Jag tar mig uppför trappan. I Eds bibliotek hittar jag glaset och flaskan jag övergav för tjugo minuter sedan. De glänser i solen. Jag plockar upp dem, bär med mig alltihop till arbetsrummet.
Sätter mig vid skrivbordet. Och tänker.
Skärmen framför mig upptas av ett schackbräde. Pjäserna är redan uppställda, en dag- och en nattarmé, redo att gå ut i strid. Den vita drottningen. Jag minns att jag tog Janes. Jane, i sin snövita blus, genomdränkt av blod.
Jane. Den vita drottningen.
Datorn plingar till.
Jag vänder blicken mot familjen Russells hus. Inga livstecken.
GrannyLizzie: Hej doktor Anna.
Jag hoppar till, stirrar.
Var slutade vi? När slutade vi? Jag förstorar chattrutan, skrollar upp. GrannyLizzie har lämnat chatten, klockan 16.46 torsdagen den 4 november.
Just det: precis när jag och Ed hade berättat för Olivia. Jag minns hur hjärtat hamrade i bröstet.
Och sex timmar senare ringde jag efter hjälp.
Och sedan dess… min tur utomhus. Natten på sjukhuset. Samtalet med Little, med läkaren. Injektionen. Bilresan genom Harlem, solen som värkte i ögonen. Insläpningen genom dörren. Punch som kurade ihop sig i mitt knä. Norelli, som cirkulerade runt mig. Alistair, hemma hos mig. Ethan, hemma hos mig.
Den där kvinnan, hemma hos mig.
Och Bina, våra trålningar på nätet, och hennes prydliga snarkningar på natten. Och så i dag: Ed, skeptisk; det där telefonsamtalet från ”Jane”; Davids rum; Davids ilska; dr Fieldings kraxande röst i örat.
Har det inte gått mer än två dagar?
thedoctorisin: Hej! Hur mår du?
Hon stack utan förklaring men jag tänker hålla huvudet högt.
GrannyLizzie: Jag mår bra, men framförallt vill jag be TUSEN gånger om ursäkt för att jag försvann så plötsligt när vi pratades vid förra gången.
Bra.
thedoctorisin: Ingen fara! Vi har alla saker att stå i!
GrannyLizzie: Så var det inte, det LOVAR jag. Det var mitt internet som gav upp andan! Vila i frid, internet!
GrannyLizzie: Det är något som händer varannan månad eller så, men den här gången hände det en torsdag och leverantören kunde inte få hit någon förrän till helgen.
GrannyLizzie: Jag ber VERKLIGEN om ursäkt. Du måste tycka att jag betedde mig hemskt illa.
Jag för glaset till munnen, dricker. Ställer ifrån mig det och tar en klunk ur det andra glaset. Jag som utgick från att Lizzie inte ville höra min snyfthistoria. Så rädd, så trossvag.
thedoctorisin: Inget att be om ursäkt för! Det är sådant som händer!
GrannyLizzie: Jag känner mig i alla fall som en riktig elaking!!
thedoctorisin: Gör inte det!
GrannyLizzie: Förlåter du mig?
thedoctorisin: Inget att förlåta! Jag hoppas att du mår bra.
GrannyLizzie: Ja, det gör jag. Mina söner är här på besök :-)
thedoctorisin: :-) kan man verkligen säga! Vad kul!
GrannyLizzie: Det är så härligt att ha dem här.
thedoctorisin: Vad heter dina söner?
GrannyLizzie: Beau.
GrannyLizzie: Och William.
thedoctorisin: Fina namn.
GrannyLizzie: Fina pojkar. De har alltid varit ett stort stöd. Särskilt när Richard var sjuk. Med dem har vi gjort ett bra jobb!
thedoctorisin: Det låter så!
GrannyLizzie: William ringer varje dag från Florida. Han säger HEJ PÅ DIG DU med jättehög röst och då ler jag. Jag blir lika glad varje gång.
Jag ler, jag med.
thedoctorisin: I min familj säger vi alltid ”Vem där?” när vi pratar med varandra.
GrannyLizzie: Så fint!
Jag tänker på Livvy och Ed, hör deras röster. Det blir trångt i halsen. Jag dricker lite mer vin.
thedoctorisin: Det måste kännas skönt att dina söner är där hos dig.
GrannyLizzie: Anna, det är JÄTTEskönt. De sover i sina gamla rum och allt känns precis som ”på den gamla goda tiden”.
För första gången på flera dagar känner jag att jag slappnar av, har kontroll. Till och med att jag hjälper till. Nästan som om jag är tillbaka i mitt mottagningsrum på East 88th Street och hjälper en patient. Se sambandet.
Jag kanske behöver det här mer än Lizzie gör.
Så, medan det skymmer utanför och skuggorna bleknar i taket, chattar jag med en ensam farmor, flera hundra mil bort. Lizzie älskar att laga mat, berättar hon; pojkarnas älsklingsrätt är min berömda grytstek (inte berömd egentligen), och hon bakar brownies med färskost till den lokala brandkåren varje år. Förut hade hon en katt – här berättar jag om Punch – men nu har hon en kanin, en brun liten tjej som heter Petunia. Lizzie är ingen filmentusiast, men hon tycker om matlagningsprogram och Game of Thrones. Det sistnämna är en överraskning – ganska morskt.
Hon berättar om Richard, så klart. Alla saknar honom väldigt mycket. Han var lärare, diakon i metodistkyrkan, tågälskare (med en stor modelljärnväg i källaren), en kärleksfull förälder – en bra människa.
