”Så där, ja”, säger Little, ”här ska vi in.”
Vi tar åt höger in på vår gata. Min gata.
Min gata, så som jag inte har sett den på nästan ett år. Fiket på hörnet ligger fortfarande kvar och serverar förmodligen fortfarande samma alldeles för beska kaffe. Huset bredvid, lika brandrött som alltid, med sina blomlådor som svämmar över av krysantemum. Antikaffären på andra sidan, som nu är mörk och tjurig och har en AFFÄRSLOKAL ATT HYRA-skylt uppsatt i fönstret. Sankt Dymphna, lika eländig som vanligt.
Och medan gatan öppnar sig framför oss, medan vi rullar fram under ett valv av kala trädgrenar, känner jag hur tårarna väller upp i ögonen. Min gata, fyra årstider senare. Konstigt, tänker jag.
”Vad är det som är konstigt?” frågar Little.
Jag måste ha tänkt högt.
När bilen närmar sig slutet av gatan drar jag efter andan. Där är vårt hus – mitt hus: den svarta ytterdörren, siffrorna 2-1-3 i smidd mässing ovanför portklappen, det blyinfattade glaset på sidorna, lyktorna bredvid fönstren, med sitt brandgula elektriska sken, fyra våningar av fönster som uttryckslöst stirrar rakt fram. Stenen är inte så skimrande som jag minns den, och det har bildats vattenfall av fläckar under fönstren, som om de gråter. Uppepå taket kan jag se en bit av den murkna pergolan. Alla rutor skulle behöva tvättas, jag kan till och med se smutsen från gatan. ”Grannaste huset i kvarteret”, brukade Ed säga, och jag brukade hålla med.
Vi har åldrats, huset och jag. Vi har förfallit.
Vi rullar förbi huset, förbi parken.
”Det var där”, säger jag till Little, och viftar med handen i riktning mot baksätet. ”Jag bor där.”
”Jag skulle vilja att ni följde med och pratade med grannarna”, förklarar han, parkerar vid trottoarkanten och stänger av motorn.
”Det går inte.” Jag skakar på huvudet. Förstår han inte? ”Jag måste hem.” Jag börjar fumla med säkerhetsbältet, men inser att det inte kommer att leda någon vart.
Little tittar på mig. Stryker med händerna över ratten. ”Hur ska vi göra det här?” frågar han sig själv, snarare än mig.
Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Jag vill hem. Låt dem komma hem till mig. Tryck in dem allihop. Ställ till med en hel jävla fest. Bara jag får komma hem. Snälla.
Han fortsätter att titta på mig, och jag inser att jag än en gång har tänkt högt. Jag kryper ihop.
Det knackar på rutan, rappt och bestämt. Jag tittar upp. Det är en kvinna, med vass näsa, olivfärgad hy, polotröja och lång kappa. ”Vänta”, säger Little. Han börjar öppna fönstret bredvid mig, men jag grimaserar, gnyr, och han stänger fönstret igen, vecklar ut sig ur förarsätet och kliver ut på gatan, stänger försiktigt dörren bakom sig.
Han och kvinnan pratar med varandra över taket på bilen. Jag uppfattar lösryckta ord – knivhuggen, förvirrad, läkare – samtidigt som jag försvinner ner under vattenytan, sluter ögonen, borrar in mig i passagerarsätet. Luften blir lugn och stilla. Stim av ord flimrar förbi – psykolog, hus, familj, ensam – och jag glider bort. Med ena handen stryker jag över den andra ärmen; fingrarna glider in innanför morgonrocken, nyper tag om en magvalk.
Jag sitter instängd i en polisbil och smeker mitt eget fett. Ett nytt lågvattenmärke.
Efter någon minut – eller är det någon timme? – tystnar rösterna. Jag öppnar ena ögat, ser att kvinnan står och tittar ner på mig, blänger ner på mig. Jag sluter ögat igen.
Dörren på förarsidan knakar till när Little öppnar den igen. Den svala luften slinker in, smeker mig om benen, letar sig runt i bilen, slår sig till ro.
”Kriminalassistent Norelli är min kollega”, säger han, med en anstrykning av något hårt i den jordigt mörka rösten. ”Jag har informerat henne om vad ni går igenom. Hon kommer att ha med sig några personer hem till er. Går det bra?”
Jag sänker hakan, lyfter den.
”Okej.” Bilen stönar till när han sätter sig igen. Jag undrar hur mycket han väger. Jag undrar hur mycket jag väger.
”Vill ni öppna ögonen?” frågar han. ”Eller fortsätta blunda?”
Jag sänker hakan en gång till.
Dörren går igen med en smäll och han startar motorn igen, lägger i backen, rullar bakåt – bakåt, bakåt, bakåt. Bilen drar efter andan när den kör över en kant i asfalten, och till slut stannar vi. Jag hör hur Little än en gång vrider om nyckeln.
”Då var vi framme”, meddelar han och jag öppnar ögonen, kisar ut genom fönstret.
Då var vi framme. Huset reser sig ovanför mig, ytterdörrens svarta gap, trappan som liknar en utrullad tunga, kornischerna som bildar jämnstora ögonbryn ovanför fönstren. Olivia pratar alltid om New Yorks gamla brownstonehus som om de har ansikten, och ur den här vinkeln kan jag förstå varför.
”Fint hus”, säger Little. ”Stort hus. Fyra våningar? Är det där en källarvåning?”
Jag nickar.
”Fem våningar alltså.” Det blir tyst. Ett löv kastar sig mot mitt fönster, och skuttar sedan därifrån. ”Och ni bor här helt ensam?”
”Inneboende”, säger jag.
”Var bor han? I källaren eller högst upp?”
”Källaren.”
”Är han hemma?”
Jag rycker på axlarna. ”Ibland.”
Tystnad. Littles fingrar steppar på instrumentbrädan. Jag vänder mig mot honom. Han möter min blick, ler.
”Det var där de hittade er”, påminner han mig, och skjuter ut hakan i riktning mot parken.
”Jag vet”, mumlar jag.
”Trevlig liten park.”
”Jo.”
”Trevlig gata.”
”Ja. Allt är trevligt.”
Han ler igen. ”Okej”, säger han, och låter blicken vandra från mig, över min axel och till huset bakom. ”Går den här till ytterdörren också, eller bara till den dörr som ambulanspersonalen gick in genom i går kväll?” Han har krokat fast nyckelringen runt ena fingret och nyckeln dinglar i luften.
”Bägge”, svarar jag.
”Okej.” Han snurrar nyckeln runt fingret. ”Vill ni att jag ska bära er?”