Det är brandfarligt torrt i mina ådror. Jag måste ha vin.
Jag snor runt där jag står vid dörren och snubblar över Punchs skål. Den kanar över golvet så att vattnet skvimpar över kanten. Jag svär, men kommer på mig själv. Jag måste koncentrera mig. Jag måste tänka. En skvätt rödvin kommer att göra susen.
Det är som sammet i halsen, porlande och klart, och jag känner hur det svalkar mig när jag ställer ifrån mig dricksglaset. Jag tittar ut över rummet, blicken skarp och hjärnan välsmord. Jag är en maskin. En tankemaskin. Var inte det smeknamnet på en karaktär i en spänningsberättelse från förra sekelskiftet, författad av Jacques någonting: en hänsynslöst logisk filosofie doktor som kunde lösa vilket problem som helst bara genom att resonera. Om jag inte minns fel dog författaren på Titanic, efter att ha sett till att hans hustru kom ombord på en livbåt. Han sågs dela en cigarett med Jack Astor medan skeppet sjönk, blåsa ut rök mot månskäran på himlen. Det var väl ett scenario han inte kunde resonera sig ut ur.
Jag är också filosofie doktor. Jag kan också vara hänsynslöst logisk.
Nästa drag.
Någon måste kunna intyga det som hände. Eller åtminstone vem som var offret. Om jag inte kan börja med Jane får jag börja med Alistair. Det är hans fotavtryck som är tydligast. Det är han som har en historia.
Jag går upp till arbetsrummet, känner min plan anta en allt tydligare form för varje steg jag tar. När jag väl kastar en blick på huset bortom parken – nu är hon där igen, i vardagsrummet, sitter med en silverfärgad mobil vid ena örat, och åsynen av henne får en ilning av obehag att gå genom kroppen innan jag sätter mig vid skrivbordet – har jag ett helt utarbetat manuskript. En strategi. Dessutom är jag bra på att tänka på stående fot (intalar jag mig, sittande).
Mus. Tangentbord. Google. Telefon. Mina verktyg. Jag tittar på familjen Russells hus en sista gång. Nu har hon ryggen mot mig, som en vägg av kashmir. Bra. Fortsätt så. Det här är mitt hem; det här är min utsikt.
Jag skriver in lösenordet till datorn och efter någon minut hittar jag det jag letar efter på nätet. Men innan jag knappar in lösenkoden till telefonen hejdar jag mig. Kommer de att kunna spåra mitt nummer?
Jag rynkar pannan. Lägger ifrån mig telefonen. Jag fattar musen, pekaren rör sig på skärmen och vandrar ner till Skypeikonen.
Efter en kort stund svarar en klar altstämma: ”Atkinson.”
”Hej”, säger jag, och harklar mig. ”Hej. Jag skulle vilja bli kopplad till avdelningskontoret där Alistair Russell jobbar. Fast”, tillägger jag, ”jag vill prata med hans assistent, inte med Alistair.” Det blir tyst i andra änden. ”Det är en överraskning”, förklarar jag.
Tyst igen. Jag hör smatter från ett tangentbord. Sedan: ”Alistair Russells anställning tog slut förra månaden.”
”Tog slut?”
”Stämmer bra.” Hon har fått lära sig att säga så. Det låter motvilligt.
”Varför då?” Dum fråga.
”Det vet jag inte.”
”Kan ni koppla mig till hans kontor?”
”Som jag sa…”
”Hans förra kontor, menar jag?”
”Det är Bostonkontoret, det.” Hon har en sådan där ung kvinnoröst som krullar sig uppåt i slutet av varje mening. Jag vet inte om det hon säger är ett påstående eller en fråga.
”Ja, Bostonkon–”
”Jag kopplar er med en gång.” Och där går musiken i gång – någon nocturne av Chopin. För ett år sedan hade jag vetat vilken. Nej: inte bli distraherad. Tänk. Det här vore enklare med ett glas vin.
På andra sidan parken försvinner hon ur sikte. Jag undrar om det är honom hon pratar med. Jag önskar att jag kunde läsa på läppar. Jag önskar…
”Atkinson.” En man den här gången.
”Jag vill prata med Alistair Russells kontor.”
Omedelbart. ”Jag är rädd att mr Russell…”
”Jag vet att han har slutat, men jag skulle vilja prata med hans assistent. Eller hans före detta assistent. I ett privat ärende.”
Efter ett ögonblick svarar han: ”Jag kan koppla er.”
”Det vore…” Pianot igen, en strid ström av toner. Opus 17, tror jag, B-dur. Eller är det opus 3? Eller 9? Förut visste jag sådant här.
Koncentrera dig. Jag skakar på huvudet, på axlarna, som en blöt hund.
”Alex här.” Ännu en man, tänker jag, men rösten är så ljus och klar att jag inte är helt säker, och namnet är inte till någon hjälp.
”Jag heter…” Jag behöver ett namn. Det har jag inte tänkt på. ”Alex. Jag heter också Alex.” Herregud. Det var det bästa jag kunde komma på.
Om det finns ett hemligt handslag Alexar emellan så är det inget den här Alexen låtsas om. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Jo, jag är gammal kompis till Alistair – mr Russell – och jag försökte nå honom på New York-kontoret, men det verkar som om han har slutat på företaget.”
”Det stämmer.” Alex snörvlar.
”Är du hans…” Assistent? Sekreterare?
”Jag var hans assistent.”
