Hennes man är hemma när som helst. Den här gången kommer han att ta henne på bar gärning.
Inte så mycket som en gardinremsa, inte så mycket som en persiennlamell skymmer insynen i 212:an – det klassiska våningshuset i roströd sten där de nygifta makarna Mott bodde förut, fram till för inte så länge sedan, fram till att de inte var gifta längre. Jag träffade aldrig vare sig mr eller mrs Mott, men det händer att jag tittar till dem på nätet: honom på LinkedIn, henne på Facebook. Deras bröllopslista på Macy’s finns fortfarande kvar. Om jag ville skulle jag kunna köpa matsilver till dem.
Som jag sa: inte ens några gardiner. Så 212:an stirrar tomt ut över gatan, rödbrun och naken, och jag stirrar tillbaka, iakttar frun i huset medan hon leder sin byggnadsentreprenör in i gästrummet. Vad är det med den här adressen? Det är hit kärleken kommer för att dö.
Hon är förtjusande: naturligt rödhårig, skogsgröna ögon och små, små födelsemärken som breder ut sig som en skärgård över ryggen. Mycket snyggare än sin make, dr John Miller, psykoterapeut – ja, han erbjuder parrådgivning – och en av de fyrahundratrettiosex tusen John Miller som finns på nätet. Just det här exemplaret arbetar i närheten av Gramercy Park och tar inte emot patienter med sjukförsäkring. Enligt köpekontraktet som finns att läsa på nätet betalade han tre miljoner sexhundra dollar för huset, så affärerna måste gå bra.
Om hans hustru vet jag både mer och mindre. Inte mycket till hemmafru, bevisligen: makarna flyttade in för två månader sedan och har fortfarande inte fått upp gardiner i fönstren, illa, illa. Hon tränar yoga tre gånger i veckan, trippar nerför trappan med den magiska mattan hoprullad under armen och benen krympplastade i byxor från Lululemon. Och så måste hon jobba som volontär någonstans: på måndagar och fredagar går hon hemifrån strax efter elva, ungefär då jag själv brukar gå upp, och kommer hem mellan fem och halv sex, lagom till att jag själv bänkar mig framför kvällens långfilm. (I afton blir det Mannen som visste för mycket, för femtioelfte gången. Jag är kvinnan som tittade på för mycket.)
Jag har lagt märke till att hon gärna tar sig ett glas på eftermiddagen, precis som jag. Tar hon sig gärna ett glas även på förmiddagen? Precis som jag?
Men hennes ålder är ett mysterium, även om hon definitivt är yngre än dr Miller, och yngre (och vigare) än jag. Vad hon heter kan jag bara gissa. Jag tänker på henne som Rita, eftersom hon ser ut som Hayworth i Gilda. ”Jag är inte det minsta intresserad” – den repliken älskar jag.
Själv är jag i allra högsta grad intresserad. Inte av hennes kropp (ryggradens bleka kam, skulderbladen som förkrympta vingar, den ljusblå behån som omsluter hennes bröst – så fort jag skymtar detta genom linsen, oavsett vad det är, tittar jag bort) utan av livet hon lever. Liven. Två mer än jag själv.
Hennes make svängde runt hörnet för något ögonblick sedan, när klockan precis hade slagit tolv, inte långt efter att hans hustru stängde ytterdörren, med byggnadsentreprenören i släptåg. Det här avviker från det normala: på söndagar kommer dr Miller hem kvart över tre, utan undantag.
Likväl närmar sig nu farbror doktorn på gatan, med andedräkten bolmande ur munnen, portföljen svängande i handen och vigselringen glimmande på fingret. Jag zoomar in hans fötter: blankputsade oxblodsfärgade oxfordskor som suger åt sig höstsolen och blänker till för varje steg han tar.
Jag höjer kameran till hans huvud. Det är inte mycket min Nikon D5500 missar, inte med Optekalinsen: ostyrigt, gråsprängt hår, smala, billiga glasögon, små skäggstubbsfläckar på de lätt insjunkna kinderna. Han är bättre på att vårda sina skor än sitt ansikte.
Tillbaka till 212:an, där Rita och byggnadsentreprenören klär av sig i rask takt. Jag skulle kunna kontakta nummerupplysningen, ringa deras hemtelefon, varna henne. Det gör jag inte. Att spionera på grannarna är som att vara naturfotograf: man ingriper inte i det som sker.
Dr Miller är kanske en halv minut från ytterdörren. Hans hustru stryker med läpparna över byggnadsentreprenörens hals. Där rök blusen.
Fyra steg till. Fem, sex, sju. Tjugo sekunder kvar, om ens det.
Hon biter tag i hans slips och ler mot honom. Hennes händer fumlar med hans skjorta. Han nafsar henne i örat.
Hennes make tar ett skutt över en lös platta i trottoaren. Femton sekunder.
Det är nästan så att jag kan höra hur slipsen glider ur skjortkragen. Hon kastar den tvärs över rummet.
Tio sekunder. Jag zoomar in ytterligare, det praktiskt taget rycker i nosen på kameran. Hans hand försvinner ner i fickan, kommer upp igen med en nyckelknippa. Sju sekunder.
Hon lossar hästsvansen, så att håret faller ner över axlarna.
Tre sekunder. Han går uppför trappen.
Hon lägger armarna runt hans överkropp, kysser honom djupt.
Han kör in nyckeln i låset. Vrider om.
Jag zoomar in hennes ansikte, de uppspärrade ögonen. Hon har hört.
Jag knäpper en bild.
Och då går hans portfölj upp.
En bunt papper trillar ut, skingras för vinden. Jag svänger tillbaka kameran till dr Miller, till det tydliga ”Typiskt” han formar med munnen. Han ställer ifrån sig portföljen på trappen, råkar trampa på några av papperen med sina blanka skor, skyfflar upp andra i famnen. Ett bråkigt ark har fastnat i grenarna på ett träd. Det märker han inte.
Rita igen, som sliter på sig blusen, sätter upp håret. Hon rusar ut ur rummet, överger byggnadsentreprenören som kastar sig upp ur sängen, rycker åt sig slipsen och stoppar ner den i fickan.
Jag andas ut, som när luft pyser ut ur en ballong. Jag var inte medveten om att jag höll andan.
Ytterdörren öppnas. Rita rusar nerför trappen och ropar på sin make. Han vänder sig om; jag förmodar att han ler – jag ser inte. Hon böjer sig fram, plockar upp några papper från trottoaren.
Byggnadsentreprenören dyker upp i dörren, med ena handen i fickan, den andra höjd i en hälsning. Dr Miller vinkar tillbaka. Han går upp till ytterdörren, fattar portföljen, och de två männen skakar hand. De går in, följda av Rita.
Ja ja. Kanske nästa gång.