Hon är lång men spensligt byggd, med blankt mörkt hår som ramar in det finmejslade ansiktet. Ögonbrynen är smala, två skarpa bågar ovanför de grågröna ögonen. Hon tittar kyligt på mig, korsar sedan köket och räcker fram handen.
”Jag tror inte att vi har träffats”, säger hon.
Hennes röst är dov och fyllig, väldigt Bacall. Den klibbar i öronen.
Jag rör mig inte. Jag kan inte.
Hon står kvar med handen utsträckt mot mitt bröst. Till slut viftar jag bort den.
”Vem är det här?”
”Det här är er granne.” Little låter nästan sorgsen.
”Jane Russell”, säger Norelli.
Jag tittar på honom, på henne. Sedan på kvinnan.
”Nej, det är ni inte”, säger jag till henne.
Hon drar åt sig handen.
Till poliserna igen: ”Nej, det är hon inte. Vad försöker ni säga? Det här är inte Jane.”
”Jag kan lova er”, börjar Alistair, ”att hon är…”
”Ni behöver inte lova någonting, mr Russell”, säger Norelli.
”Skulle det göra någon skillnad om jag lovade?” frågar kvinnan.
Jag snor runt mot henne, tar ett steg framåt. ”Vem är ni?” Min röst är hes, hård, och jag konstaterar nöjt att både hon och Alistair backar, som om deras fötter vore hopbundna.
”Dr Fox”, säger Little, ”nu lugnar vi ner oss.” Han lägger en hand på min arm.
Det får mig att rycka till. Jag snurrar bort från honom, bort från Norelli, och nu står jag mitt i köket. Poliserna håller sig vid fönstret, Alistair och kvinnan har backat in i vardagsrummet.
Jag vänder mig om, går mot dem. ”Jag har träffat Jane Russell, två gånger”, säger jag långsamt, nonchalant. ”Ni är inte Jane Russell.”
Den här gången står hon på sig. ”Ni kan få se mitt körkort”, säger hon och stoppar ner handen i fickan.
Jag skakar på huvudet, nonchalant, långsamt. ”Jag vill inte titta på ert körkort.”
”Så där, ja”, ropar Norelli och jag vrider på huvudet. Hon kommer fram och ställer sig mellan oss. ”Nu räcker det.”
Alistair iakttar mig med stora ögon. Kvinnan har fortfarande handen i fickan. Bakom dem har Ethan gått och satt sig i soffan. Punch ligger hopkrupen vid hans fötter.
”Ethan”, säger jag och han höjer blicken till mig, som om han bara satt och väntade på att bli tilltalad. ”Ethan.” Jag tränger mig förbi Alistair och kvinnan. ”Vad ska det här föreställa?”
Han tittar på mig, tittar bort.
”Hon är ju inte din mamma.” Jag rör vid hans axel. ”Berätta för dem hur det ligger till.”
Han lägger huvudet på sned, tittar åt vänster. Pressar ihop käkarna och sväljer. Petar sig under ena nageln. ”Du har aldrig träffat min mamma”, mumlar han.
Jag tar bort handen.
Vänder mig om, långsamt, omtumlat.
Sedan börjar alla prata samtidigt, som en kör. ”Kan vi…”, frågar Alistair och nickar mot halldörren, samtidigt som Norelli säger ”Vi är klara här” och Little föreslår att jag ska ”försöka vila lite”.
Jag blinkar mot dem.
”Kan vi…”, försöker Alistair igen.
”Tack, mr Russell”, säger Norelli. ”Och mrs Russell.”
Han och kvinnan tittar avvaktande på mig, som om jag vore ett djur som precis har fått en lugnande spruta, och går mot dörren.
”Kom nu”, säger Alistair strängt. Ethan ställer sig upp, utan att lyfta blicken från golvet, och tar ett kliv över katten.
En och en går de ut genom dörren, och Norelli börjar röra sig efter dem. ”Dr Fox, det är brottsligt att göra en polisanmälan som saknar grund”, meddelar hon. ”Förstår ni?”
Jag stirrar på henne. Jag tror att jag nickar.
”Bra.” Hon rättar till kragen. ”I så fall har jag inget mer att säga.”
Dörren går igen bakom henne. Jag hör henne låsa upp ytterdörren.
Nu är det bara jag och Little. Jag tittar på hans wingtips, svarta och knivvassa, och kommer på (hur? varför?) att jag har missat dagens fransklektion med Yves.
Bara jag och Little. Les deux.
Det smäller i ytterdörren när den går igen.
”Vågar jag lämna er ensam?” frågar han.
Jag nickar, frånvarande.
”Har ni någon ni kan prata med?”
Jag nickar igen.
”Här”, säger han och tar upp ett kort ur bröstfickan, sätter det i handen på mig. Jag tittar på det. Dålig papperskvalitet. KRIMINALASSISTENT CONRAD LITTLE, NEW YORK POLICE DEPARTMENT. Två telefonnummer. En mejladress.
”Om det skulle vara något ni behöver så är det bara att ringa mig. Hör ni det?” Jag tittar upp. ”Det är bara att ringa mig. Okej?”
Jag nickar.
”Okej?”
Ordet far fram över tungan, knuffar andra ord åt sidan. ”Okej.”
”Bra. Oavsett tid på dygnet.” Han bollar telefonen från ena handen till den andra. ”Jag har ju barnen. Sover aldrig.” Tillbaka till första handen igen. Han ser att jag kollar, slutar bolla.
Vi tittar på varandra.
”Ta hand om er, dr Fox.” Little går bort till halldörren, öppnar den försiktigt, drar igen den efter sig.
Än en gång klickar ytterdörren till när den öppnas. Än en gång smäller den igen.