När jag kommer upp till köket igen, hör källardörren gå igen bakom mig, ringer dr Fielding.
”Jag fick ditt meddelande”, säger han. ”Du lät bekymrad.”
Jag öppnar munnen – jag hade tänkt berätta alltihop, tömma mig, men vad skulle det tjäna till? Det är han som låter bekymrad, jämt, över allting; det är han som trixar med mina mediciner så till den grad att… ja. ”Det var inget”, säger jag.
Han blir tyst. ”Inget?”
”Nej. Alltså, jag ville fråga om det här med” – jag sväljer häftigt – ”att gå över till generika.”
Fortfarande tyst.
Jag plöjer vidare: ”Jag undrade om jag kan byta några till generika. Några av pillren.”
”Medicinerna”, rättar han mig.
”Medicinerna, menar jag.”
”Jo.” Han låter skeptisk.
”Det vore toppen. Det börjar bli dyrt bara.”
”Har det varit ett problem?”
”Nej, nej. Men jag vill inte att det ska bli ett problem.”
”Jag förstår.” Det gör han inte alls.
Tystnad. Jag öppnar ett skåp bredvid kylen.
”Okej”, fortsätter han, ”jag tycker att vi pratar vidare om det här på tisdag.”
”Visst”, säger jag, och plockar fram en flaska rödvin.
”Jag antar att det kan vänta till dess?”
”Ja, absolut.” Jag vrider av korken på flaskan.
”Och du är säker på att du mår bra?”
”Definitivt.” Jag tar ett glas i diskhon.
”Du blandar inte medicinerna med alkohol?”
”Nej.” Häller upp.
”Bra. Okej, då ses vi då.”
”Ses då.”
Det blir tyst i andra änden, och jag dricker.