Olivia vägrade gå tillbaka till rummet, så Ed stannade hos henne medan jag packade och hjärtat bankade i bröstet. Jag släpade mig tillbaka till lobbyn, där den låga brasan puttrade i öppna spisen. Marie drog mitt betalkort i läsaren och önskade herrskapet en trevlig kväll, med ett absurt brett leende och uppspärrade ögon.
Olivia sträckte sig efter mig. Jag tittade på Ed och han tog väskorna, kastade en över varje axel. Jag tog vår dotters heta lilla hand i min.
Vi hade ställt bilen längst bort i ena hörnet av parkeringen och när vi äntligen kom fram till den var vi frostiga av snöflingor. Ed öppnade bakluckan och stuvade in bagaget medan jag sopade av vindrutan med ena armen. Olivia kravlade in i baksätet och smällde igen dörren efter sig.
Ed och jag stod där, vid var sin ände av bilen, medan snön föll över oss, mellan oss.
Jag såg att han rörde på läpparna. ”Va?” frågade jag.
En gång till, med högre röst: ”Du kör.”
Jag körde.
Jag körde ut från parkeringen och däcken gnisslade mot isen. Jag körde ut på vägen och snöflingorna virvlade mot rutorna. Jag körde ut på landsvägen, in i natten, in i det vita.
Allt var tyst, det enda som hördes var motorn som brummade. Bredvid mig satt Ed med blicken rakt fram. Jag tittade i backspegeln. Olivia satt hopsjunken i sätet och huvudet guppade mot axeln. Hon sov inte, men ögonen var halvslutna.
Vi rundade en krök. Mitt grepp hårdnade om ratten.
Och plötsligt öppnade sig avgrunden bredvid oss, den enorma urholkningen i berget som nu lystes upp av månen så att träden sken som spöken där nere. Silvrigt mörka snöflingor tumlade ner i klyftan, ner, ner, försvunna för alltid, sjömän som drunknat i djupet.
Jag släppte gasen.
I backspegeln såg jag att Olivia satt och tittade ut genom fönstret. Hon var blank i ansiktet; hon hade gråtit igen, tyst för sig själv.
Mitt hjärta brast.
Min telefon vibrerade.
Två veckor tidigare hade vi varit på en fest, Ed och jag, i huset på andra sidan parken, där makarna Lord bodde – julcocktails, idel lyxiga drinkar och mistelkvistar. Mr och mrs Takeda var där, och makarna Gray (Wassermännen hade inte osat, berättade värden); ett av mr och mrs Lords vuxna barn kom förbi en kortis, med sin flickvän. Och så en hel drös med Berts arbetskamrater från banken. Huset var en krigszon, ett minfält: smackande slängkyssar vart man än vände sig, skrattsalvor som kanonskott, ryggdunkningar som bomber.
När halva kvällen hade gått, när jag hade druckit hälften av mitt fjärde glas, kom Josie Lord fram till mig.
”Anna!”
”Josie!”
Vi kramades och hennes händer fladdrade över ryggen på mig.
”Vilken klänning du har”, sa jag.
’”Eller hur?”
Jag visste inte vad jag skulle svara. ”Ja.”
”Och du har byxor!”
Jag gjorde en rörelse mot mina ben. ”Det har jag.”
”Jag var tvungen att ta av mig sjalen för en liten stund sedan, när Bert spillde… å, tack ska du ha, Anna”, när jag nöp bort ett hårstrå från hennes handske. ”Han spillde vin på min axel.”
”Busige Bert.” Jag drack.
”Jag sa att han kommer att få det hett om öronen senare. Det här är andra gången… å, tack ska du ha, Anna”, när jag nöp bort ännu ett strå från hennes klänning. Ed har alltid sagt att jag kladdar på fyllan. ”Andra gången han spiller på min sjal.”
”Samma sjal?”
”Nej, nej.”
Hennes tänder var runda och benvita. De fick mig att tänka på weddellsälen som, vilket jag nyligen hade lärt mig av ett naturprogram, använder sina hörntänder för att göra hål i isen vid Antarktis. ”Deras tänder”, upplyste berättaren, ”blir väldigt nötta.” Klipp till en säl som går loss med tänderna på snön. ”Weddellsälar blir inte gamla”, tillade berättaren olycksbådande.
”Nu måste du berätta vem det är som ringer dig hela tiden”, sa weddellsälen framför mig.
Jag stelnade till. Min mobil hade surrat regelbundet under kvällen, vibrerat mot höften. Jag hade fiskat upp den i handen, sneglat på skärmen, skrivit ett svar med tummen. Jag hade varit diskret, trodde jag.
”Det är en jobbgrej”, förklarade jag.
”Men vad kan ett barn behöva så här dags?” frågade Josie.
Jag log. ”Jag har tystnadsplikt. Som du förstår.”
”Å, naturligtvis, naturligtvis. Du är så professionell, hjärtat.”
Men trots allt oväsen, mina ytliga försök att engagera mig i samtalet, mina läppar som formade sig runt frågor och svar, vinet som flödade och julsångerna som malde på – så kunde jag bara tänka på honom.
Telefonen surrade till igen.
Jag ryckte till och släppte ratten för ett ögonblick. Jag hade stoppat ner telefonen i mugghållaren mellan framsätena, där den nu vibrerade mot plasten.
Jag tittade på Ed. Han tittade på telefonen.
Ett till surr. Jag kastade en blick i backspegeln. Olivia tittade ut genom fönstret.
Tystnad. Vi körde vidare.
Surr.
”Vem där?” sa Ed.
Jag svarade inte.
”Det är säkert han.”
Jag sa inte emot.
Ed tog telefonen, tittade på skärmen. Suckade.
Vi rullade nerför en backe. Vi svängde runt en skarp kurva.
”Vill du svara?”
Jag kunde inte titta på honom. Jag spände blicken i det som fanns på andra sidan vindrutan. Jag skakade på huvudet.
”I så fall svarar jag.”
”Nej.” Jag sträckte mig efter telefonen. Ed höll den utom räckhåll.
Den fortsatte surra. ”Jag vill svara”, sa Ed. ”Jag vill prata med honom.”
”Nej.” Jag slog telefonen ur handen på honom. Den landade mellan mina fötter.
”Sluta”, skrek Olivia.
Jag tittade ner, såg skärmen vibrera på golvet, såg hans namn på skärmen.
”Anna”, sa Ed andlöst.
Jag tittade upp. Vägen fanns inte längre.
Vi hade slungats ut över kanten till avgrunden. Vi seglade ut i mörkret.