GIRLPOOL har utmanat dig!
Det är schackprogrammet. Jag ger skärmen fingret och sätter telefonen mot örat. Dr Fieldings telefonsvararmeddelande, sprött som ett visset löv, ber mig att lämna ett meddelande. Det gör jag, och ser till att artikulera ordentligt.
Jag sitter i Eds bibliotek, med den varma laptoppen i knät och en fläck eftermiddagssol på heltäckningsmattan. På bordet bredvid står ett glas rödvin. Ett glas och en flaska.
Jag vill inte dricka. Jag vill kunna tänka klart. Jag vill kunna analysera. De trettiosex timmar som gått börjar redan blekna, skingras, som dimma. Jag kan redan känna hur huset rätar på axlarna, skakar av sig världen runtomkring.
Jag behöver vin.
Girlpool. Vilket fånigt namn. Whirlpool. Tierney. Bacall. Nu är det i ert blod.
Det är det definitivt. Jag för glaset till läpparna, känner vinet skölja ner genom halsen, fräsa i ådrorna.
Håll andan, och tummarna.
Släpp in mig!
Det är ingen fara.
Det är ingen fara. Jag fnyser.
Mina tankar är som ett träsk, djupt och bräckt, där det sanna och det osanna blandas och förväxlas. Vad heter de där träden som växer i slammiga kärr? De med rötter ovanför vattenytan? Man… mandragora? Definitivt man-någonting.
David.
Glaset vajar till i handen på mig.
Mitt i all uppståndelse har jag helt glömt bort David.
Som har jobbat hos familjen Russell. Som kan ha – måste ha – träffat Jane.
Jag ställer glaset på bordet, reser mig upp. Vinglar ut i hallen. Nerför trappan, kommer in i köket. Jag kastar en blick på familjen Russells hus – ingen som syns, ingen som tittar på mig – och knackar på källardörren, först försiktigt, sedan hårt. Jag ropar på honom.
Ingen som svarar. Jag undrar om han ligger och sover. Men det är ju mitt på eftermiddagen.
Jag får en idé.
Jag går bort till skrivbordet i vardagsrummet, öppnar lådan, och hittar den, silvrigt matt och med tandad kant: nyckeln.
Jag går tillbaka till källardörren, knackar en gång till – ingenting – och för sedan in nyckeln i låset. Vrider om.
Drar upp dörren.
Den gnisslar. Jag grimaserar.
Men ingenting hörs när jag kikar ner i trappan. Jag stiger ner i mörkret, går mjukt i mina tofflor, låter ena handen löpa längs den skrovliga gipsväggen.
Jag kommer ner på golvet. Mörkläggningsgardinerna är fördragna; det är natt här nere. Jag känner med fingrarna efter strömbrytaren på väggen, trycker på den. Rummet badar i ljus.
Det är två månader sedan jag var här nere, två månader sedan David kom hit för att få en rundtur. Han spanade in alltihop med sina lakritssvarta ögon – vardagsrumsdelen, som helt och hållet upptas av Eds ritbord, den smala sovalkoven, pentryt i krom och valnöt, badrummet – och nickade en gång.
Han har inte ändrat särskilt mycket här nere. Han har knappt ändrat någonting här nere. Eds soffa står på samma plats som förut, ritbordet står kvar, även om det inte är vinklat längre. På bordet står en tallrik, där en kniv och en gaffel i plast ligger i ett kryss, som en vapensköld. Vid den bortre väggen står verktygslådor staplade bredvid ytterdörren. På den översta lådan ser jag kartongkniven han lånade; det lilla bladet är utskjutet som en tunga som glittrar under taklamporna. Bredvid den ligger en sönderbläddrad bok. Siddharta.
På väggen mittemot hänger ett foto i en smal, svart ram. Jag och Olivia när hon var fem, på trappen utanför huset, mina armar som en krans runt henne. Vi ler, båda två. Olivia med sina gluggiga mjölktänder – ”glugg här, glugg där”, som Ed brukade säga.
Den bilden hade jag glömt. Det nyper till i hjärtat. Jag undrar varför den fortfarande hänger uppe.
Jag går bort till alkoven. ”David?” frågar jag försiktigt, fastän jag är övertygad om att han inte är här.
Lakanen ligger hoptrasslade i fotändan av sängen. Djupa märken i kuddarna, som om de har blivit sparkade. Jag inventerar det som finns i sängen: tunna, filigransliknande ramennudlar på örngottet; kondom – slapp och flottig – på gaveln; en förpackning med värktabletter inkilad mellan sängen och väggen; hieroglyfer av intorkad svett, eller sperma, på överlakanet; en smäcker laptop vid fotändan. En remsa med kondomförpackningar är virad runt golvlampan. På nattduksbordet gnistrar ett örhänge.
Jag kikar in i badrummet. Handfatet är strimmigt av hårstrån, toalettlocket uppfällt. I duschen en ensam flaska billigt schampo och en tvålflisa.
Jag backar ut, tillbaka till rummet. Stryker med handen över ritbordet.
Någonting gnager i tankarna.
Jag försöker få fatt i det, tappar greppet.
Jag blickar än en gång ut över rummet. Inga fotoalbum, men det är väl ingen som har fotoalbum längre. (Jane hade det, minns jag), ingen cd-väska eller dvd-hylla, men sådana är väl också utdöda. Visst är det otroligt att enligt internet är det som om vissa människor helt enkelt inte finns? frågade Bina. Alla Davids minnen, all hans musik, allt som säger någonting om honom, är borta. Eller, rättare sagt så är det överallt runtomkring, svävar runt i etern, men osynligt, filer och ikoner, ettor och nollor. Ingenting som syns i den verkliga världen, inga tecken, inga ledtrådar. Visst är det otroligt?
Jag tittar på fotot på väggen igen. Jag tänker på skåpet uppe i vardagsrummet, fullproppat med dvd-fodral. Jag är en relik. Frånsprungen.
Jag vänder mig om för att gå därifrån.
Och samtidigt hör jag hur det skrapar till bakom mig. Det är ytterdörren.
Framför mina ögon öppnas den, och David står i dörren, och bara stirrar.