När jag vaknar, tung i huvudet, har David gått. Hans kudde är sval. Jag trycker ansiktet mot den; den luktar svett.
Jag rullar över på sidan, bort från fönstret, från ljuset.
Vad fan var det som hände?
Vi drack – klart att vi drack; jag kniper ihop ögonen. Och sedan gick vi upp på översta våningen. Stod under vindsluckan. Och sedan låg vi i sängen. Eller, nej: först hamnade vi på golvet. Sedan i sängen.
Olivias säng.
Jag spärrar upp ögonen.
I min dotters säng, med hennes täcken runt min nakna kropp, hennes örngott som är stelt av intorkad svett från en man jag knappt känner. Gud, Livvy, förlåt mig.
Jag kisar mot dörren, mot dunklet ute i korridoren, sedan sätter jag mig upp, håller lakanet mot mina bröst – Olivias lakan, med små ponnyhästar. Hon vägrade sova i någonting annat.
Jag vänder mig mot fönstret. Grått ute, novemberrusk, och det skvalar från löven och taken.
Jag sneglar mot huset på andra sidan parken. Härifrån kan jag se rakt in i Ethans rum. Han är inte där.
Jag huttrar till.
Min morgonrock ligger utsmetad på golvet, som ett sladdspår. Jag kliver ur sängen, plockar upp den med båda händerna – varför skakar de? – och virar in mig själv. Den ena toffeln ligger övergiven under sängen, den andra hittar jag ute i korridoren.
Högst upp i trappan tar jag ett djupt andetag. Luften är instängd. David har rätt: jag borde vädra. Det kommer inte att hända, men jag borde.
Jag går nerför trappan. På nästa våning tittar jag åt först ena hållet, sedan det andra, som när man går över gatan; sovrummen är tysta och lakanen är fortfarande en enda röra sedan natten med Bina. Natten med Bina. Låter snuskigt.
Jag är bakfull.
På våningen under kikar jag in i biblioteket, in i arbetsrummet. Familjen Russells hus kikar tillbaka. Det känns som om det följer mig med blicken medan jag rör mig genom huset.
Jag hör honom innan jag ser honom.
Och när jag ser honom står han i köket, bälgar i sig vatten ur ett dricksglas. Rummet är fullt av skuggor och glas, lika skumt som allting utanför fönstret.
Jag betraktar hans adamsäpple som rör sig upp och ner i halsen. Hans hår är rufsigt i nacken; en smal höftkam sticker fram under nederkanten på T-shirten. Jag sluter ögonen och minns hur hans höft kändes i min hand, hans hals mot mina läppar.
När jag öppnar ögonen igen står han och tittar på mig, och hans ögon är mörka och fylliga i det grå ljuset. ”Ingen dålig ursäkt”, säger han.
Jag känner hur jag rodnar.
”Hoppas att jag inte väckte dig.” Han höjer glaset. ”Jag behövde fylla på. Måste sticka om en stund.” Han klunkar i sig resten, ställer glaset i diskhon. Drar ena handen över höften.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Vilket han verkar märka. ”Jag ska låta dig fortsätta med ditt”, säger han och börjar röra sig mot mig. Jag stelnar till, men han går mot källardörren. Jag tar ett steg åt sidan för att släppa fram honom. Precis när han går förbi mig vrider han på huvudet och säger med låg stämma: ”Jag vet inte om jag borde tacka eller be om ursäkt.”
Jag ser honom i ögonen, famlar efter orden. ”Ingen fara.” Min röst låter sträv. ”Tänk inte på det.”
Han funderar, nickar. ”Det låter som om jag borde be om ursäkt.”
Jag sänker blicken. Han fortsätter förbi mig och öppnar dörren. ”Jag åker bort i kväll. Har ett jobb i Connecticut. Borde vara tillbaka i morgon.”
Jag säger ingenting.
När jag hör dörren gå igen bakom mig andas jag ut. Jag går bort till diskhon, häller upp vatten i hans glas och dricker. Jag inbillar mig att jag känner smaken av honom, igen.