Bina stirrar på mig, gapar.
Till slut stänger hon munnen, långsamt men bestämt, som en flugfångarväxt. Säger ingenting.
Vi sitter i Eds bibliotek, jag uppkrupen i öronlappsfåtöljen, Bina utsträckt i clubfåtöljen, den som dr Fielding brukar parkera sig i. Hon har stuprörsbyxor på sig och sitter med benen instuckna under stolen, Punch stryker sig runt hennes vrister, som rök.
I öppna spisen brinner en liten brasa.
Nu tar hon blicken från mig, betraktar de böljande små lågorna.
”Hur mycket hade du druckit?” frågar hon med en besvärad min, som om jag ska slå henne.
”Inte tillräckligt mycket för att hallucinera.”
Hon nickar. ”Okej. Och medicinerna…”
Jag tar tag i filten jag har över knäna, vrider den i händerna. ”Jag har träffat Jane. Två gånger. Olika dagar.”
”Just det.”
”Jag har sett henne tillsammans med sin familj i deras hus. Många gånger.”
”Just det.”
”Jag såg att Jane blödde. Att hon hade en kniv i bröstet.”
”Och du är säker på att det var en kniv?”
”Ja, det var inte någon jävla brosch.”
”Jag bara… nä, okej.”
”Jag såg det i kameran. Jättetydligt.”
”Men du fotade inte.”
”Nej, jag fotade inte. Jag ville hjälpa henne, inte… dokumentera det.”
”Okej.” Hon stryker frånvarande med fingrarna över en hårlock. ”Och nu säger de att ingen har blivit knivhuggen.”
”Dessutom påstår de att Jane är någon annan. Eller att någon annan är Jane.”
Hon virar hårlocken runt ett finger.
”Är du säker på…”, börjar hon, och jag blir stel, eftersom jag vet vad hon tänker säga. ”Är du helt säker på att det här inte skulle kunna vara ett missförst–”
Jag lutar mig fram. ”Jag vet vad jag såg.”
Bina släpper handen i knät. ”Jag vet inte vad jag ska säga.”
Jag pratar långsamt, som om jag försöker ta mig fram över glasskärvor. ”De kommer inte att tro att Jane har råkat ut för någonting”, säger jag, lika mycket till henne som till mig själv, ”förrän de förstår att den kvinna som de tror är Jane… inte är det.”
Det är snårigt, men hon nickar.
”Fast… skulle inte polisen bara kunna be att få se hennes legitimation?”
”Nej. Nej. De skulle lita på det hennes man… De skulle lita på det hennes ’man’ säger. Skulle de inte göra det? Varför skulle de inte göra det?” Katten kommer travande över mattan, smiter in under min fåtölj. ”Och ingen har sett henne tidigare. De har bara bott här en knapp vecka. Hon kan vara vem som helst. Hon kan vara en släkting. Hon kan vara en älskarinna. Hon kan vara en postorderbrud.” Jag sträcker mig efter vinglaset, men kommer på att jag inte har något. ”Men jag har sett Jane tillsammans med sin familj. Jag har sett hennes berlock, där hon har en bild på Ethan. Jag har sett… Hon skickade ju hit honom med ett doftljus, för Guds skull.”
Bina nickar igen.
”Och hennes man betedde sig inte…?”
”Som om han precis hade knivhuggit någon? Nej.”
”Och du är säker på att det var han som…”
”Som vadå?”
Hon skruvar på sig. ”Gjorde det.”
”Vem skulle det annars ha varit? Deras son är en ängel. Om det är någon han vill knivhugga så är det hans… sin pappa.” Jag sträcker mig än en gång efter mitt glas, får bara tag i luft. ”Dessutom såg jag honom sitta vid datorn precis innan, så såvida han inte spurtade nerför trappan för att skära upp sin mamma tror jag att han är oskyldig.”
”Har du berättat det här för någon annan?”
”Inte än.”
”Din psykolog?”
”Jag ska.” För Ed också. Får prata med honom senare.
Det blir tyst. Det enda som hörs är lågorna som knäpper i eldstaden.
