Okej. Det där hände.
Jag har aldrig gillat det uttrycket. För nonchalant. Men nu är det som det är och det blev som det blev.
Det där hände.
Med ett glas i handen går jag bort till soffan, där Punch ligger hopkrupen på en kudde och slår med svansen fram och tillbaka. Jag sätter mig bredvid honom, kilar fast glaset mellan låren och lutar huvudet bakåt.
Om vi struntar i alla etiska principer (fast det är väl knappast en etisk fråga? att ha sex med en granne, alltså?) så kan jag inte fatta att vi gjorde det vi gjorde i min dotters säng. Vad skulle Ed säga? Jag grimaserar. Han kommer ju inte att få reda på det, men ändå. Men ändå. Jag vill bränna lakanen. Ponnyhästar och allt.
Huset andas runtomkring och golvurets ständiga tickande hörs som en svag puls. Hela rummet är skumt, suddigt av skuggor. Jag ser mig själv, som en vålnad, speglas i teverutan.
Vad skulle jag göra om jag själv fann mig i den rutan? Som en karaktär i någon av mina filmer? Jag skulle ge mig ut och undersöka, som Teresa Wright i Skuggan av ett tvivel. Jag skulle ta hjälp av en vän, som Jimmy Stewart i Fönstret åt gården. Jag skulle inte sitta här, i min oformliga morgonrock, och inte veta vart jag ska vända mig.
Locked-in-syndrom. Kan bero på slaganfall, hjärnstamsskada, MS, till och med förgiftning. Det är en neurologisk åkomma, inte psykisk med andra ord. Och ändå sitter jag här, fullständigt och bokstavligt inlåst – jag låser dörrarna, stänger fönstren, drar mig undan och skyr ljuset, samtidigt som en kvinna har blivit knivhuggen på andra sidan parken, utan att någon märker något, utan att någon vet. Förutom jag – en kvinna uppsvälld av sprit, utan sin familj, som sätter på sin inneboende. Ett missfoster i grannarnas ögon. Ett skämt i polisernas. En särskilt svår patient för min läkare. En ömkansvärd patient för min fysioterapeut. En fånge. Jag är ingen hjälte. Ingen detektiv.
Jag är instängd. Jag är utestängd.
Vid något tillfälle reser jag mig, går bort till trappan, sätter den ena foten framför den andra. Jag står på avsatsen, ska precis gå in i arbetsrummet, när jag ser det. Dörren till städskåpet står på glänt. Bara lite grann, men definitivt på glänt.
Hjärtat slutar slå för ett ögonblick.
Fast varför det? Det är ju bara en öppen dörr. Det var ju jag själv som öppnade den härom dagen. Åt David.
… Fast jag stängde den efter mig. Jag skulle ha märkt om den hade lämnats öppen – eftersom jag precis märkte att den lämnats öppen.
Jag står där, vankelmodig, som en fladdrande låga. Litar jag på mig själv?
Trots allt som har hänt så gör jag det.
Jag går bort till städskåpet, tar tag i handtaget, försiktigt, som om det skulle kunna vridas ur handen på mig. Jag drar.
Det är mörkt där inne, väldigt mörkt. Jag famlar ovanför huvudet, hittar det slitna snöret, rycker. Rummet badar i ljus, bländande vitt, som insidan av en glödlampa.
Jag ser mig omkring. Ingenting nytt, ingenting som är borta. Färgburkarna, solstolarna.
Och där på hyllan står Eds verktygslåda.
Och av någon anledning vet jag vad jag kommer att hitta i den.
Jag går fram, tar ner den. Knäpper upp ena låset, sedan det andra. Öppnar locket, långsamt.
Den är det första jag ser. Kartongkniven, som ligger på sin vanliga plats och bladet som blänker i lampskenet.