Nu när hon är ensam. Nu när Alistair inte kan lägga sig i. Nu, när blodet dånar i tinningarna.
Nu.
Jag flyger ut i korridoren, virvlar nerför trappan. Om jag inte tänker efter klarar jag det. Om jag inte tänker. Tänk inte. Att tänka har än så länge inte lett någon vart. ”Definitionen av galenskap, Fox”, brukade Wesley påminna mig, med sin Einsteinparafras, ”är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig att resultatet ska bli annorlunda.” Sluta tänka och börja handla.
Men det är klart, det var ju bara tre dagar sedan jag handlade – handlade på just det här sättet – och då slutade det med att jag hamnade på sjukhus. Att försöka göra det igen vore galenskap.
Hur jag än gör så är jag galen. Det spelar ingen roll. Jag måste få veta. Och jag är inte längre säker på att jag är trygg i mitt eget hem.
Tofflorna halkar på köksgolvet när jag skyndar fram, rundar soffan. Burken med Ativan står på soffbordet. Jag vänder på den, skakar ut tre tabletter i handflatan, för handen till munnen. Ner i strupen. Jag känner mig som Alice när hon sväljer innehållet i Drick mig-flaskan.
Springer till dörren. Hukar mig ner och plockar åt mig paraplyet. Rätar på ryggen, vrider om låset, rycker upp dörren. Nu står jag i hallen, där det utspädda ljuset faller in genom de blyinfattade rutorna. Jag andas – ett, två – och trycker på paraplyknappen med tummen. Med vad som låter som en plötslig flämtning öppnar det sig i halvdunklet. Jag håller det i ögonhöjd, famlar efter låset med den andra handen. Knepet är att fortsätta andas. Knepet är att inte sluta.
Jag slutar inte.
Vrider om låsvredet. Trycker ner handtaget. Jag kniper ihop ögonen och drar. En sval bris slår emot mig. Dörren stöter i paraplyet; jag lyckas krångla mig ut genom dörren.
Nu omsluts jag av kylan, omfamnas. Jag skyndar nerför trappen. Ett, två, tre, fyr. Paraplyet trycker sig mot luften, plöjer genom den, som fören på ett fartyg; med mina slutna ögon känner jag hur den rör sig i strida strömmar på sidorna om mig.
Smalbenen bromsar in. Metall. Grinden. Jag vevar med handen tills jag får tag i den, drar, öppnar, går igenom. Sulorna på mina tofflor smattrar mot betongen. Jag står på trottoaren. Regndropparna sticker i hårbottnen, i huden, som nålar.
Det är märkligt: under alla månader som jag har hållit på och experimenterat med den här skrattretande paraplytekniken, så har det aldrig slagit mig eller (antar jag) dr Fielding att jag helt enkelt kan sluta ögonen. Fast det är väl dumt att vandra omkring utan att se någonting, i och för sig. Jag känner hur lufttrycket förändras och sinnena skärps; jag vet hur enorm himlen är, hur djup, som ett uppochnervänt hav… men jag kniper ihop ögonen ännu mer och tänker på mitt hem: mitt arbetsrum, mitt kök, min soffa. Min katt. Min dator. Mina bilder.
Jag vänder mig åt vänster. Åt öster.
Jag börjar gå i blindo längs trottoaren. Jag måste orientera mig. Jag måste titta. Långsamt öppnar jag ena ögat. Ljuset sipprar in genom de snåriga ögonfransarna.
Först saktar jag in, stannar nästan. Jag kisar mot den rutiga insidan av paraplyet. Fyra svarta rutor, fyra vita streck. Jag föreställer mig att strecken vibrerar av energi, vidgar sig som hjärtslag på en monitor, stiger och sjunker i takt med mitt eget blod. Koncentrera dig. Ett, två, tre, fyr.
Jag vinklar paraplyet några grader uppåt, sedan några grader till. Där är hon, klar som en strålkastare, röd som ett trafikljus: den scharlakansröda kappan, de där mörka stövlarna, den genomskinliga kupan av plast som guppar ovanför. Mellan oss sträcker sig en tunnel av regn och trottoar.
Vad gör jag om hon vänder sig om?
Men det gör hon inte. Jag sänker paraplyet och kniper ihop ögat igen. Tar ett steg framåt.
