Persiennerna är uppdragna, ser jag.
Huset stirrar på mig, storögt, som om det inte hade väntat sig att jag skulle titta tillbaka. Jag zoomar in, panorerar över fönstret, fokuserar på vardagsrummet.
Skinande rent. Ingenting. Tvåsitssoffan. Lamporna som står som på vakt.
Jag byter ställning och riktar kameran mot Ethans rum. Han sitter lutad över sitt skrivbord, framför datorn.
Jag zoomar in ytterligare. Jag kan i princip läsa texten på skärmen.
Någonting rör sig nere på gatan. En bil, blank som en haj, kör in till trottoarkanten framför familjen Russells hus, parkerar. Dörren på förarsidan öppnas, som en fena, och Alistair kliver ut, iförd vinterrock.
Han stegar fram till huset.
Jag knäpper en bild.
När han kommer fram till dörren knäpper jag en till.
Jag har ingen plan. (Har jag någonsin någon plan nu för tiden, undrar jag.) Det är inte som att hans händer kommer att vara täckta av blod. Han kommer inte att knacka på och erkänna vad han har gjort.
Men jag kan titta.
Han går in i huset. Jag skyndar mig att rikta kameran mot köket, och mycket riktigt dyker han upp där ett ögonblick senare. Lägger nycklarna på köksbänken, skakar av sig rocken. Går ut ur rummet.
Kommer inte tillbaka.
Jag vänder kameran mot våningen ovanför, vardagsrummet.
Och i samma stund dyker hon upp, glad och nyter i en vårgrön tjocktröja: ”Jane”.
Jag justerar skärpan. Hon blir tydlig, skarp, går fram till först den ena lampan, sedan den andra och tänder dem. Jag betraktar de smäckra händerna, den långa halsen, håret som sveper mot kinden.
Lögnaren.
Sedan går hon därifrån, vickar på de smala höfterna medan hon försvinner ut genom dörren.
Ingenting. Vardagsrummet är tomt. Köket är tomt. På övervåningen är Ethans stol tom och datorskärmen släckt.
Det ringer.
Jag vänder mig om, så att huvudet nästan vrids bakochfram, som en uggla, och tappar kameran i knät.
Ljudet kommer någonstans bakifrån, men jag har mobilen här bredvid.
Det är den fasta telefonen.
Inte den i köket, som står och möglar i laddstationen, utan den i Eds bibliotek. Den hade jag helt glömt bort.
Det ringer igen, avlägset, enträget.
Jag rör mig inte. Jag andas inte.
Vem är det som ringer? Ingen har ringt min fasta telefon på… Jag minns inte. Vem har ens mitt hemnummer? Det är knappt att jag själv kommer ihåg det.
Ännu en signal.
Och en till.
Jag sitter och slokar vid fönstret, skrumpnar i kylan. Jag föreställer mig alla rum i huset, det ena efter det andra, som vart och ett pulserar av ljudet.
En till signal.
Jag tittar mot huset på andra sidan parken.
Där står hon, i vardagsrumsfönstret, med en telefon vid örat.
Och tittar på mig, intensivt.
Jag hoppar upp från stolen, håller kameran i ena handen, backar mot skrivbordet. Hon släpper mig inte med blicken, hennes mun är ett hårt streck.
Hur fick hon tag i mitt hemnummer?
Fast, hur fick jag tag i hennes? Nummerupplysningen. Jag föreställer mig hur hon ringer dem, säger mitt namn, ber att de ska koppla henne. Till mig. Tränger in i mitt hem, i mitt huvud.
Lögnaren.
Jag tittar på henne. Jag blänger.
Hon blänger tillbaka.
Ännu en signal.
Och sedan hörs någonting annat: Eds röst.
”Det här är Anna och Ed”, säger han, mörkt och skrovligt, som speakerrösten i en filmtrailer. Jag minns när han spelade in meddelandet: ”Du låter som Vin Diesel”, sa jag, och han skrattade och gjorde rösten ännu mörkare.
”Vi kan inte svara just nu, men lämna ett meddelande, så ringer vi upp.” Och jag minns hur han, så fort han var klar, så fort han hade tryckt på stoppknappen, med vedervärdig cockneydialekt tillade: ”När vi känner för det.”
Jag sluter ögonen, föreställer mig hur han ropar på mig.
Men det är hennes röst som fyller luften, fyller huset.
”Jag tror att ni vet vem jag är.” En paus. Jag öppnar ögonen, ser att hon tittar på mig, ser hur hennes mun formar sig kring orden som borrar sig in i mina öron. Effekten blir kuslig. ”Sluta fotografera vårt hus, annars ringer jag polisen.”
Hon tar mobilen från örat och stoppar ner den i fickan. Stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka.
Allt är tyst.
Sedan går jag ut ur rummet.