Det knackar.
Jag har slumrat till. Sätter mig upp, groggy. Det har blivit mörkt i rummet, natt utanför fönstren.
Det knackar igen. Längre ner i huset. Inte på ytterdörren, utan på dörren till källaren.
Jag går bort till trappan. David använder nästan alltid ytterdörren när han kommer hit. Jag undrar om det är en av hans besökare som knackar.
Men när jag tänder lampan i köket och öppnar källardörren är det David själv som står på andra sidan, ett par trappsteg ner och tittar upp på mig.
”Jag tänkte att jag kanske borde börja ta den här vägen”, säger han.
Jag är tyst, sedan inser jag att han skämtar. ”Gärna för mig.” Jag tar ett steg åt sidan och han går förbi och fortsätter in i köket.
Jag stänger dörren och vi tittar på varandra. Jag tror att jag vet vad han tänker säga. Jag tror att han kommer att berätta om Jane.
”Jag vill… jag vill be om ursäkt”, börjar han.
Jag stelnar till.
”För det som hände tidigare”, säger han.
Jag skakar på huvudet, så att håret sveper över axlarna. ”Det är jag som ska be om ursäkt.”
”Du har ju bett om ursäkt.”
”Jag gör det gärna en gång till.”
”Nej, gör inte det. Förlåt. Förlåt att jag skrek.” Han nickar. ”Och förlåt att jag lämnade dörren öppen. Jag vet att du tycker att det är jobbigt.”
En underdrift, men det är det minsta jag är skyldig honom. ”Det är lugnt.” Jag vill att han ska berätta om Jane. Kan jag fråga honom igen?
”Jag bara…” Han stryker med handen över köksön, stödjer sig mot den. ”Jag värnar om det som är mitt. Det är väl något jag borde ha berättat om tidigare, men.”
Meningen slutar där. Han sätter den ena foten framför den andra.
”Men?” säger jag.
Han tittar på mig, under de där mörka ögonbrynen. Råbarkad sälle. ”Har du öl?”
”Jag har vin.” Jag kommer att tänka på de två flaskorna uppe i mitt arbetsrum, de två glasen. Det vore nog bra att tömma dem. ”Ska jag öppna en flaska?”
”Gärna.”
Jag går förbi honom bort till skåpet – han doftar tvål – och tar fram en flaska rött. ”Går det bra med merlot?”
”Det vet jag inte ens vad det är.”
”Det är ett gott rödvin.”
”Låter bra.”
Jag öppnar ett annat skåp. Tomt. Bort till diskmaskinen. Glasen klirrar i handen på mig och jag ställer dem på köksön, får ut korken ur flaskan, häller upp.
Han drar till sig ett av glasen, håller upp det mot mig.
”Skål”, säger jag, och dricker.
”Så här är det”, säger han och snurrar glaset i handen. ”Jag har suttit inne.”
Jag nickar, och känner sedan hur jag spärrar upp ögonen. Jag tror inte att jag någonsin har hört någon säga så, förutom på film.
”Fängelse?” hör jag mig själv säga, fånigt.
Han ler. ”Fängelse.”
Jag nickar igen. ”Vad gjorde… Varför satt du i fängelse?”
Han tittar lugnt på mig. ”Misshandel.” Sedan: ”Jag misshandlade en man.”
Jag stirrar på honom.
”Nu blir du nervös”, säger han.
”Nej.”
Lögnen hänger i luften.
”Bara överraskad”, säger jag.
”Jag borde ha berättat det.” Han kliar sig på käken. ”Innan jag flyttade in, menar jag. Jag fattar om du inte vill att jag bor kvar.”
Jag vet inte om han menar det. Vill jag att han bor kvar? ”Vad… var det som hände?” frågar jag.
Han suckar, svagt. ”Krogslagsmål. Inget speciellt.” Han rycker på axlarna. ”Fast jag hade blivit haffad en gång tidigare. För samma sak. Det blev en gång för mycket.”
”Jag trodde att det var tredje gången gillt som gällde.”
”Beror på vem man är.”
”Mm”, säger jag, som om det här är en visdom man inte ifrågasätter.
”Dessutom var min försvarare alkis.”
”Mm”, säger jag igen.
”Så jag fick fjorton månader.”
”Var någonstans?”
”Slagsmålet eller fängelset?”
”Båda.”
”I Massachusetts bägge två.”
”Å.”
”Vill du, typ, höra detaljerna?”
Det vill jag. ”Nej, nej.”
”Det var bara dumma grejer. Fyllegrejer.”
”Jag förstår.”
”Men det var där jag lärde mig att, du vet. Värna om… det utrymme som är mitt.”
”Jag förstår.”
Vi står där, med sänkta blickar, som tonåringar på en skoldans.
