”Jag har mr Russell med mig”, meddelar kriminalassistent Norelli överflödigt.
Hennes röst är klen, flickig, och passar inte alls ihop med den höga polokragen och den bitchiga skinnrocken. Hon tar in rummet med en enda svepande ögonrörelse, och vänder sedan sin diamanthårda blick mot mig. Presenterar sig inte. Hon är den elaka polisen, ingen tvekan om saken, och jag inser besviket att Littles förläget ödmjuka stil förmodligen bara är spel för gallerierna.
Alistair kommer efter henne, snygg och proper i kakifärgade byxor och tjocktröja, men tröjan sitter åt runt halsen så att en spänd valk har bildats ovanför ringningen. Kanske är den alltid där. Han tittar på mig, ler. ”Hej”, säger han, lite överraskat.
Det hade jag inte förväntat mig.
Jag vajar till. Jag känner mig illa till mods. Hela jag är fortfarande trög, som en maskin som har klibbat igen av socker, och nu har min granne precis överrumplat mig med ett leende.
”Allt väl?” Little stänger dörren bakom Alistair och kommer och ställer sig bredvid mig.
Jag rör på huvudet. Ja. Nej.
Han krokar fast ena fingret under min armbåge. ”Det är nog bäst om ni…”
”Är allt som det ska?” Norelli ser bekymrad ut.
Little håller upp en hand. ”Hon reder sig, hon reder sig. Hon har fått lugnande.”
Det sjuder i kinderna.
Han leder mig bort till köket, sänker mig ner på en stol vid bordet – bordet där Jane satt när hon bolmade sig igenom en hel tändsticksask, där vi spelade fylleschack och pratade om våra barn, där hon sa åt mig att fotografera solnedgången. Där hon pratade om Alistair och sitt förflutna.
Norelli går bort till köksfönstret, med telefonen i handen. ”Ms Fox”, säger hon.
Little avbryter henne: ”Dr Fox.”
Hon kommer av sig, börjar om. ”Dr Fox, enligt kriminalassistent Little bevittnade ni någonting i går kväll.”
Jag kastar en blick på Alistair, som fortfarande står som en panelhöna borta vid halldörren.
”Jag såg min granne bli knivhuggen.”
”Vilken granne?” frågar Norelli.
”Jane Russell.”
”Och ni såg det här genom fönstret?”
”Ja.”
”Vilket fönster?”
Jag pekar bakom henne. ”Det där.”
Norelli följer mitt finger med blicken. Hennes ögon är mörka, glanslösa och svarta; jag ser hur de betraktar familjen Russells hus, sveper från vänster till höger, som om hon läser en text.
”Såg ni vem det var som knivhögg er granne?” Tittar fortfarande ut genom fönstret.
”Nej, men jag såg att hon blödde, och jag såg att hon hade någonting i bröstet.”
”Vad hade hon i bröstet?”
Jag skruvar på mig på stolen. ”Någonting silvrigt.” Vad spelar det för roll?
”Någonting silvrigt?”
Jag nickar.
Norelli nickar, hon med, vänder sig om och tittar på mig, tittar bakom mig, in i vardagsrummet. ”Vem mer var här i går kväll?”
”Ingen.”
”Så allt på bordet är ert?”
Jag skruvar på mig igen. ”Ja.”
”Okej, dr Fox.” Men det är Little hon tittar på. ”Jag kommer att…”
”Hans fru…”, börjar jag, och höjer ena handen, samtidigt som Alistair tar ett steg mot oss.
”Ett ögonblick.” Norelli kommer fram och lägger sin telefon framför mig på bordet. ”Jag kommer att spela upp det nödsamtal ni ringde klockan tio och trettiotre i går kväll.”
”Hans fru…”
”Jag tror att det kommer att besvara en hel del frågor.” Hon drar med sitt långa finger över skärmen och en röst dånar burkigt från högtalaren. ”Larmcentralen. Vad har…”
Norelli hoppar till, sänker volymen med tummen.
”… inträffat?”
”Min granne.” Genomträngande. ”Hon… hon har blivit knivhuggen. Å, Gud, ni måste hjälpa henne.” Det är jag, det vet jag – orden är åtminstone mina – men det är inte min röst; jag låter sluddrig, trögflytande.
”Ta det lugnt.” Den där slöa dialekten, lika outhärdlig i dag. ”Var befinner ni er?”
Jag tittar på Alistair, på Little. De tittar på Norellis telefon.
