Efter att ha tryckt igen dörren tar jag upp vattenglaset från golvet och tömmer det i diskhon. Flaskan klirrar mot kanten när jag häller upp vinet. Klirrar en gång till. Händerna skakar.
Jag klunkar, grubblar. Jag känner mig utmattad, upprymd. Jag vågade mig ut – gick ut – och överlevde. Jag undrar vad dr Fielding kommer att tycka. Jag undrar vad jag ska säga till honom. Ingenting kanske. Jag rynkar pannan.
Och nu vet jag mer. Kvinnan har panik. Ethan är rädd. Jane är… ja. Vad Jane beträffar vet jag inte. Men jag vet mer än jag gjorde tidigare. Det känns som om jag har tagit en bonde från motståndaren. Jag är tankemaskinen.
Jag klunkar ännu mer. Jag är krökarmaskinen.
Jag fortsätter dricka tills det slutar sticka i nerverna – i en timme, enligt golvuret. Jag iakttar minutvisaren medan den stryker fram över urtavlan, föreställer mig hur blodådrorna fylls av vin, rött och tjockt, som svalkar mig, stärker mig. Sedan drar jag mig upp på övervåningen. Ute i korridoren får jag syn på katten; han ser mig och smiter in i arbetsrummet. Jag följer efter.
Min mobil ligger på skrivbordet, och skärmen blir ljus. Det är ett nummer jag inte känner igen. Jag ställer ifrån mig glaset. Efter tre signaler drar jag fingret över skärmen.
”Dr Fox.” Rösten är djup som en skyttegrav. ”Kriminalassistent Little. Vi träffades i fredags, som ni kanske minns.”
Jag blir först orörlig, och slår mig sedan ner vid skrivbordet. Skjuter undan glaset. ”Ja, det minns jag.”
”Bra, bra.” Han låter nöjd. Jag ser framför mig hur han lutar sig tillbaka där han sitter, sträcker ut benen och lägger ena armen bakom huvudet. ”Hur mår doktorn?”
”Bara bra.”
”Jag trodde kanske att ni skulle ha hört av er vid det här laget.”
Jag svarar inte.
”Jag fick ert nummer av Morningside och ville kolla läget. Är allt som det ska?”
Jag sa ju precis att jag mår bra.
”Bara bra.”
”Bra, bra. Familjen mår bra?”
”Bra. Allt är bra.”
”Bra, bra.” Vart vill han komma?
Då växlar han ner röstläget. ”Så här är det: vi fick ett samtal från er granne för en liten stund sedan.”
Naturligtvis. Subba. Fast hon varnade mig ju. Pålitliga subba. Jag sträcker ut handen, fattar glaset.
”Hon säger att ni följde efter henne till ett kafé en bit bort på gatan.” Han väntar på att jag ska svara. Det gör jag inte. ”Jag utgår från att ni inte bestämde er för att kila ut och köpa en flat white just i dag. Jag utgår från att det inte var ett sammanträffande att ni sprang på henne.”
Utan att tänka mig för ler jag.
”Jag vet att ni har haft det kämpigt på sistone. Det har varit en tuff vecka.” Jag märker att jag nickar. Han är väldigt trevlig. Skulle kunna bli en bra psykolog. ”Men att göra sådana här saker är inte gynnsamt för någon, allra minst för er själv.”
Han har inte sagt hennes namn än. Kommer han att göra det? ”Det ni sa i fredags fick somliga att ta väldigt illa vid sig. Och mellan dig och mig, mrs Russell verkar” – där kom det – ”ganska uppstressad.”
Klart att hon är uppstressad, tänker jag. Hon har stulit en död kvinnas identitet.
”Och jag tror att hennes son också tyckte att det var ganska jobbigt.”
Jag öppnar munnen. ”Jag har pratat…”
”Så jag…” Han avbryter sig. ”Vad skulle ni säga?”
Jag snörper på munnen. ”Inget.”
”Säkert?”
”Ja.”
Han grymtar till. ”Så jag ville be er att ligga lågt ett tag. Fint att höra att ni är ute och rör på er.” Skämtar han?
”Hur är det med katten? Fortfarande lika folkilsk?”
Jag svarar inte. Han verkar inte märka det.
”Och er inneboende?”
Jag biter mig i läppen. På våningen under står trappstegen inkilad under handtaget på källardörren; nere i källaren såg jag en död kvinnas örhänge på Davids nattduksbord.
”Kriminalassistent Little.” Mitt grepp om telefonen hårdnar. Jag måste få höra det en gång till. ”Tror ni mig verkligen inte?”
Lång tystnad. Sedan suckar han, djupt och mullrande. ”Jag är ledsen, dr Fox. Jag tror att ni tror på det ni såg. Det är bara det… att jag inte gör det.”
Jag hade inte förväntat mig något annat. Det är lugnt. Allt är lugnt.
”Om det skulle vara så att ni behöver prata med någon, när som helst, så har vi bra rådgivare här som kan hjälpa till. Eller bara lyssna.”
”Tack.” Jag låter stel.
Det blir tyst igen. ”Bara… ligg lite lågt, okej? Jag ska meddela mrs Russell att vi har pratats vid.”
Jag grimaserar. Och lägger på innan han hinner före.