Ett steg till. Ett till. Ett till. När jag snavar till på en spricka i trottoaren – det klafsar om tofflorna, hela kroppen skakar, svetten rinner längs ryggen – så bestämmer jag mig för att våga titta igen. Den här gången öppnar jag det andra ögat, höjer paraplyet tills hon än en gång blossar upp i mitt synfält, som en eldstrimma. Jag sneglar åt vänster – Sankt Dymphna, och bredvid det brandröda huset, med blomlådor som svämmar över av krysantemum. Jag sneglar åt höger: en pickup som stirrar rakt fram med sina små och lysande ögon, strålkastare som eldslågor i halvljuset. Jag stelnar till. Bilen susar förbi. Jag kniper ihop ögonen.
När jag öppnar dem igen är den borta. Och när jag blickar ut över trottoaren ser jag att även hon är det.
Borta. Trottoaren är tom. Långt där framme, genom diset, ser jag hur trafiken stockar sig i korsningen.
Diset tätnar, och jag inser att det är min blick som blir grumlig, stirrig.
Knäna böjer sig inåt, och ger vika. Jag börjar sjunka mot marken. Och när jag gör det, när ögonen rullar bakåt i huvudet, föreställer jag mig hur jag ser ut ovanifrån, där jag huttrar i min solkiga morgonrock, med håret som klibbar mot nacken och det odugliga paraplyet som dalar framför mig. En ensam gestalt på en öde trottoar.
Jag sjunker vidare, blir ett med trottoaren.
Men…
… hon kan inte vara borta. Hon hade inte kommit fram till slutet av kvarteret än. Jag blundar, föreställer mig hennes rygg, håret som stryker mot hennes hals. Sedan tänker jag på Jane när hon stod vid diskbänken hemma hos mig, med den långa flätan som låg mellan skulderbladen.
Och när Jane vänder sig mot mig tar mina knän spjärn mot varandra. Morgonrocken släpar i trottoaren, men än har jag inte fallit ihop.
Jag står still, med låsta ben.
Hon måste ha försvunnit in i… jag går igenom kartan i huvudet. Vad är det som kommer efter det röda huset? Antikaffären ligger på andra sidan gatan – numera tom, minns jag – och bredvid huset ligger…
Fiket, så klart. Hon måste vara på fiket.
Jag höjer huvudet igen, lyfter hakan mot himlen, som om jag med en snärt kommer att räta på mig. Armbågarna rör sig som pistonger. Mina vinklade fötter pressar sig mot underlaget. Paraplyet kränger i handen. Jag sträcker ut ena handen för att hålla balansen. Och med det blöta diset runtomkring och trafiken som väser i fjärran lyckas jag mödosamt ta mig upp – upp, upp, upp – tills jag står som vanligt igen.
Nerverna sprakar. Hjärtat fattar eld. Jag känner Ativantabletterna lösas upp i ådrorna, rengöra dem som när man spolar igenom en gammal slang.
Ett. Två. Tre. Fyr.
Jag drar ena foten framåt. Efter ett ögonblick följer den andra efter. Jag hasar. Jag kan inte fatta att jag gör det här. Jag gör det här.
Nu hör jag hur trafiken tjutande rör sig närmare, högre. Fortsätt gå. Jag kikar på paraplyet; det upptar hela mitt synfält, omger mig. Det finns ingenting mer än det.
Förrän det knuffas åt höger.
”Oj, ursäkta.”
Jag hoppar till. Någonting – någon – har gått in i mig, slagit paraplyet åt sidan. Personen viner förbi, ett virrvarr av blå jeans och blå rock, och när jag vänder mig om för att titta får jag syn på mig själv i ett fönster. Håret stripigt, huden fuktig, rutigt paraply i ena handen, som en gigantisk blomma.
Och bakom spegelbilden, på andra sidan fönstret, ser jag kvinnan.
Jag har kommit fram till fiket.
Jag stirrar. Synen kröker sig. Markisen sänker sig mot mig. Jag blundar, och öppnar sedan ögonen igen.
Jag har dörren inom räckhåll. Jag sträcker ut armen, fingrarna skakar. Innan jag hinner fatta handtaget slits dörren upp och en ung man kommer ut. Jag känner igen honom. Det är mr och mrs Takedas son.
