Bilen brummade förbi för en liten stund sedan, långsam och dyster som en likbil, med baklyktor som gnistrade i mörkret. ”Nya grannar”, säger jag till min dotter.
”Var då?”
”På andra sidan parken. I 207:an.”
De rör sig utanför huset nu, dunkla som vålnader i skymningsljuset, och packar ut lådor ur bakluckan.
Hon smackar till.
”Vad äter du?” frågar jag. Det är kinesiskt i kväll, så klart. Hon äter lo mein.
”Lo mein.”
”Nähä, du. Inte medan du pratar med mamma.”
Hon smackar till igen. ”An-na.” Det här är en dragkamp mellan oss. Hon har, mot min vilja, bytt ut mamma mot någonting hårt och trubbigt. Ed tycker att jag ska ”släppa det” – lätt för honom att säga, han är fortfarande pappa.
”Du borde gå dit och hälsa”, föreslår Olivia.
”Det skulle jag gärna göra, stumpan.”
Jag rör mig uppför trappan, till andra våningen, där man ser bättre.
”Just det, det skulle jag ju berätta: det är pumpor överallt. Alla grannar har en. Familjen Gray har fyra.” Jag har kommit uppför trappan, håller glaset i ena handen, känner vinet mot läpparna. ”Jag önskar att jag kunde hitta en pumpa till dig. Säg åt pappa att köpa en.” Jag dricker, sväljer. ”Säg att han ska köpa två, en till dig och en till mig.”
”Okej.”
Jag får syn på mig själv i den mörka spegeln inne på gästtoaletten.
”Har du det bra, hjärtat?”
”Ja.”
”Du är inte ensam?” I New York hade hon aldrig några riktiga vänner; hon var för blyg, för liten.
”Nä.”
Jag plirar mot mörkret högst upp i trappan, mot dunklet ovanför. På dagarna strömmar solskenet in genom kupolfönstret i taket; på nätterna är det ett vidöppet öga som stirrar ner i den bråddjupa trappan. ”Saknar du Punch?”
”Nä.”
Hon kom aldrig överens med katten heller. Han klöste henne en juldagsmorgon, drog klorna över hennes handled – två snabba rivsår, nord–syd och öst–väst – och ett luffarschack av klarrött blod trängde upp genom huden, som ett rutnät. Ed var nära att hiva ut katten genom fönstret. Nu spanar jag efter kissen, hittar honom i soffan i biblioteket, där han ligger som en kringla och tittar på mig.
”Får jag prata med pappa, stumpan?” Jag fortsätter upp till nästa våning. Gångmattan känns sträv under fötterna. Jute. Hur tänkte vi? På det materialet syns ju allt.
”Tjena, slugger”, säger han. ”Nya grannar?”
”Ja.”
”Fick du inte nya grannar alldeles nyss?”
”Det var för två månader sedan. I 212:an. Makarna Miller.” Jag vänder på stället och börjar gå nerför trappan.
”Var har de här andra flyttat in, då?”
”I 207:an. På andra sidan parken.”
”Kvarteret förändras.”
Jag kommer ner till avsatsen, rundar den. ”De hade inte särskilt mycket med sig. Bara en bil.”
”Flyttfirman kommer antagligen senare.”
”Antagligen.”
Tystnad. Jag dricker.
Nu står jag i vardagsrummet igen, vid eldstaden. Hörnen är dränkta av skuggor. ”Du…”, börjar Ed.
”De har en son.”
”Va?”
”En son”, upprepar jag, och lägger pannan mot den svala fönsterrutan. Natriumlampan har än så länge inte kommit till den här delen av Harlem, så det enda som lyser upp gatan är en citrongul månskära, men jag kan ändå urskilja deras silhuetter: en man, en kvinna och en lång kille, som kånkar flyttkartonger bort till ytterdörren. ”I tonåren”, tillägger jag.
”Lugn och fin nu, puman.”
Innan jag hinner tänka mig för: ”Jag önskar att ni var här.”
Det jag har sagt överrumplar mig. Ed också, verkar det som. Det blir tyst en stund.
Sedan: ”Du behöver mer tid”, säger han.
Jag svarar inte.
”Läkarna har sagt att för mycket kontakt kan vara skadligt.”
”Det var jag som sa det.”
”Du var en av dem som sa det.”
Det knastrar till bakom mig – en gnista från brasan. Lågorna lugnar sig, muttrar för sig själva i eldstaden.
”Kan du inte bjuda hem de nya grannarna?” frågar han.
Jag tömmer glaset. ”Nu tror jag att det räcker för i kväll.”
”Anna.”
”Ed.”
Jag kan nästan höra honom andas. ”Jag är ledsen att vi inte kan vara hos dig.”
Jag kan nästan höra mina hjärtslag. ”Jag med.”
Punch har följt efter mig nerför trappan. Jag skopar upp honom med ena armen och går ut i köket. Lägger mobilen på köksbänken. Ett glas till innan det är dags att gå och lägga sig.
Jag tar tag i flaskans hals, vänder mig mot fönstret, mot de tre vålnaderna som hemsöker trottoaren, och höjer den i en skål.