Ett alldeles för stärkt örngott som frasar.
Steg i närheten.
Sedan tystnad – men en märklig tystnad, tystnad av ett obekant slag.
Jag slår upp ögonen.
Jag ligger på sidan, tittar på ett element.
Och ovanför elementet sitter ett fönster.
Och utanför fönstret: murverk, en brandtrappa som löper i sicksack, luftkonditioneringars fyrkantiga bakdelar.
Ett till hus.
Jag ligger i en enkelsäng, under stramt instoppade lakan. Jag vänder på mig, sätter mig upp.
Jag lutar mig mot kudden, betraktar rummet. Det är litet, enkelt möblerat – knappt möblerat alls, faktiskt: en stol i plast borta vid ena väggen, ett bord i valnöt bredvid sängen, en ljusrosa ask med näsdukar på bordet. En bordslampa. En smal vas, tom. Ett matt linoleumgolv. En dörr mittemot mig, stängd, med en ruta av frostat glas. Ovanför ett lapptäcke av stuckatur och lysrör…
Mina fingrar klamrar sig fast i lakanet.
Nu börjar det.
Den bortre väggen glider i väg, försvinner, och dörren i den krymper. Jag tittar på väggarna på sidorna, ser hur de rör sig bort från varandra. Taket skakar, knarrar, skalas av som locket på en burk sardiner, som ett tak som slits loss av en orkan. Luften försvinner, den med, dras upp ur mina lungor. Golvet dånar. Sängen skälver.
Här ligger jag på en madrass som häver sig upp och ner, i ett rum utan tak, utan någonting att andas. Jag drunknar i sängen, dör i sängen.
”Hjälp”, skriker jag, fast det är en viskning. Den kryper upp ur halsen, trippar, smetar ut sig över tungan. ”Hjä-älp”, försöker jag igen; den här gången får läpparna grepp om det; det flyger gnistor ur munnen som om jag satt tänderna i en strömförande kabel och min röst smäller som en säkring, exploderar.
Jag skriker.
Jag hör mullrande röster, ser hur ett virrvarr av skuggor tränger sig in genom den avlägsna dörren, kastar sig mot mig, tar osannolikt långa språng över det oändliga, oändliga rummet.
Jag skriker en gång till. Skuggorna skingras som en hjord, fladdrar runt sängen.
”Hjälp”, vädjar jag, med den sista luften jag har i kroppen.
En nål skjuts in i min arm. Skickligt gjort, jag känner knappt någonting.
En våg rullar fram ovanför, ljudlös och blank. Jag flyter, svävar i ett strålande, bottenlöst djup. Runt mig cirkulerar ord, snabba som fiskar.
”På väg att vakna”, mumlar någon.
”… stabil”, säger någon annan.
Och sedan, tydligt, som om jag precis har kommit upp till ytan, precis fått loss vattnet ur örat: ”Det var i grevens tid.”
Jag vrider på huvudet och känner hur det guppar lojt mot kudden.
”Jag tänkte precis gå.”
Nu ser jag honom, eller det mesta av honom – det tar en stund innan blicken har hunnit röra sig från ena sidan av honom till den andra, eftersom jag är hög på medicin (så mycket förstår jag) och eftersom han är helt jävla enorm, ett berg till karl: svartblå hud, axlar som klippor, bringa som en bergskedja, ett snår av tjockt, mörkt hår. Hans kostym klamrar sig fast vid hans kropp på ett nästan desperat sätt, inte uppgiften mogen men gör sitt yttersta.
”Hallå där”, säger han. Hans röst är dov och behaglig. ”Jag är kriminalassistent Little.”
Jag blinkar. Vid hans ena armbåge – mer eller mindre på hans ena armbåge står en liten sparv till kvinna i gul sjuksköterskeuniform.
”Förstår ni vad vi säger?” frågar hon.
Jag blinkar igen, och nickar. Jag känner hur luften rör sig runtomkring, nästan som om den vore trögflytande, som om jag fortfarande befann mig under vatten.
”Ni är på Morningside”, förklarar sjuksköterskan. ”Polisen har väntat hela morgonen på att ni ska vakna.” Hon låter som man gör när man skäller på någon som inte öppnar när man ringer på dörren.
”Vad heter ni? Kan ni berätta vad ni heter?” frågar kriminalassistent Little.
Jag öppnar munnen, piper. Halsen är helt torr. Det känns som om jag precis har hostat upp damm.
Sjuksköterskan rundar sängen, tar sikte på sidobordet. Jag följer henne med blicken, vrider sakta huvudet, och ser hur hon sätter en liten mugg i mina händer. Jag tar en klunk. Ljummet vatten. ”Vi har gett er lugnande”, säger hon, och låter nästan urskuldande nu. ”Ni tjafsade lite förut.”
Polisens fråga hänger kvar i luften, obesvarad. Jag vänder åter blicken till berget Little.