Det är över ett år sedan jag såg honom på nära håll – på riktigt, menar jag, och inte genom kameralinsen. Han har blivit längre och hans haka och kinder är täckta av kort och mörk stubb, men han utstrålar fortfarande samma obeskrivliga fin unge-vibbar som jag har lärt mig att känna av hos barn, som en hemlig gloria runt deras huvuden. Livvy har en. Ethan har en.
Pojken – eller, den unge mannen, antar jag (och varför kan jag inte komma ihåg vad han heter?) – håller upp dörren med ena armbågen, vinkar åt mig att komma in. Jag lägger märke till hans händer, hans smäckra cellisthänder. Jag måste se ut som ett vrak, och ändå bemöter han mig så här. Hans föräldrar har gjort ett bra jobb, som GrannyLizzie skulle säga. Jag undrar om han känner igen mig. Jag tror knappt att jag skulle känna igen mig själv.
När jag går förbi honom, in på fiket, börjar minnet att klarna. Förut brukade jag gå hit ett par gånger i veckan, sådana morgnar som var för stressiga för att jag skulle hinna göra kaffe hemma. Kaffet här var ganska beskt – det antar jag att det fortfarande är – men jag gillade stämningen: den spruckna spegeln där menyn står uppskriven med märkpenna, diskarna med sina muggfläckar, som olympiska ringar, högtalarna som skrålar av gamla godingar. ”Opretentiös mise-en-scène”, sa Ed första gången jag tog med honom hit.
”Man kan inte använda de orden i samma mening”, sa jag.
”Okej, bara opretentiöst, då.”
Och oförändrat. Rummet på sjukhuset krossade mig, men det här är någonting annat – det här är terra cognita. Mina ögonfransar fladdrar. Jag höjer blicken över de kacklande gästerna och tittar på menyn ovanför kassan. Nu kostar en kopp kaffe två dollar och nittiofem cent. Det är femtio cent mer än när jag var här sist. Inflation suger.
Paraplyet gungar där det hänger, skrapar mot vristerna.
Det är så mycket jag inte har sett på så länge. Så mycket jag inte har känt, inte har hört, inte har känt lukten av – den värme som mänskliga kroppar utstrålar, popmusik från tiotals år tillbaka, den genomträngande doften av nymalda bönor. Hela scenen utspelar sig i slow motion, i ett gyllene sken. För ett ögonblick sluter jag ögonen, andas in, minns.
Jag minns hur det var att röra sig genom världen på samma sätt som man rör sig genom luft. Jag minns hur jag stegade in på det här fiket, iklädd en ordentligt knäppt vinterkappa eller en sommarklänning som fladdrade runt knäna. Jag minns hur jag passerade människor, log mot dem, pratade med dem.
När jag öppnar ögonen igen bleknar det gyllene skenet och jag står i en dunkel lokal, bredvid regniga fönster. Hjärtat skenar.
En rödflammande blixt borta vid disken med bakverk. Det är hon. Hon står och tittar på wienerbröden. Hon höjer hakan, får syn på sig själv i spegeln, drar handen genom håret.
Jag smyger närmare. Jag känner blickarna – inte hennes, men andra gästers – hur de mönstrar mig, kvinnan med morgonrock och ett vajande paraply uppfällt framför sig. Jag banar mig fram mellan gästerna, genom oväsendet, tuffar fram mot disken, och samtalen fortsätter, sluter sig om mig som vatten när man sjunker.
Hon är bara någon meter bort. Ett steg till, så skulle jag kunna ta i henne. Nudda hennes hår, dra i det.
Och precis då vänder hon sig om en aning och stoppar ner handen i fickan, får upp sin alldeles för stora Iphone. I spegeln ser jag hennes fingrar dansa fram över skärmen, ser hennes ansikte flimra. Jag föreställer mig att hon skriver till Alistair.
”Ursäkta?” säger baristan.
Kvinnan knappar vidare på telefonen.
”Ursäkta?”
Och nu – vad håller jag på med? – harklar jag mig. ”Er tur”, mumlar jag.
Hon slutar skriva, nickar åt mitt håll. ”Å”, säger hon och vänder sig mot mannen bakom disken. ”En mellanstor latte på lättmjölk.”
Hon tittade inte ens på mig. Jag ser mig i spegeln, ser hur jag står bakom henne, som en vålnad, en hämndens ängel. Jag har kommit för att hämta henne.
