”Vad fan håller du på med?”
Jag rycker till. Jag har aldrig hört honom svära. Det är knappt att jag har hört honom prata.
”Vad fan håller du på med?”
Jag backar, gapar.
”Jag skulle bara…”
”Tror du att du bara kan komma ner hit?”
Jag tar ytterligare ett steg bakåt, snavar. ”Förlåt…”
Han rör sig mot mig, ytterdörren bakom honom är fortfarande öppen. Det går runt för mig.
”Förlåt.” Jag andas djupt. ”Jag letade efter en sak.”
”Vadå?”
Andas igen. ”Jag letade efter dig.”
Han lyfter händerna, släpper dem längs med sidorna. Nycklarna fladdrar i hans hand. ”Här är jag.” Han skakar på huvudet. ”Varför då?”
”För att…”
”Du kunde ha ringt.”
”Jag tänkte inte…”
”Nej, du tänkte att det bara var att kliva på här.”
Jag börjar nicka, hejdar mig. Det här är nästan det längsta samtal vi har haft.
”Kan du stänga dörren?” frågar jag.
Han stirrar på mig, vänder sig om, knuffar till den.
Den smäller igen.
När han tittar på mig igen ser han inte lika hård ut. Men han låter fortfarande arg. ”Vad behöver du hjälp med?”
Jag känner mig yr. ”Är det okej om jag sätter mig?”
Han rör sig inte.
Jag tar mig bort till soffan, sjunker ner i den. För ett ögonblick står han still som en staty, med nyckelknippan i ena handen, sedan stoppar han ner den i fickan, drar av sig jackan och kastar den på sängen. Jag hör hur den landar, glider ner på golvet.
”Det här är inte okej.”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, jag vet det.”
”Skulle du gilla om jag kom upp till dig? Oinbjuden?”
”Nej. Jag vet.”
”Du skulle bli helt jävla… Du skulle bli förbannad.”
”Ja.”
”Tänk om jag hade haft någon här?”
”Jag knackade.”
”Blir det bättre av det, tycker du?”
Jag svarar inte.
Han fortsätter titta på mig en kort stund, går sedan bort till pentryt och sparkar av sig kängorna. Öppnar kylskåpet, tar en flaska öl från en av hyllorna. Slår flinkt halsen mot köksbänken, så att kapsylen lossnar. Den landar på golvet och rullar in under elementet.
Hade jag varit yngre skulle jag ha blivit imponerad.
Han för flaskan till munnen, tar en klunk, går långsamt tillbaka till mig. Lutar sin långa kropp mot ritbordet, tar en klunk till.
”Jaha?” säger han. ”Nu är jag här.”
Jag nickar, höjer blicken mot honom. ”Har du träffat kvinnan som bor på andra sidan parken?”
Han får en rynka i pannan. ”Vem då?”
”Jane Russell. På andra sidan parken. I två–”
”Nej.”
Säker på sin sak.
”Men du jobbade ju där.”
”Jo.”
”Så…”
”Jag jobbade åt mr Russell. Hans fru har jag aldrig träffat. Jag visste inte ens att han var gift.”
”Han har en son.”
”Singelkillar kan också ha barn.” Han tar en klunk öl. ”Inte för att jag reflekterade särskilt mycket över det. Var det allt du ville fråga?”
Jag nickar. Jag känner mig liten. Tittar på mina händer.
”Var det därför du kom ner hit?”
Jag nickar igen.
”Jaha, nu har du fått svar på frågan.”
Jag bara sitter där.
”Hur kommer det sig att du vill veta?”
Jag tittar på honom. Han kommer inte att tro mig.
”Ingen särskild anledning”, säger jag. Jag knyter näven och trycker ifrån mot armstödet, försöker resa mig. Han håller fram sin hand. Jag tar den, känner hans skrovliga handflata i min, och så drar han upp mig på fötter, snabbt och enkelt. Jag ser hur musklerna rör sig i hans underarm.
”Jag är hemskt ledsen att jag gick ner hit”, säger jag.
Han nickar.
”Det ska inte hända igen.”
Han nickar.
Jag börjar gå mot trappan, känner hans blick i ryggen.
Efter tre trappsteg kommer jag att tänka på en sak.
”Hörde du… du hörde inte någon som skrek när du var där och jobbade?” frågar jag och vänder mig om, med axeln lutad mot väggen.
”Det har du redan frågat. Eller hur? Ingen som skrek? Springsteen.”
Har jag? Det känns som om jag faller genom mitt eget medvetande.