Jag byter fot. ”När var du… när satt du inne?” När du har möjlighet bör du använda patientens eget vokabulär.
”Jag kom ut i april. Höll mig i Boston över sommaren, sedan flyttade jag ner hit.”
”Jag förstår.”
”Du säger det”, säger han, men på ett vänligt sätt.
Jag ler. ”Hur som helst.” Harklar mig. ”Jag trängde mig på hos dig, och det borde jag inte ha gjort. Klart att du kan bo kvar.” Menar jag det? Jag tror det.
Han tar en klunk av vinet. ”Jag ville bara att du skulle veta det. Förresten”, tillägger han och höjer glaset mot mig, ”så var det här riktigt gott.”
”Tro inte att jag har glömt taket.”
Vi sitter i soffan, tre glas senare – alltså, tre för honom, fyra för mig, så sju glas senare, om vi ska räkna, vilket vi inte ska – och det tar en liten stund innan jag förstår vad han menar.
”Vilket tak?”
Han pekar. ”Yttertaket.”
”Just det.” Jag tittar upp, som om jag kan se genom stommen av huset upp till taket ovanför. ”Jaha, just det. Vad fick dig att tänka på det?”
”Du sa ju precis att när du väl kan gå ut igen så vill du upp dit. Kolla hur det ser ut.”
Gjorde jag? ”Det kommer inte att hända på ett bra tag”, säger jag skarpt. Typ bestämt. ”Jag kan ju inte ens ta mig ut i trädgården.”
Ett litet leende, huvudet på sned. ”Förr eller senare.” Han ställer glaset på soffbordet, reser sig upp. ”Var är toaletten?”
Jag vänder mig om. ”Där.”
”Tack.” Han lunkar bort till röda rummet.
Jag vältrar mig bakåt i soffan. Jag vänder huvudet från sida till sida. Kudden viskar i öronen på mig. Jag såg min granne bli knivhuggen. Den där kvinnan du aldrig har träffat. Den där kvinnan ingen har träffat. Du måste tro mig.
Jag hör kisstrålen träffa toalettskålen. Så kissade Ed också, med sådant tryck att det hördes även när dörren var stängd, som om han försökte borra hål i porslinet.
Det spolar i rören. Kranen väser.
Någon har tagit sig in hos henne. Någon som låtsas vara hon.
Toalettdörren öppnas, stängs.
Sonen och maken ljuger. Alla ljuger. Jag sjunker djupare ner i kudden.
Jag tittar upp i taket, på lamporna som är som smilgropar. Sluter ögonen.
Hjälp mig att hitta henne.
Det gnisslar. Ett gångjärn någonstans. David kanske har gått tillbaka ner till sig. Jag vänder mig på sidan.
Hjälp mig att hitta henne.
Men när jag ett ögonblick senare öppnar ögonen har han kommit tillbaka, dimper ner i soffan igen. Jag sätter mig upp, ler. Han ler tillbaka, fäster blicken på något bakom mig. ”Söt unge.”
Jag vänder mig om. Olivia, som strålar i sin silverram. ”Det sitter ju en bild på henne nere hos dig”, erinrar jag mig. ”På väggen.”
”Ja.”
”Varför då?”
Han rycker på axlarna. ”Jag hade inget att sätta upp i stället.” Han tömmer glaset. ”Var är hon?”
”Hos sin pappa.” Jag tar en klunk vin.
Det blir tyst. ”Saknar du henne?”
”Ja.”
”Saknar du honom?”
”Det gör jag faktiskt.”
”Pratar du ofta med dem?”
”Jämt. Senast i går, faktiskt.”
”När ska ni ses nästa gång?”
”Förmodligen inte på ett tag. Men snart, hoppas jag.”
Jag vill inte prata om det här, om dem. Jag vill prata om kvinnan på andra sidan parken. ”Ska vi ta en titt på taket?”
Trappan snirklar sig upp i mörkret. Jag går först, David följer efter.
När vi går förbi arbetsrummet är det något som stryker förbi mitt ben. Punch, på väg nerför trappan. ”Var det där katten?” frågar David.
”Det där var katten”, svarar jag.
Vi fortsätter uppåt, förbi sovrummen, mörka båda två, och upp till översta våningen, Jag famlar med handen över väggen, hittar strömbrytaren. I det plötsliga ljuset ser jag att David tittar på mig.
”Det verkar inte ha blivit värre”, säger jag och pekar på fläcken ovanför, som har brett ut sig som ett blåmärke över luckan upp till vinden.
”Nej”, instämmer han. ”Men det kommer det att bli. Jag ska se till att fixa det i veckan.”
Tystnad.
”Har du mycket att göra? Många jobb?”
Ingenting.
Jag undrar om jag kan berätta om Jane. Jag undrar vad han skulle säga.
Men innan jag hinner bestämma mig har han kysst mig.