”Mellanstor latte på lättmjölk. Något att äta också?”
Jag betraktar henne i spegeln, hennes mun – liten, precist formad, så olik Janes. En liten våg av ilska stiger upp inuti mig, sväller inuti mig, pressar sig mot hjärnstammen. ”Nej”, säger hon efter någon sekund. Sedan, med ett glatt och brett leende: ”Jag måste tänka på figuren.”
Bakom oss skrapar en kör av stolar mot golvet. Jag kastar en blick över axeln: ett sällskap på fyra personer är på väg mot dörren. Jag vänder mig tillbaka.
Baristans röst hörs över slamret: ”Namn?”
Då möts kvinnans och min blick i spegeln. Hennes axlar rycker till. Leendet försvinner.
Ett ögonblick står tiden still, den andlösa sekunden när man flyger av vägen, ner i djupet.
Och utan att vända sig om, utan att titta bort, svarar hon med samma klara röst: ”Jane.”
Jane.
Namnet bubblar upp till mina läppar innan jag hinner svälja det. Kvinnan snor runt, genomborrar mig med sin blick.
”Det var oväntat att se er här.” Hennes röst är lika tom på känslor som hennes ögon. Hajögon, tänker jag, kalla, hårda. Jag skulle vilja svara att det är lika oväntat för mig, men orden halkar på tungan.
”Jag trodde att ni hade… förhinder”, fortsätter hon. Förintande.
Jag skakar på huvudet. Hon säger inget mer.
Jag harklar mig igen. Var är hon och vem är ni? vill jag fråga. Vem är ni och var är hon? Röster virvlar runt mig, blandar sig med orden i huvudet.
”Va?”
”Vem är ni?” Så där, ja.
”Jane.” Det är inte hennes röst, utan baristans, som kommer svävande över disken och knackar Jane på axeln. ”Latte på lättmjölk till Jane.”
Hon fortsätter att titta på mig, iakttar mig, som om jag ska gå till anfall. Jag är en högt ansedd psykolog, skulle jag kunna säga till henne, borde jag säga till henne. Och ni är en lögnare och en bedragare.
”Jane?” Baristan försöker en tredje gång. ”Latten är klar.”
Hon vänder sig om, tar emot muggen i den åtsittande lilla papphållaren. ”Ni vet vem jag är”, säger hon till mig.
Jag skakar återigen på huvudet. ”Jag vet vem Jane är. Jag har träffat henne. Jag har sett henne hemma hos sig, i sitt hus.” Min röst är darrig men klar.
”Det är mitt hus, och ni har inte alls sett henne.”
”Det har jag visst.”
”Det har ni inte alls”, säger kvinnan.
”Jag…”
”Jag har förstått att ni dricker. Jag har förstått att ni tar mediciner.” Nu har hon börjat röra sig, går i cirklar runt mig, som en lejoninna. Långsamt snurrar jag med henne, försöker hålla jämnt tempo. Jag känner mig som ett barn. Samtalen runtomkring har avbrutits, dött bort, och en skör tystnad råder. I ögonvrån ser jag mr och mrs Takedas son, som fortfarande står vid dörren i ena hörnet av lokalen.
”Ni spionerar på mitt hus. Ni följer efter mig.”
Jag skakar på huvudet, vänder det från ena sidan till den andra, långsamt, dumt.
”Det här måste få ett slut. Vi kan inte leva så här. Ni kanske kan det, men inte vi.”
”Säg bara var hon är”, viskar jag.
Vi har nått hela varvet runt.
”Jag vet inte vem eller vad ni pratar om. Och jag tänker ringa polisen.” Hon tränger sig förbi mig, knuffar till min ena axel med sin. I spegeln ser jag henne gå, kryssa mellan borden som om de vore bojar.
Klockan pinglar till när hon öppnar dörren, och sedan en gång till när den smäller igen bakom henne.
Jag står kvar. Det är tyst i lokalen. Min blick letar sig ner till paraplyet. Jag sluter ögonen. Det är som om det som finns utanför försöker ta sig in. Jag känner mig uppriven, urholkad. Och jag fick inte reda på någonting nytt den här gången heller.
Förutom det här: Hon sade inte emot – eller, hon sa i alla fall inte bara emot.
Jag tror att hon bönade.