”Vi borde väl ha låst dörren”, muttrade Ed när hon hade kastat sig ut i korridoren.
Jag vände mig mot honom. ”Vad hade du väntat dig?”
”Jag hade inte…”
”Vad trodde du skulle hända? Vad sa jag skulle hända?”
Innan han hann svara gick jag ut ur rummet. Eds steg följde efter mig, knappt hörbara på heltäckningsmattan.
Ute i lobbyn hade Marie kommit ut bakom disken. ”Är allt som det ska?” frågade hon, med en rynka mellan ögonbrynen.
”Nej”, svarade jag i samma stund som Ed sa ”Allt är bara bra”.
Olivia hade satt sig i en fåtölj vid eldstaden, hennes ansikte var randigt av tårar som blänkte i eldskenet. Ed och jag satte oss på huk på var sin sida om henne. Lågorna knäppte bakom ryggen på mig.
”Livvy”, försökte Ed.
”Nej”, svarade hon, skakade på huvudet.
Han försökte en gång till, mjukare: ”Livvy.”
”Jävla dig”, skrek hon.
Vi ryggade tillbaka båda två; jag höll nästan på att dratta in i brasan. Marie hade gått tillbaka in bakom disken och gjorde sitt bästa för att ignorera herrskapet.
”Var har du lärt dig att säga så där?” frågade jag.
”Anna”, sa Ed.
”Inte av mig.”
”Det spelar ingen roll.”
Han hade rätt. ”Stumpan”, sa jag och strök henne över håret. Hon skakade på huvudet igen, begravde ansiktet i en kudde. ”Stumpan.”
Ed lade sin hand på hennes. Hon slog bort den.
Han tittade på mig, hjälplös.
Ett barn gråter inne på ditt mottagningsrum. Vad gör du? Första kursen i barnpsykologi, första dagen, första tio minuterna. Svar: Du låter barnet gråta klart. Du lyssnar, så klart, och du försöker förstå, du erbjuder tröst, och du uppmanar barnet att ta djupa andetag, men du låter det gråta klart.
”Andas, stumpan”, mumlade jag och kupade handen om hennes hjässa.
Hon satte i halsen, frustade.
Det gick en liten stund. Rummet kändes kallt; lågorna rös i eldstaden bakom mig. Sedan sa hon någonting in i kudden.
”Va?” frågade Ed.
Olivia lyfte upp huvudet – hennes kinder var kletiga – och tilltalade fönstret. ”Jag vill åka hem.”
Jag betraktade hennes ansikte, hennes darriga läpp, hennes rinnande näsa, och sedan tittade jag på Ed, rynkorna i hans panna, hans hålögdhet.
Var det här mitt fel?
Det snöade utanför fönstret. Jag såg flingorna falla, såg oss tre, samlade i fönsterrutan: min man och min dotter och jag, hopkurade tillsammans framför brasan.
En kort tystnad.
Jag reste mig, gick bort till receptionsdisken. Marie tittade upp och formade läpparna till ett stramt leende. Jag log tillbaka.
”Stormen”, började jag.
”Ja.”
”Är den… hur pass nära är den? Är det säkert att köra?”
Hon såg bekymrad ut, knappade på tangentbordet. ”Det värsta snöfallet kommer först om ett par timmar”, sa hon. ”Men…”
”I så fall vill vi…”, avbröt jag henne. ”Förlåt.”
”Jag tänkte bara säga att vinterstormar är oförutsägbara.” Hon sneglade bakom mig. ”Vill herrskapet åka härifrån?”
Jag vände mig om, tittade på Olivia i fåtöljen, Ed som satt på huk bredvid henne. ”Jag tror det.”
”I så fall”, sa Marie, ”så tror jag att det är hög tid att ge sig av.”
Jag nickade. ”Kan vi få betala?”
Hon svarade någonting, men det enda jag hörde var vinden som ven och brasan som sprakade.