Han bär mig inte, men han drar mig ut ur bilen, leder mig genom grinden, föser mig uppför trappen. Min arm ligger runt hans ladugårdsdörrar till axlar, mina fötter släpar efter mig, paraplyet gungar från ena handleden, som om vi vore ute på promenad. En bedövad bortom vett och sans-promenad.
Solskenet får nästan ögonlocken att bukta inåt. När vi kommer fram till dörren för Little in nyckeln i låset och trycker till. Dörren glider upp på vid gavel, slår i väggen så hårt att glasrutorna skallrar.
Jag undrar om grannarna tittar. Jag undrar om mrs Wasserman just har sett en svart bjässe till karl släpa in mig i mitt hus. Kan tänka mig att hon redan har ringt polisen.
Det är knappt att vi får plats i hallen båda två – jag står tryckt till ena sidan, fastklämd, med axlarna pressade mot väggen. Little sparkar igen dörren, och plötsligt är det skymning. Jag sluter ögonen, vilar huvudet på hans arm. Nyckeln raspar i lås nummer två.
Och sedan känner jag den: värmen i vardagsrummet.
Och jag känner lukten: den instängda luften i mitt hem.
Och jag hör det: katten som gnäller.
Katten. Jag hade helt glömt bort Punch.
Jag öppnar ögonen. Allt ser ut som när jag kastade mig härifrån: den öppna diskmaskinen, den trassliga filthögen i soffan, den påslagna teven där dvd-menyn i Mörk Passage lyser på skärmen, och, på soffbordet, de två tomma vinflaskorna som blänker i solskenet samt de fyra pillerburkarna, varav en har trillat på sidan, som om den vore full.
Hemma. Hjärtat är nära att explodera i bröstet. Jag skulle kunna gråta av lättnad.
Paraplyet glider ner från armen, faller till golvet.
Little börjar leda mig mot köksbordet, men jag vevar åt vänster, som en bilist, och vi byter riktning, mot soffan, där Punch har kilat in sig bakom en kudde.
”Så där, ja”, säger Little andfått och sänker ner mig i soffan. Katten iakttar oss. När Little tar ett steg bakåt rör han sig i sidled mot mig, tar sig varligt fram över filtarna, vrider sedan på huvudet och väser åt min eskort.
”Hej på dig med”, säger Little.
Jag sjunker ner i soffan, känner hur hjärtat börjar slå långsammare, hur blodet sjunger mjukt i mina ådror. Det går en liten stund. Jag tar tag i morgonrocken, samlar mig. Hemma. Trygg. Trygg. Hemma.
Paniken rinner ur kroppen som vatten.
”Varför var det folk här?” frågar jag Little.
”Ursäkta?”
”Ni sa att ambulanspersonalen gick in här.”
Han höjer på ögonbrynen. ”De hittade er i parken. De såg att er köksdörr stod öppen. De måste ta reda på vad som hade hänt.”
Innan jag hinner svara vänder han sig mot fotot på Livvy på sidobordet. ”Din dotter?”
Jag nickar.
”Är hon här?”
Jag skakar på huvudet. ”Med sin pappa”, mumlar jag.
Hans tur att nicka.
Han vänder sig om, spanar in utbudet på soffbordet, ”Någon som haft fest?”
Jag andas in, andas ut. ”Det var katten”, säger jag. Var kommer det ifrån? Jösses, då! Vem har tatt den? Inte jag, så det var katten. Shakespeare? Jag rynkar pannan. Inte Shakespeare. Alldeles för puttenuttigt.
Jag är tydligen också alldeles för puttenuttig, för Little drar inte ens på munnen. ”Är allt det här ert?” frågar han, synar vinflaskorna. ”Fin merlot.”
Jag skruvar på mig i soffan. Jag känner mig som ett styggt barn. ”Ja”, erkänner jag. ”Men…” Det ser värre ut än det är? Det är faktiskt värre än det ser ut?
Little sticker ner handen i fickan och fiskar upp burken med Ativan som den förtjusande unga läkaren skrev ut åt mig. Han ställer den på soffbordet. Jag mumlar tack.
Och då, någonstans långt där nere på hjärnans flodbädd är det någonting som lossnar, tumlar runt bland strömmarna, stiger upp mot ytan.
Det är en kropp.
Det är Jane.
Jag öppnar munnen.
Först nu lägger jag märke till pistolen Little har i ett hölster på höften. Jag kommer ihåg hur Olivia glodde på en ridande polis nere i Midtown en gång; hon stirrade i säkert tio sekunder innan jag insåg att det var tjänstevapnet hon tittade på och inte hästen. Då log jag, retades med henne, men nu när jag har vapnet inom räckhåll ler jag inte.