En bra människa och en bra pappa. Plötsligt dyker Alistair upp i tankarna. Jag ryser till, fördjupar mig i vinglaset.
GrannyLizzie: Hoppas att jag inte tråkar ut dig…
thedoctorisin: Inte alls.
Jag får lära mig att Richard inte bara var ärbar, utan även ansvarskännande, och att det var han som tog hand om saker och ting där hemma: underhållet, alla elektiska apparater (William har köpt en ”Apple TV” som jag inte förstår mig på, klagar Lizzie), trädgården, räkningarna. Nu när han är borta, förklarar hans änka, känner jag mig överväldigad. Jag känner mig gammal.
Jag trummar med fingrarna på musen. Det är knappast Cotards syndrom, men jag kan bistå med några snabba lösningar. Det här fixar vi, skriver jag – och känner hur blodet omedelbart blir varmt, precis som när jag vägleder en patient genom ett problem.
Jag tar fram en blyertspenna ur ena skrivbordslådan, krafsar ner några ord på en post-it-lapp. När jag jobbade använde jag en anteckningsbok från Moleskine och en reservoarpenna. Det här funkar lika bra.
Underhåll: Kolla om det finns någon händig person i din omgivning som kan komma någon gång i veckan – klarar hon det?
GrannyLizzie: Martin, som jobbar i kyrkan.
thedoctorisin: Toppen!
Elektriska apparater: De flesta unga i dag är bra på datorer och teveapparater. Jag vet inte hur många tonåringar Lizzie känner men…
GrannyLizzie: Mr och mrs Roberts här på gatan har en son som har en Ipad.
thedoctorisin: Fråga honom!
Räkningar: (En extra tuff utmaning för henne, verkar det som: Att betala på nätet är svårt, med så många olika användarnamn och lösenord.) Välj konsekventa kombinationer som både användarnamn och lösenord, som är lätta att komma ihåg – hennes eget namn, föreslår jag, eller något av hennes barns, eller en närståendes födelsedag – men byt ut några av bokstäverna till siffror och symboler. W1LL1@M, till exempel.
Paus.
GrannyLizzie: Jag skulle heta L1221E.
Jag ler igen.
thedoctorisin: Fräsigt!
GrannyLizzie: Laughing Out Loud.
GrannyLizzie: På nyheterna har jag hört att man kan bli ”hackad”, är det något jag ska oroa mig för?
thedoctorisin: Jag tror inte att någon kommer att knäcka din kod!
Jag hoppas i alla fall inte det. Hon är en tant på över sjuttio i Montana.
Slutligen, trädgårdsarbete: Vi har väldigt kalla vintrar här, säger Lizzie, alltså behöver hon hjälp att skotta snö från taket, sanda gången fram till dörren, hacka ner istappar från takrännorna… Även om jag klarar av att gå ut så är det jädrans mycket att stå i inför vintern.
thedoctorisin: Vi får hoppas att du har repat dig till dess. Men i vilket fall som helst kanske Martin från kyrkan kan hjälpa till. Eller ungdomar som bor i närheten? Dina elever, till och med. Underskatta inte vad 10 $ i timmen kan göra!
GrannyLizzie: Just det. Bra förslag.
GrannyLizzie: Tack så hemskt mycket, doktor Anna. Allt känns MYCKET bättre nu.
Så var det problemet löst. Det känns som om hela jag strålar. Jag tar en klunk vin.
Och sedan återgår vi till grytstekar och kaniner och William och Beau.
En lampa tänds i familjen Russells vardagsrum. Jag kikar dit på sidan om skärmen på skrivbordet och ser den där kvinnan komma in i rummet. Jag inser att jag inte har tänkt på henne på över en timme. Mitt samtal med Lizzie har gjort mig gott.
GrannyLizzie: Nu kom William tillbaka från affären. Bäst för honom att han har köpt munkar som jag bad honom göra!
GrannyLizzie: Jag måste gå och se till att han inte äter upp dem.
thedoctorisin: Gör det!
GrannyLizzie: Har du kunnat gå ut något btw?
btw. Hon börjar lära sig chattslang.
Jag sträcker ut fingrarna, placerar dem på tangentbordet. Ja, jag har kunnat gå ut. Hela två gånger, faktiskt.
thedoctorisin: Inga framsteg på den fronten, tyvärr.
Och ingen mening med att gå in på detaljer.
GrannyLizzie: Jag hoppas verkligen att du kan göra det snart…
thedoctorisin: Då är vi två!
Hon loggar ut och jag tömmer glaset. Ställer det på skrivbordet.
Jag trycker ifrån med ena foten mot golvet, så att stolen långsamt börjar rotera. Väggarna snurrar framför mig. Jag ska främja läkande och välbefinnande. Det gjorde jag i dag.
Jag sluter ögonen. Jag har hjälpt Lizzie att göra sig redo för livet, hjälpt henne att leva lite mer fullt ut. Hjälpt henne att hitta avlastning.
Jag ska sätta andras intressen framför mina egna. Jo, men även jag fick ut något av det. I nästan en och en halv timme var familjen Russell som bortblåst från mina tankar. Alistair, den där kvinnan, till och med Ethan.
Till och med Jane.
Stolen saktar in och stannar. När jag öppnar ögonen sitter jag och tittar ut genom dörren, ut i korridoren, in i Eds bibliotek.
Och jag tänker på det jag inte har berättat för Lizzie, det jag inte har fått chansen att berätta för henne.