilepisoder”, som någon lustigkurre sa). Efteråt drog hon sig undan från sin familj, struntade i sin lillebror, blev stel så fort hennes föräldrar rörde vid henne.
Först misstänkte hennes lärare att det berodde på misshandel, men sedan var det någon som noterade hur mycket vänligare flickan hade blivit mot människor hon knappt kände, människor hon inte kände alls – hon kastade sig i famnen på sina läkare, tog människor hon passerade i handen, pratade med butiksbiträden som om de vore gamla vänner. Och under tiden var de hon älskade – de hon först hade älskat – utestängda i kylan.
Vi lyckades aldrig fastställa anledningen, men vi benämnde resultatet selektiv känslomässig avtrubbning. Jag undrar var hon är nu; jag undrar vad hennes familj gör.
Nu tänker jag på den lilla flickan – värmen hon visade främlingar, den känsla av samhörighet hon upplevde med det okända – medan jag tar mig genom parken för att rädda en kvinna jag inte har träffat mer än två gånger.
Och samtidigt som jag tänker på det stöter paraplyet i någonting, och jag tvärstannar.
Det är en bänk.
Det är bänken, den enda i hela parken, en skamfilad liten trämöbel med krusidulliga armstöd och en minnesskylt på ryggstödet. Från mitt örnnäste högst upp i huset brukade jag titta på Ed och Olivia när de satt här – han som slöläste på en läsplatta, hon som bläddrade i en bok, och sedan bytte de. ”Tycker du om att läsa barnlitteratur?” frågade jag sedan.
Varpå han svarade: ”Expelliarmus.”
Toppen på paraplyet har fastnat mellan spjälorna i sitsen. Försiktigt bänder jag loss det – och sedan inser jag, eller minns snarare:
Familjen Russells hus har ingen dörr som vetter mot parken. Man måste gå in från gatan.
Jag har inte tänkt igenom det här.
Ett. Två. Tre. Fyr.
Jag befinner mig mitt i en tusen kvadratmeter stor park, med nylon och bomull som enda skydd, på väg hem till en kvinna som har blivit knivhuggen.
Jag hör natten morra. Jag känner hur den omsluter mina lungor, slickar sig om läpparna.
Jag klarar det här, tänker jag, samtidigt som jag känner hur knäna ger vika. Kom igen: upp, upp, upp. Ett, två, tre, fyr.
Jag vacklar framåt – ett pyttelitet steg, men icke desto mindre ett steg. Jag tittar på mina fötter, gräset som sticker upp runt tofflorna. Jag ska främja läkande och välbefinnande.
Nu har natten satt klorna i mitt hjärta. Klämmer åt. Jag spricker. Jag kommer att spricka.
Och sätta andras intressen framför mina egna.
Jane, jag kommer. Jag släpar den andra foten framåt, medan kroppen pressas neråt, neråt. Ett, två, tre, fyr.
Sirener tjuter i fjärran, som sörjande på en vaka. Blodrött ljus fyller paraplyets kupol. Innan jag kan hejda mig vänder jag mig mot oväsendet.
Vinden viner. Billyktor bländar mig.
Ett-två-tre…