”Aha. Okej, Det är några saker jag skulle vilja fråga om. När slutade han?”
Snörvlar igen. ”För fyra veckor sedan. Nej, fem.”
”Vad märkligt”, säger jag. ”Vi som tyckte att det skulle bli så kul att han flyttade hit till New York.”
”Faktiskt”, säger Alex och hans eller hennes röst blir varm som en motor som rusar: dags för skvaller. ”Så flyttade han till New York, men han började aldrig jobba på kontoret där. Han var inställd på att fortsätta inom företaget. De hade köpt hus och grejer.”
”Hade de?”
”Ja. Ett stort, i Harlem. Jag hittade det på nätet. Gjorde lite efterforskningar online.” Skulle en man njuta så här mycket av att prata bakom ryggen på någon? Alex kanske är kvinna. Vilken sexist jag är. ”Men jag vet inte vad som hände. Jag tror inte att han har flyttat någon annanstans. Han kan berätta mer än jag.” Snörvel. ”Ursäkta. Jag är förkyld. Hur känner ni varandra?”
”Jag och Alistair?”
”Ja.”
”Å, vi lärde känna varandra på college.”
”På Dartmouth?”
”Just det.” Det skulle jag aldrig ha kommit ihåg. ”Blev han – jag är ledsen om jag formulerar mig plumpt, men gick han självmant eller fick han sparken?”
”Jag vet inte. Du måste ta reda på hur det gick till. Alltihop är supermystiskt.”
”Jag ska fråga honom.”
”Alla tyckte så mycket om honom här”, säger Alex. ”Han var så himla schyst. Jag har svårt att tro att de skulle ha sagt upp honom eller något sådant.”
Jag ger ett förstående ljud ifrån mig. ”Jag har faktiskt en fråga till, om hans fru.”
Snörvel. ”Jane.”
”Jag har aldrig träffat henne. Alistair har en tendens att kompartmentalisera.” Jag låter som en psykolog. Jag hoppas att Alex inte noterar det. ”Jag skulle vilja ge henne en liten ’välkommen till New York’-present, men jag vet inte vad hon tycker om.”
Snörvel.
”Jag hade eventuellt tänkt mig en sjal, men jag vet inte vilka färger hon har.” Jag sväljer hårt. Det låter klent. ”Jag hör hur klent det låter.”
”Saken är”, säger Alex och sänker rösten, ”att jag heller aldrig har träffat henne.”
Där ser man. Alistair kanske verkligen kompartmentaliserar. Vilken duktig psykolog jag är.
”För att han så kompartmentaliserar!” fortsätter Alex. ”Det är precis det han gör.”
”Jag vet!” instämmer jag.
”Jag jobbade för honom i nästan ett halvår och träffade henne inte en enda gång. Jane. Deras son träffade jag bara en gång.”
”Ethan.”
”Fin kille. Lite blyg. Har du träffat honom?”
”Ja. För jättelänge sedan.”
”Fin kille. Han kom hit en gång, när de skulle gå på en Bruinsmatch tillsammans.”
”Du kan alltså inte berätta något om Jane”, påminner jag honom.
”Nej. Fast – du ville veta hur hon såg ut, va?”
”Just det.”
”Jag tror att det finns ett foto inne på hans kontor.”
”Ett foto.”
”Vi har en låda med grejer som vi skulle buda till New York. Den står fortfarande här. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med den.” Snörvel och hostning. ”Jag går och kollar.”
Jag hör luren skrapa mot skrivbordet när Alex lägger den ifrån sig – ingen Chopin den här gången. Biter mig i läppen, tittar ut genom fönstret. Kvinnan står i köket, tittar i frysen. För ett vansinnigt ögonblick föreställer jag mig att Jane ligger där inne, att hennes kropp är täckt av iskristaller och hennes ögon isigt klara.
Det skrapar i luren igen. ”Nu har jag henne framför mig”, säger Alex. ”Fotot, alltså.”
Jag kan inte andas.
”Hon har mörkt hår och ljus hy.”
Jag andas ut. Båda två har mörkt hår och ljus hy, både Jane och bedragaren. Inte till någon hjälp. Men jag kan knappast fråga hur mycket hon ser ut att väga. ”Aha, okej”, säger jag. ”Någonting mer? Vet du vad – du kanske kan skanna in fotot? Och skicka det till mig?”
Det blir tyst. Jag ser hur kvinnan på andra sidan parken stänger dörren till frysen, går ut ur köket.
”Du ska få min mejladress”, säger jag.
Först ingenting. Sedan: ”Du sa att du är kompis med…?”
”Med Alistair, ja.”
”Jag vet inte hur lämpligt det är att jag vidarebefordrar hans privata ägodelar på det sättet. Det här får du fråga honom om.” Inget snörvlande den här gången. ”Sa du att du hette Alex?”
”Ja.”
”Och i efternamn?”
Jag öppnar munnen, och avslutar samtalet.
Det blir tyst i rummet. Från andra sidan korridoren hör jag klockan inne i Eds bibliotek ticka. Jag håller andan.
Har Alex ringt Alistair nu? Skulle han eller hon kunna beskriva min röst? Skulle han kunna ringa min fasta telefon, eller kanske min mobil till och med? Jag stirrar på mobilen på skrivbordet, iakttar den en liten stund, som om den vore ett sovande djur; jag väntar på att den ska röra på sig medan hjärtat bankar mot bröstkorgen.
Telefonen ligger där, orörlig. En immobil mobil. Ha.
Koncentrera dig.