”Anna”, säger jag. Stavelserna snubblar i munnen på mig, som om tungan vore ett farthinder. Vad i helvete är det de har gett mig?
”Har ni något efternamn också?” frågar han.
Jag tar en till klunk. ”Fox.” Jag tycker att det låter längre än det brukar.
”Okej.” Han tar upp ett anteckningsblock ur bröstfickan, tittar på det. ”Och kan ni berätta var ni bor?”
Jag ger honom min adress.
Little nickar. ”Vet ni var man hittade er i går kväll, ms Fox?”
”Doktor”, säger jag.
Sjuksköterskan skruvar på sig bredvid mig. ”Det kommer snart en läkare.”
”Nej.” Jag skakar på huvudet. ”Jag är doktor.”
Little stirrar på mig.
”Jag heter dr Fox.”
Leendet sprider sig som en gryning i ansiktet på honom. Hans tänder är så vita att de nästan är självlysande. ”Doktor Fox”, fortsätter han och knackar på blocket med ena fingret. ”Vet ni var man hittade er i går kväll?”
Jag dricker av vattnet, betraktar honom. Sjuksköterskan fladdrar bredvid mig. ”Vilka då?” säger jag. Just det: jag kan också ställa frågor, sluddra fram dem åtminstone.
”Ambulanspersonalen.” Och sedan, innan jag hinner svara: ”De hittade er i Hanover Park. Ni var medvetslös.”
”Medvetslös”, ekar sjuksköterskan, ifall jag inte hörde första gången.
”Ni hade ringt ett nödsamtal strax efter halv elva. När de hittade er hade ni morgonrock på er. Den här låg i ena fickan.” Han öppnar sin gigantiska hand och jag ser min hemnyckel glimma i hans handflata. ”Och det här låg bredvid er.” Han placerar mitt hopfällda, hopsnörda paraply i knät.
Det börjar någonstans i magtrakten, rusar förbi lungorna, över hjärtat, upp i strupen och splittras mot tänderna: Jane.
”Ursäkta?” Little ser bekymrad ut.
”Jane”, säger jag igen.
Sjuksköterskan tittar på Little. ”Hon sa ’Jane’”, översätter hon, idel tjänstvillighet.
”Min granne. Jag såg henne bli knivhuggen.” Det tar en hel istid innan orden tinar i munnen och jag kan spotta ut dem.
”Ja, jag har hört nödsamtalet”, säger Little.
Nödsamtalet. Just det, han med sydstatsdialekten. Och sedan turen ut genom sidodörren, ut i parken, grenarna som rörde sig ovanför, ljusen som virvlade som en häxbrygd i det välvda paraplyet. Jag får svårt att fokusera blicken. Andas häftigt.
”Försök hålla er lugn”, säger sjuksköterskan.
Jag tar ett andetag till, sätter i halsen.
”Försiktigt”, säger sköterskan oroligt.
Jag ser Little i ögonen.
”Hon klarar sig”, säger han.
Jag bräker, väser, lyfter huvudet från kudden, känner hur det spänner i nacken, andas ytligt genom munnen, och samtidigt som jag känner hur lungorna krymper blir jag arg – hur kan han veta vem jag är? Han är en polis jag precis har träffat. En polis – har jag ens haft med en polis att göra tidigare? Fått en fortkörningsbot någon gång, antar jag.
Ljuset blinkar framför ögonen, svagt, mörka tigerränder som klöser genom synfältet. Han släpper mig inte med blicken, inte ens när jag låter min egen blick klättra upp över hans ansikte; den halkar, som en kämpande vandrare. Hans pupiller är nästan absurt stora. Hans läppar är fylliga, vänliga.
Och medan jag tittar på Little, medan jag drar med fingrarna över filten, märker jag att kroppen slappnar av, att bröstet vidgar sig, att jag än en gång kan se klart. Vad det än är de har gett mig så har det vunnit. Han har rätt, jag klarar mig.
”Hon klarar sig”, säger Little igen. Sjuksköterskan klappar mig på handen. Duktig flicka.
Jag lutar huvudet bakåt, sluter ögonen. Jag känner mig utmattad. Jag känner mig balsamerad.
”Min granne har blivit knivhuggen”, viskar jag. ”Hon heter Jane Russell.”
Jag hör hur Littles stol jämrar sig när han lutar sig fram mot mig. ”Såg ni vem det var som överföll henne?”
”Nej.” Jag tvingar upp ögonlocken, som om de vore rostiga garageportar. Little sitter böjd över sitt anteckningsblock, hans panna är räfflad av fåror. Han nickar, trots rynkan mellan ögonbrynen. Dubbla budskap.
”Men ni såg att hon blödde?”
”Ja.” Jag önskar att jag kunde sluta sluddra. Jag önskar att han kunde sluta förhöra mig.
”Hade ni druckit?”