Little kommer på mig. Han drar rocken över pistolen, som om jag hade spanat ner i hans öppna skjortkrage.
”Min granne, då?” säger jag.
Han tar upp telefonen ur fickan, håller den nära ögonen. Jag undrar om han är närsynt. Sedan sveper han med fingret över skärmen, låter handen falla till sidan.
”Så ni bor här helt ensam?” Han rör sig mot köket. ”Bortsett från er inneboende”, tillägger han innan jag hinner göra det. ”Leder den till källaren?” Han pekar med tummen mot källardörren.
”Ja. Min granne?”
Han tittar på telefonen igen, sedan stannar han, böjer sig ner. När han rätar på ryggen igen, vecklar ut sin hundra meter långa kropp, har han kattens vattenskål i höger hand och den fasta telefonen i den vänstra. Han tittar på först den ena, sedan den andra, som om han jämför dem. ”Kissen är nog törstig”, säger han och går bort till diskbänken.
Jag iakttar hans spegelbild i teveskärmen, hör hur det brusar i kranen. Det finns lite vin kvar i en av flaskorna, jag undrar om jag skulle hinna svepa det utan att han märker något.
Vattenskålen klirrar mot golvet, och Little placerar telefonen i laddstationen, kisar mot displayen. ”Batteriet är urladdat”, säger han.
”Ja.”
”Bara så att ni vet.” Han går bort till källardörren. ”Är det okej om jag knackar?” frågar han. Jag nickar.
Han trummar med knogarna mot träet – kvart-över-elva-halv-tolv – och väntar. ”Vad heter er inneboende?”
”David.”
Little knackar en gång till. Inget svar.
Han vänder sig mot mig. ”Var har ni er telefon, dr Fox?”
Jag blinkar. ”Min telefon?”
”Er mobiltelefon.” Han håller upp sin egen. ”Har ni någon sådan?”
Jag nickar.
”Ni hade den i alla fall inte med er ut i går. De flesta skulle kolla mobilen det första de gjorde om de hade varit borta en hel natt.”
”Jag vet inte.” Var är den? ”Jag använder den inte så mycket.”
Han säger ingenting.
Jag har fått nog. Jag sätter ner fötterna på golvet, drar mig upp ur soffan. Rummet kränger runtomkring, som en tallrik som snurrar, men efter något ögonblick lugnar det ner sig, och jag ser Little i ögonen.
Punch gratulerar mig genom att jama lågt.
”Är allt som det ska?” frågar Little och tar ett steg mot mig. ”Mår ni bra?”
”Ja.” Morgonrocken har gått upp; jag samlar ihop den runt kroppen, knyter bandet i en hård knut. ”Jag vill veta vad som har hänt med min granne.” Men han har stannat, tittar på telefonen igen.
Jag försöker igen: ”Jag vill…”
”Okej”, säger han. ”Okej. De är på väg.” Och nu sveper han plötsligt fram genom köket, som en enorm våg, far med blicken än hit och än dit i rummet. ”Var det genom det där fönstret ni såg er granne?” Han pekar.
”Ja.”
Han stegar bort till diskbänken, ett långt utfall med hans långa ben, sätter händerna på köksbänken, tittar ut. Jag iakttar hans rygg, som fyller hela fönstret. Sedan tittar jag på soffbordet, börjar städa undan.
Han vänder sig om. ”Låt allt det där vara kvar”, säger han. ”Och låt teven stå på. Vad är det för film?”
”En gammal thriller.”
”Är det en genre ni tycker om?”
Jag rör mig nervöst. Medicinen måste vara på väg att sluta verka. ”Jo. Varför får jag inte städa?”
”För att vi vill se exakt hur ni hade det när ni bevittnade överfallet på er granne.”
”Är det inte viktigare hur hon hade det?”
Little låtsas inte höra. ”Kanske bäst att stänga in katten någonstans”, säger han. ”Den verkar folkilsk. Vi vill ju inte att den ska klösa någon.” Han snor runt och går tillbaka till diskhon, tappar upp vatten i ett glas. ”Drick. Det är viktigt att ni inte blir uttorkad. Ni återhämtar er från en chock.” Han går tvärs över rummet och ger mig glaset. På något vis känns gesten nästan kärleksfull. Jag förväntar mig halvt om halvt att han ska smeka mig över kinden.
Jag för glaset till mina läppar.
Det ringer i porttelefonen.