Nere i köket igen, där regndropparna knäpper mot fönstret, häller jag upp mer vin i ett dricksglas. Tar en stor klunk. Det där behövde jag.
Koncentrera dig.
Vad vet jag nu som jag inte visste förut? Alistair höll jobb och privatliv åtskilda. Det stämmer in på många våldsbrottslingar, men är i övrigt inte mycket att gå på. Vi fortsätter: Han var redo att flytta till firmans New York-kontor, hade till och med köpt hus, flyttat hela familjen söderut… men någonting gick fel, och han har inte dykt upp någonstans.
Vad var det som hände?
Det kryper i skinnet. Kallt här inne. Jag hasar bort till eldstaden, vrider på ratten på sidan. En liten trädgård av lågor slår ut i blom.
Jag sjunker ner i soffan, lutar mig mot kuddarna, med vinet som skvimpar i glaset och morgonrocken virad om kroppen. Den skulle behöva tvättas. Jag skulle behöva tvättas.
Fingrarna glider ner i fickan och gnider sig än en gång mot Littles kort. Och släpper än en gång taget om det.
Och än en gång betraktar jag mig själv, mitt skuggjag, i teverutan. Nersjunken bland kuddarna, i min sjaviga morgonrock, ser jag ut som en vålnad. Jag känner mig som en vålnad.
Nej. Koncentrera dig. Nästa drag. Jag ställer ifrån mig glaset på soffbordet och lutar armbågarna mot knäna.
Och inser att jag inte har något nästa drag. Jag kan inte ens bevisa att Jane existerar, eller har existerat – min Jane, den riktiga Jane – och definitivt inte att hon är borta. Att hon har dött.
Att hon har dött.
Jag tänker på Ethan, fången i det där huset. Fin kille.
Fingrarna river genom håret, som om de plöjde en åker. Jag känner mig som en mus i en labyrint. Det är som när jag gick kursen i experimentell psykologi: de där små varelserna, med ögon som knappnålshuvuden och svansar som ballongsnören, som kilade in i än den ena återvändsgränden, än den andra. ”Kom igen”, hejade vi på ovanför, skrattade och slog vad.
Nu skrattar jag inte. Jag funderar återigen på om jag borde prata med Little.
Men jag pratar med Ed i stället.
”Har du börjat klättra lite på väggarna, slugger?”
Jag suckar, släpar fötterna över heltäckningsmattan i arbetsrummet. Jag har dragit ner persiennerna så att den där kvinnan inte kan se mig. Rummet är dunkelt randigt, som en bur.
”Jag känner mig helt oduglig. Det känns som om jag är på bio och filmen är slut och lamporna har tänts och alla har gått därifrån utom jag, som fortfarande sitter kvar och försöker förstå vad det var som hände.”
Han fnittrar.
”Vadå? Vad är det som är så roligt?”
”Det är bara så väldigt typiskt dig att likna det här vid en film.”
”Är det?”
”Det är det.”
”Ja ja, mina referenser är aningen begränsade nu för tiden.”
”Okej, okej.”
Jag har inte sagt någonting om det som hände i går kväll. Jag mår illa bara jag tänker på det. Men resten spelas upp som en filmrulle: telefonsvararmeddelandet från bedragaren, örhänget nere hos David, kartongkniven, samtalet med Alex.
”Det känns som något man ser på film”, säger jag igen. ”Och jag trodde att du skulle blir mer orolig.”
”Varför det?”
”För det första för att min inneboende har en död kvinnas örhänge i sitt sovrum.”
”Du kan ju inte veta att det är hennes.”
”Joho. Jag är helt säker.”
”Det kan du inte vara. Du kan ju inte ens vara säker på att hon…”
”Vadå?”
”Du vet.”
”Vadå?”
Nu suckar han. ”Lever.”
”Jag tror ju inte att hon lever.”
”Det jag menar är att du inte ens kan veta säkert om hon finns, eller någonsin…”
”Jo, det kan jag. Jag är säker. Jag har inte vanföreställningar.”
