Telefonen ligger på golvet i arbetsrummet, precis där jag tappade den. Jag knappar på skärmen medan jag går och ställer tillbaka medicinburkarna i badrumsskåpet. Jag är väl medveten om att dr Fielding har både läkarexamen och receptblock, men det är inte han som kan hjälpa mig nu.
”Kan du komma hit?” säger jag så fort hon svarar.
Tystnad. ”Va?” Hon låter förvirrad.
”Kan du komma?” Jag går bort till sängen, klättrar upp i den.
”Nu med en gång? Jag är inte…”
”Snälla Bina?”
Tystnad igen. ”Jag kan vara där vid… nio, halv tio? Jag har middagsplaner”, tillägger hon.
Jag bryr mig inte. ”Okej.” Jag lägger mig på rygg, känner hur kudden formar sig mjukt runt örat.” På andra sidan fönstret vajar grenarna, skakar av sig löv som om de vore aska; de gnistrar mot fönstret och virvlar bort.
”E allsomeska?”
”Va?” Hjärnan är luddig av temazepam. Jag känner hur trögt tankarna rör sig.
”Är allt som det ska, frågade jag.”
”Nej. Jo. Jag berättar när du kommer.” Ögonlocken hänger, sluter sig.
”Okej. Vi ses ikväll.”
Men sömnen har redan börjat lösa upp allting för mig.
Det är mörkt och drömlöst, ett litet bortdomnande, och när jag vaknar av porttelefonens tjut på nedervåningen känner jag mig utmattad.