Lågorna sprätter fortfarande i eldstaden, som om brasan precis har gjorts upp. Den har brunnit hela tiden jag har varit borta. Så oansvarigt av mig.
Men huset känns varmt, trots novemberkylan som kastar sig in genom dörren. När vi har kommit in i vardagsrummet lirkar Ethan paraplyet ur min hand, fäller ihop det och ställer det i ena hörnet, medan jag raglar fram mot eldstaden och lågorna som vinkar åt mig, kallar på mig. Jag sjunker ner på knä.
Jag hör elden som sprakar. Jag hör mina egna andetag.
Jag känner hans blick i ryggen.
Golvuret tar sats, slår tre gånger.
Då går han bort till köket, tappar upp vatten i ett glas. Kommer tillbaka till mig.
Nu har mina andetag blivit jämna och djupa. Han ställer glaset på golvet bredvid mig, det klirrar till mot stenen.
”Varför ljög du?” säger jag.
Det blir tyst. Jag tittar in i elden och väntar på att han ska svara.
I stället hör jag hur han skruvar på sig där han står. Jag vänder mig mot honom, står fortfarande på knä. Han tornar upp sig framför mig, smal som en vidja, ansiktet rödflammigt i eldskenet.
”Om vadå?” frågar han till slut och tittar på sina fötter.
Jag skakar redan på huvudet. ”Det vet du.”
Tystnad igen. Han blundar, så att ögonfransarna nuddar kinderna. Plötsligt ser han väldigt liten ut, yngre än förut till och med.
”Vem är den där kvinnan?” pressar jag honom.
”Min mamma”, säger han med låg röst.
”Jag har träffat din mamma.”
”Nej, du… du är förvirrad.” Nu skakar han på huvudet. ”Du vet inte vad du pratar om. Det…” Han avbryter sig. ”Det säger pappa”, avslutar han.
Pappa. Jag pressar handflatorna mot golvet, trycker ifrån tills jag står upprätt. ”Det är det alla säger. Till och med mina vänner.” Jag sväljer. ”Till och med min man. Men jag vet vad jag såg.”
”Pappa säger att du är galen.”
Jag svarar inte.
Han backar ett steg. ”Jag måste gå. Jag borde inte vara här.”
Jag tar ett steg framåt. ”Var är din mamma?”
Han säger ingenting, tittar bara på mig, med stora ögon. Ta det piano, sa alltid Wesley. Det tåget har gått.
”Är din mamma död?”
Ingenting. Jag ser elden speglas i hans ögon. Hans pupiller är som pyttesmå gnistor.
Sedan säger han någonting ohörbart.
”Va?” Jag lutar mig fram, hör honom viska tre ord:
”Jag är rädd.”
Och innan jag hinner svara kastar han sig mot dörren, sliter upp den. Den svänger fram och tillbaka på gångjärnen medan ytterdörren knirrar och slår igen.
Och jag står ensam kvar vid eldstaden, känner värmen i ryggen och kylan från hallen framför mig.