Jag tittar på henne, på hennes hud som glöder som koppar i eldskenet, och undrar om hon bara försöker vara snäll, om hon tvivlar på mig. För visst är det en osannolik historia? Min granne har dödat sin fru och nu låtsas en bedragare vara hon. Och deras son är för rädd för att våga berätta sanningen.
”Var tror du att Jane är nu?” frågar Bina mjukt.
Tyst.
”Jag visste inte ens att hon fanns”, säger Bina och lutar sig över min axel. Hennes hår blir som en ridå mellan mig och bordslampan.
”Populär bystdrottning på femtiotalet”, mumlar jag. ”Och därefter inbiten abortmotståndare.”
”Ah.”
”Var med om en illa utförd abort.”
”Å.”
Vi är vid mitt skrivbord och skrollar igenom tjugotvå sidor med bilder på Jane Russell: nertyngd av smycken (Herrar föredrar blondiner), halvt avklädd i en höstack (Den laglöse), dansande i en vid och blommig långkjol (Hett blod). Vi har vänt oss till Pinterest. Vi har draggat Instagram. Vi har plöjt Bostonbaserade tidningar och sajter. Vi har kollat igenom Patrick McMullans fotografier. Ingenting.
”Visst är det otroligt”, säger Bina, ”att enligt internet är det som om vissa människor helt enkelt inte finns?”
Alistair är enklare.
Där står han, som en stoppad korv i en för liten kostym, från en två år gammal artikel i Consulting Magazine; RUSSELL FLYTTAR TLL ATKINSON lyder rubriken. Ett porträtt i en alumntidning från Dartmouth College. En bild där han utbringar en skål på en välgörenhetsmiddag.
Men ingen Jane.
Och vad märkligare är: ingen Ethan. Han finns inte på Facebook – eller på Foursquare eller någon annanstans – och Google erbjuder bara ett antal länkar till en fotograf med samma namn.
”Har inte de flesta kids Facebook?” frågar Bina.
”Han får inte för sin pappa. Han har inte ens någon mobil.” Jag kavlar upp ena ärmen som har åkt ner. ”Och så får han hemundervisning. Han känner nog inte så många här. Han känner nog inte någon alls.”
”Men någon måste ju känna hans mamma”, säger Bina. ”Någon i Boston eller… vem som helst.” Hon går bort till fönstret. ”Det måste väl finnas fotografier? Var inte polisen hemma hos dem i går?”
Jag funderar. ”Så vitt vi vet kan de ju ha foton på den här andra kvinnan. Alistair kan ha visat dem vad som helst, sagt vad som helst. De tänker inte genomsöka deras hus, på den punkten var de väldigt tydliga.”
Hon nickar, vänder sig om, tittar på familjen Russells hus. ”Persiennerna är nerdragna”, säger hon.
”Va?” Jag går också bort till fönstret, för att se det med egna ögon: köket, vardagsrummet, Ethans rum – överallt nerdraget.
Huset blundar. Kniper ihop ögonen.
”Där ser du”, säger jag. ”De vill inte att jag ska titta på dem.”
”Det kan man knappast klandra dem för.”
”De är försiktiga. Är inte det bevis nog?”
”Misstänkt är det ju.” Hon lägger huvudet på sned. ”Brukar de dra ner persiennerna?”
”Aldrig. Aldrig. Det har varit som en guldfiskskål.”
Hon tvekar. ”Tror du… tror du kanske att du, typ… svävar i fara?”
Det hade jag inte tänkt på. ”Hur så?” frågar jag långsamt.
”Om det du såg faktiskt hände på riktigt…”
Jag rycker till. ”Det gjorde det.”
”… så betyder det ju att du, du vet, är ett vittne.”
Jag drar efter andan, drar efter andan en gång till.
”Kan inte du sova här i natt, snälla?”
Hon höjer på ögonbrynen. ”Det var en invit, må jag säga.”
”Du får betalt.”
Hon tittar på mig med halvslutna ögon. ”Det är inte det. Jag måste upp tidigt i morgon, och alla mina grejer är…”
”Snälla.” Jag ser henne djupt i ögonen. ”Snälla.”
Hon suckar.