Norelli tittar på mig.
”Och ni säger att er granne har blivit knivhuggen?”
”Ja. Hjälp. Hon blöder.” Jag grimaserar. Snudd på obegripligt.
”Va?”
”Hjälp, sa jag.” En hostning, blöt, sluddrig. Gråtfärdig.
”Hjälp är på väg. Det är viktigt att ni håller er lugn. Vad heter ni?”
”Anna Fox.”
”Okej, Anna. Vad heter din granne?”
”Jane Russell. Å, Gud.” Kraxande.
”Är du hos henne nu?”
”Nej. Hon är på andra sidan… hon är i huset på andra sidan parken där jag bor.”
Jag känner att Alistair tittar på mig. Jag tittar tillbaka med stadig blick.
”Har du knivhuggit din granne?”
En paus. ”Va?”
”Har du knivhuggit din granne?”
”Nej.”
Nu tittar även Little på mig. Alla tre stirrar de på mig. Jag lutar mig fram, tittar på Norellis mobil. Skärmen slocknar men rösterna fortsätter.
”Okej.”
”Jag tittade ut genom fönstret och såg henne bli knivhuggen.”
”Okej. Vet du vem som högg henne?”
Ännu en paus, längre den här gången.
”Hallå? Vet du vem som…”
Det raspar och slamrar. Telefonen jag tappade. På golvet uppe i arbetsrummet – det måste vara där den fortfarande ligger, som en övergiven kropp.
”Hallå?”
Tystnad.
Jag sträcker på halsen, tittar på Little. Han tittar inte längre på mig.
Norelli böjer sig fram, drar med fingret över skärmen. ”Operatören lade på först sex minuter senare”, säger hon, ”när ambulanspersonalen bekräftade att de var på plats.”
På plats. Och vad hittade de på platsen? Vad har hänt med Jane?
”Jag förstår inte.” Plötsligt känner jag mig trött, helt utmattad. Jag ser mig långsamt om i köket: besticken som sticker upp inne i diskmaskinen, de tomma flaskorna i återvinningskärlet. ”Vad har hänt med…”
”Ingenting har hänt”, säger Little försiktigt. ”Med någon.”
Jag ser på honom. ”Vad menar ni?”
Han drar upp byxorna vid knäna, sätter sig på huk bredvid mig. ”Jag tror”, säger han, ”att allt det goda vinet ni drack och alla medicinerna ni tog och filmen ni tittade på kanske fick er att gå upp i varv lite, gjorde att ni trodde er se saker.”
Jag stirrar på honom.
Han blinkar mot mig.
”Ni tror att jag har inbillat mig alltihop?” Min röst låter kvävd.
Han skakar på sitt gigantiska huvud. ”Nej. Jag tror att ni var lite överstimulerad, och att alltihop blev lite för mycket för er.”
Jag gapar.
”Kan medicinerna ni tar ge några bieffekter?” frågar han.
”Ja”, säger jag. ”Men…”
”Hallucinationer kanske?”
”Jag vet inte.” Fast jag vet visst, jag vet att det är en möjlig bieffekt.
”Läkaren på sjukhuset sa att hallucinationer kan vara en bieffekt av medicinerna ni tar.”
”Det här var ingen hallucination. Jag såg det jag såg.” Jag reser mig mödosamt upp. Katten skjuter som en pil från sin plats under stolen, försvinner in i vardagsrummet.
Little höjer händerna, hans spruckna handflator är breda och platta. ”Ni har ju hört inspelningen av nödsamtalet. Ni hade ganska svårt att prata.”
Norelli tar ett steg fram. ”På sjukhuset visade det sig att ni hade en promille på två komma två”, berättar hon. ”Det är nästan tre gånger det som är gränsen för rattfylleri.”
”Och?”
Bakom henne ser jag hur Alistairs blick studsar som en pingisboll mellan oss.
”Det var ingen hallucination”, väser jag. Orden snubblar på väg ut ur munnen, landar på sidan. ”Jag inbillade mig inte. Jag är inte galen.”
”Jag har förstått att er familj inte bor här?” säger Norelli.
”Var det där en fråga?”
”Det var en fråga.”
Alistair: ”Min son har sagt att ni och er man är skilda.”
”Vi har separerat”, rättar jag honom, automatiskt.
”Och enligt mr Russell ser man er aldrig ute på gatan.”
Jag säger ingenting. Gör ingenting.