Massor. ”Lite grann”, erkänner jag. ”Men det…” Jag andas in, och känner än en gång paniken skjuta genom kroppen. ”Ni måste hjälpa henne. Hon… hon kanske är död.”
”Jag hämtar läkaren”, säger sjuksköterskan och börjar röra sig mot dörren.
När hon har gått nickar Little igen. ”Vet ni någon som skulle vilja göra er granne illa?”
Jag sväljer. ”Hennes man.”
Han nickar lite till, behåller rynkan mellan ögonbrynen, skakar på handlederna, slår igen anteckningsblocket. ”Saken är den, Anna Fox”, säger han, plötsligt rappt, idel effektivitet, ”att jag gjorde ett besök hos familjen Russell nu på morgonen.”
”Hur mår hon?”
”Jag vill att ni följer med mig så att vi kan höra er som vittne.”
Läkaren är en relativt ung latinamerikansk kvinna, så vacker att jag än en gång tappar andan, men det är inte därför hon ger mig en lorazepamspruta.
”Finns det någon som ni vill att vi kontaktar?” frågar hon.
Jag är på vippen att ge dem Eds namn, men kommer på mig själv. Ingen idé. ”Ingen idé”, säger jag.
”Ursäkta?”
”Ingen”, svarar jag. ”Jag har ingen… Det är ingen fara med mig.” Försiktigt skulpterar jag varje ord, som om det vore origami. ”Men…”
”Ingen familj?” Hon tittar på min vigselring.
”Nej”, säger jag och smyger den högra handen över den vänstra. ”Min man… Jag är inte… Vi är inte tillsammans. Längre.”
”Någon vän?” Jag skakar på huvudet. Vem skulle hon ringa? Inte David, definitivt inte Wesley. Kanske Bina, fast det är verkligen ingen fara med mig. Det är Jane som är illa ute.
”Någon läkare, då?”
”Julian Fielding”, svarar jag automatiskt, innan jag hinner hejda mig. ”Nej. Inte han.”
Jag ser hur läkaren och sjuksköterskan sneglar på varandra, hur sjuksköterskan därefter sneglar på Little, som sneglar på läkaren. Ett mexikanskt dödläge. Jag får lust att fnittra. Jag låter bli. Jane.
”Som ni vet låg ni medvetslös i en park”, fortsätter läkaren, ”och ambulanspersonalen kunde inte identifiera er, så de körde er till Morningside. När ni vaknade fick ni en panikattack.”
”Som var allvarlig”, piper sjuksköterskan.
Läkaren nickar. ”Som var allvarlig.” Hon läser på sin skrivplatta. ”Och ni fick en till i morse. Jag har förstått att ni är doktor?”
”Inte i medicin”, säger jag.
”Vilken sorts doktor är ni?”
”Jag är psykolog, jag jobbar med barn.”
”Har ni…”
”En kvinna har blivit knivhuggen”, säger jag med en röst som tilltar i styrka. Sjuksköterskan tar ett steg bakåt, som om jag har försökt slå henne. ”Varför är det ingen som gör någonting?”
Läkaren utbyter en snabb blick med Little. ”Har ni drabbats av panikattacker förut?” frågar hon mig.
Så, medan Little sitter och lyssnar vänligt på sin stol och sjuksköterskan vibrerar som en kolibri, berättar jag för läkaren – för dem allihop – om min agorafobi, min depression och, ja, om min panikångest; jag berättar om mina mediciner, om alla månader jag har tillbringat inomhus, om dr Fieldings aversionsterapi. Det tar ett tag, eftersom rösten fortfarande är invirad i ylle; jag häller ideligen ner mer vatten i halsen, låter det sippra förbi orden som stiger upp från mitt inre och rinner över läpparna.
När jag har pratat klart, när jag har sjunkit tillbaka mot kudden, tittar läkaren på sin skrivplatta ett ögonblick. Nickar långsamt. ”Okej”, säger hon. Nickar ivrigare. ”Okej.” Hon tittar upp. ”Jag ska byta några ord med kriminalassistent Little. Kriminalassistent Little, skulle ni…” Hon gör en rörelse mot dörren.
Little ställer sig upp, stolen knakar när han reser sig. Han ler mot mig, följer med läkaren ut ur rummet.
Han lämnar ett tomrum efter sig. Nu är det bara jag och sjuksköterskan. ”Drick lite mer vatten”, föreslår hon.
Efter några minuter kommer de tillbaka. Kanske är de borta längre än så; det finns ingen klocka här inne.
”Kriminalassistent Little har erbjudit sig att köra er hem”, säger läkaren. Jag tittar på Little, som strålar mot mig. ”Och så ska ni få lite mer Ativan som ni kan ta senare. Men vi måste försäkra oss om att ni inte drabbas av ännu en panikattack innan ni kommer hem. Så snabbaste sättet att göra det här på…”
Jag vet vilket det snabbaste sättet är. Och sjuksköterskan står redan med nålen i högsta hugg.