Jag sitter uppkrupen i öronlappsfåtöljen i biblioteket och tankarna far runt som om huvudet vore en torktumlare. Jag hade funnit mig till rätta i arbetsrummet, men då dök den där kvinnan upp i Janes kök; hela kroppen ryckte till och sedan störtade jag ut ur rummet. Vissa delar av mitt eget hem är jag numera förbjuden att vistas i.
Jag tittar på klockan på spiselkransen. Snart tolv. Jag har inte druckit i dag. Antar att det är NÅGOT ATT GLÄDJAS ÖVER.
Jag må inte vara mobil – jag är inte mobil – men jag kan resonera mig igenom det här. Det är ett parti schack. Jag är bra på schack. Koncentrera dig; tänk. Planera ditt drag.
Min skugga sträcker sig över heltäckningsmattan, som om den försöker lösgöra sig från mig.
David säger att han inte har träffat Jane. Och Jane sa aldrig någonting om att hon hade träffat David – fast det kanske hon inte hade heller, inte förrän senare, först efter våra fyra flaskor vin. När var det David lånade kartongkniven? Var det samma dag som jag hörde Jane skrika? Var det inte det? Hotade han henne med den? Gjorde han mer än så?
Jag biter på ena tumnageln. Förr i tiden var min hjärna som ett arkivskåp. Nu är den ett virrvarr av papper som virvlar runt i ett drag.
Nej. Sluta. Du tappar kontrollen.
Men ändå.
Vad vet jag om David? Han ”har suttit inne” för misshandel. Han är återfallsförbrytare. Han skaffade sig en kartongkniv.
Och jag såg det jag såg. Oavsett vad polisen säger. Eller Bina. Eller Ed, till och med.
Jag hör en dörr gå igen på våningen under. Jag tar mig upp ur fåtöljen, lunkar bort till avsatsen, sedan in i arbetsrummet. I familjen Russells hus är det ingen som syns till.
Jag går fram till fönstret, tittar ner. Där är han, på trottoaren: den håglösa gången, jeansen nerhasade, en ryggsäck över ena axeln. Han går österut. Jag ser honom försvinna.
Jag backar från fönstret och bara står där, översköljd av det svaga dagsljuset. Än en gång spejar jag ut mot huset på andra sidan parken. Ingenting. Tomma rum. Men jag är spänd, väntar på att hon ska dyka upp, väntar på att hon ska titta hit.
Min morgonrock har gått upp. Jag är blottad. För dig blottad. Det var en bok, om jag inte missminner mig. Har inte läst den.
Gud, tankarna går verkligen runt. Jag fattar huvudet med båda händerna, pressar. Tänk nu.
Och då, som gubben i lådan, hoppar det mot mig, så plötsligt att jag tar ett steg bakåt: örhänget.
Det var det som skavde i huvudet i går – örhänget, det som låg och gnistrade på Davids nattduksbord, självlysande mot det mörka träet.
Tre små pärlor. Jag är säker.
Jag är nästan säker.
Var det Janes?
Den kvällen, den kvicksandsliknande kvällen. Present från ett ex. Fingrade på örsnibben. Jag tvivlar på att Alistair vet. Rödvinet som rann genom strupen. De tre små pärlorna.
Var det inte Janes?
Eller är det här sådant som en instängd hjärna kokar ihop? Det skulle kunna vara något annat örhänge. Det skulle kunna vara någon annans. Men jag skakar redan på huvudet, så att håret skrapar mot kinderna: det måste vara Janes.
Och i så fall.
Jag sticker ner handen i morgonrocksfickan, känner papperet stryka mot fingrarna. Jag drar upp kortet: KRIMINALASSISTENT CONRAD LITTLE, NEW YORK POLICE DEPARTMENT.
Nej. Stoppar ner det igen.
Jag vänder mig om, går ut ur rummet. Famlar mig nerför trappan i mörkret, två våningar, vinglig fast jag är nykter. Nere i köket går jag fram till källardörren. Regeln gnisslar när jag skjuter för den.
Jag tar ett steg bakåt, synar dörren. Sedan går jag tillbaka till trappan. På våningen ovanför öppnar jag städskåpet, drar i snöret bredvid glödlampan. Där står den, lutad mot den bortre väggen: trappstegen.
Jag går ner i köket igen, ställer stegen mot källardörren, kilar fast den ordentligt under handtaget. Sparkar på den tills den inte går att rucka på. Sparkar lite till. Gör illa tån. Sparkar en gång till.
Än en gång tar jag ett steg bakåt. Dörren är barrikaderad. Ett ställe mindre att ta sig in på.
Fast det är klart, det är även ett ställe mindre att ta sig ut på.