”Så jag har en annan teori”, fortsätter hon. ”Att ni var ute efter lite uppmärksamhet.”
Jag tar ett steg bakåt, stöter emot köksbänken. Morgonrocken åker upp.
”Inga vänner, familjen någon annanstans. Ni häller i er för mycket och bestämmer er för att ställa till med lite bråk.”
”Ni tror att jag har hittat på det här?” häver jag ur mig, brölande.
”Ja, det tror jag”, säger hon.
Little harklar sig. ”Jag tror”, säger han med försiktig stämma, ”att ni kanske kände er lite isolerad här hemma och – vi påstår inte att ni gjorde det med flit…”
”Det är ni som inbillar er saker.” Jag pekar darrigt på dem, vispar med fingret som med ett trollspö. ”Det är ni som hittar på. Jag såg henne, helt täckt av blod, från det där fönstret.”
Norelli blundar, suckar. ”Dr Fox. Mr Russell säger att hans fru har varit bortrest. Han säger att ni aldrig har träffats.”
Tystnad. Rummet känns strömförande.
”Hon har varit här”, säger jag, långsamt och tydligt, ”två gånger.”
”Det…”
”Första gången hjälpte hon mig in från gatan. Sedan kom hon förbi en gång till. Och” – och nu blänger jag på Alistair – ”han kom hit och letade efter henne.”
Han nickar. ”Det var min son jag letade efter, inte min fru.” Han sväljer. ”Och ni sa att ingen hade varit här.”
”Jag ljög. Hon satt här vid bordet. Vi spelade schack.”
Han tittar hjälplöst på Norelli.
”Och ni fick henne att skrika”, säger jag.
Nu vänder sig Norelli mot Alistair.
”Hon säger att hon hörde någon som skrek”, förklarar han.
”Och det gjorde jag. För tre dagar sedan.” Stämmer det? Kanske inte. ”Och Ethan sa att det var hon.” Inte helt sant, men nästan.
”Vi ska inte blanda in Ethan i det här”, säger Little.
Jag tittar på dem, hur de står uppställda runtomkring mig, som de tre ungarna som kastade ägg, de tre små skitungarna.
Jag tänker syna dem.
”Var är hon, då?” frågar jag och lägger armarna i kors över bröstet. ”Var är Jane? Om det inte är någon fara med henne kan hon väl komma hit?”
Det tittar samstämmigt på varandra.
”Kom igen.” Jag samlar ihop morgonrocken runt kroppen, knyter bandet, korsar armarna igen. ”Hämta hit henne.”
Norelli vänder sig till Alistair. ”Kan ni…”, mumlar hon, och han nickar, går ut i vardagsrummet och tar upp telefonen ur fickan.
”Och sedan”, säger jag till Little, ”vill jag att allihop går härifrån. Ni tror att jag lider av vanföreställningar.” Han rycker till. ”Och ni tror att jag ljuger.” Norelli reagerar inte. ”Och han säger att jag aldrig har träffat en kvinna som jag har träffat två gånger.” Alistair står och mumlar i telefonen. ”Och jag vill veta exakt vem som var gick här inne när var…” Jag trasslar in mig i orden. Jag gör en paus, återhämtar mig. ”Jag vill veta vilka andra som har varit här inne.”
Alistair kommer tillbaka. ”Ge henne ett ögonblick bara”, säger han och stoppar ner telefonen i fickan igen.
Jag ser honom i ögonen. ”Det här blir nog ett långt ögonblick.”
Ingen säger någonting. Min blick far runt i rummet: Alistair tittar på klockan, Norelli betraktar lugnt katten. Little är den enda som tittar på mig.
Det går tjugo sekunder.
Tjugo till.
Jag suckar, rätar på armarna.
Det här är ju larvigt. Kvinnan blev…
Det ringer i porttelefonen.
Mitt huvud snor runt mot först Norelli, sedan Little.
”Jag kan öppna”, säger Alistair och går bort till dörren.
Jag ser på, helt orörlig, medan han trycker på knappen, trycker ner handtaget, öppnar halldörren, kliver åt sidan.
Efter någon sekund släntrar Ethan in i rummet, med sänkt blick.
”Min son har ni träffat”, säger Alistair. ”Och det här är min fru”, tillägger han och stänger dörren efter henne.
Jag tittar på honom. Jag tittar på henne.
Den här kvinnan har jag aldrig sett tidigare.