Tystnad. Jag lyssnar på hans andetag.
”Du tycker inte att du är lite paranoid?”
Och innan han hinner prata klart hugger jag: ”Det är inte paranoia om det faktiskt händer på riktigt.”
Tystnad. Den här gången svarar han inte.
Nästa gång jag tar till orda skär sig rösten. ”Det är extremt frustrerande att bli ifrågasatt så här. Det är extremt, extremt frustrerande att vara instängd här.” Jag sväljer hårt. ”I det här huset, och i den här…” Jag vill säga loopen, men när jag väl hittar ordet har han börjat prata igen.
”Jag vet.”
”Du vet inte alls.”
”Okej, men jag kan föreställa mig, Anna”, fortsätter han innan jag hinner avbryta. ”Du har kört på i hundra knyck i två dagar i sträck. Hela helgen. Nu säger du att David kanske är inblandad… eller något.” Han hostar. ”Du hetsar upp dig. I kväll kanske du bara ska titta på film eller läsa en bok. Gå och lägga dig tidigt.” Han hostar igen. ”Tar du din medicin som du ska?”
Nej. ”Ja.”
”Och du håller dig borta från spriten?”
Klart jag inte gör. ”Klart jag gör.”
Paus. Jag vet inte om han tror mig.
”Vill du prata med Livvy?”
Jag andas ut av lättnad. ”Ja, det vill jag.” Jag lyssnar på regnet som trummar med fingrarna mot fönstret. Och ett ögonblick senare hör jag hennes röst, mjuk och flåsig.
”Mamma?”
Jag ler. ”Hej stumpan.”
”Hej.”
”Hur är det med dig?”
”Bra.”
”Jag saknar dig.”
”Mm.”
”Va?”
”Jag sa ’mm’.”
”Betyder det ’Jag saknar dig med, mamma’?”
”Ja. Vad händer där borta egentligen?”
”Var då?”
”I New York City.” Så har hon alltid pratat om det. Väldigt formellt.
”Hemma menar du.” Hjärtat sväller i bröstet: hemma.
”Ja, hemma.”
”En grej med grannarna bara. Våra nya grannar.”
”Vadå?”
”Inget viktigt, stumpan. Ett missförstånd bara.”
Då lägger sig Ed i igen. ”Du, Anna – förlåt att jag avbryter, gumman. Om du oroar dig för David borde du kontakta polisen. Inte för att han, du vet… nödvändigtvis är inblandad i vad det nu är som pågår, utan för att han… är en brottsling, och du ska inte behöva vara rädd för din egen inneboende.”
Jag nickar. ”Just det.”
”Okej?”
Jag nickar igen.
”Har du numret till den där polisen?”
”Little. Det har jag.”
Jag kikar ut genom persiennerna. Någonting flimrar till på andra sidan parken. Familjen Russells ytterdörr står öppen, en lysande vit ruta i det grå duggregnet.
”Okej”, säger Ed, men jag har slutat lyssna.
När dörren går igen har kvinnan kommit ut på trappen. Hon har en knälång röd kappa på sig, som en eldslåga, och ovanför hennes huvud guppar ett genomskinligt paraply. Jag sträcker mig efter kameran på skrivbordet, sätter den framför ena ögat.
”Vad sa du?” frågar jag Ed.
”Jag sa att du ska ta hand om dig.”
Jag tittar genom sökaren. Regnvattnet strilar som åderbråck nerför hennes paraply. Jag sänker kameran, zoomar in på hennes ansikte, på uppnäsan och den mjölkvita hyn. Mörka moln drar ihop sig under hennes ögon. Hon har sovit dåligt.
När jag säger hejdå till Ed har hon långsamt börjat gå nerför trappen i sina stövlar. Hon stannar, tar upp telefonen ur fickan, tittar på den, stoppar därefter ner den igen och vänder sig österut, åt mitt håll. Hennes ansikte är suddigt bakom det välvda paraplyet.
Jag måste prata med henne.