”Vi trodde att det var någon som skämtade”, förklarar han. ”Eller, de gjorde det, men jag ska säga vi – eller, egentligen är det väl vi som ska säga vi – eftersom vi arbetar tillsammans. Ni vet, ’som ett team’. För allmänhetens bästa. Eller hur det nu är. Något i den stilen.” Han gasar. ”Men jag var inte där. Så jag trodde inte att det var ett skämt. Jag visste inte vad som hade hänt. Om ni förstår vad jag menar.”
Det gör jag inte.
Vi glider avenyn fram i hans civila sedan; det disiga eftermiddagsljuset blänker i fönstren, som en sten som studsar på vattenytan i en damm. Mitt huvud slår mot rutan, där jag ser min egen spegelbild. Morgonrocken känns tunn mot halsen. Little svämmar över i sätet, hans armbåge snuddar vid min.
Hela jag känns bromsad, både kroppen och hjärnan.
”Men sedan fick de syn på er, där ni låg i en hög på gräset. Det var så de sa, det var så de beskrev det. Och sen såg de att dörren till ert hus stod öppen, så de trodde att det var där inne överfallet hade skett, men när de tittade in var det tomt. De var ju tvungna att gå in, förstår ni. Med tanke på vad ni hade sagt i telefon.”
Jag nickar. Jag minns inte riktigt vad jag sa i telefon.
”Har ni barn?” Jag nickar igen. ”Hur många?” Jag håller upp ett finger. ”Ett barn alltså? Jag har fyra. Eller, jag kommer att ha fyra i januari. Vi har beställt ett till.” Han skrattar; det gör inte jag. Det är knappt att jag kan röra läpparna. ”Fyrtiofyra år och barn nummer fyra på väg. Verkar som om fyra är min tursiffra.”
Ett, två, tre, fyr, tänker jag. In och ut. Känner lorazepaminjektionen rusa genom ådrorna, som en fågelsvärm.
Little tutar och bilen framför börjar köra. ”Lunchrusning”, säger han.
Jag höjer blicken och tittar ut genom fönstret. Det är nästan tio månader sedan jag befann mig ute på gatan, eller i en bil, eller i en bil ute på gatan. Tio månader sedan jag betraktade staden från någon annan plats än mitt hem; det känns överjordiskt, som om jag utforskar ett främmande territorium, som om jag seglar fram i en framtida civilisation. Byggnaderna tornar upp sig, obegripligt höga, sticker upp som fingrar i den klarblå himlen ovanför. Skyltar och affärer i skrälliga färger svischar förbi: NYBAKAD PIZZA 99 CENT!!!, Starbucks, Whole Foods (när öppnade de här?), en gammal brandstation som gjorts om till andelsfastighet (LÄGENHETER FRÅN 1 990 000 DOLLAR). Svala, mörka gränder, fönster som blänker vitt i solskenet. Bakom oss tjuter sirener, och Little rattar åt sidan så att ambulansen kan ta sig förbi.
Vi kommer fram till en korsning, saktar in och stannar. Jag tittar på trafikljuset, som lyser som ett ondskefullt öga, och iakttar strömmen av fotgängare som rinner fram på övergångsstället: två mammor i jeans, som skjuter var sin barnvagn framför sig, en dubbelvikt farbror som stödjer sig på en käpp, tonåringar som kroknar under knallrosa ryggsäckar, en kvinna i turkos burka. En grön ballong har slitit sig från ett stånd där det säljs salta kringlor, och virvlar i väg uppåt. Ljud tränger sig in i bilen: ett uppspelt tjut, trafikens havsbottenslika dån, en cykelklocka som pinglar. Rasande färger, tumultartat oväsen. Det känns som om jag befinner mig i ett korallrev.
”Då kör vi igen”, mumlar Little och bilen börjar rulla.
Är det här det jag har blivit, en kvinna som sitter och gapar som en guldfisk vid anblicken av en vanlig lunchrusning? En besökare från en annan värld, imponerad av miraklet som är en ny mataffär? Längst in i min bedövade hjärna är det någonting som bultar, någonting ilsket och kuvat. En rodnad sprider sig över mina kinder. Det är det här jag har blivit. Det är det här som är jag.
Vore det inte för medicinen skulle jag skrika tills fönstren sprack.