Jag går nerför trappan. Inget vin i dag, har jag bestämt, eller åtminstone inte nu på förmiddagen; jag måste vara klar i huvudet när jag pratar med Wesley. Dr Brill.
Men vi tar det viktigaste först: jag går ut i köket och noterar att trappstegen står där jag lämnade den, lutad mot källardörren. I morgonljuset, som är så starkt att det nästan känns lättantändligt, ser den klen ut, löjlig; David skulle kunna slå omkull den med ena axeln. För ett ögonblick smyger sig tvivlet på mig; ja, han har en kvinnas örhänge på nattduksbordet. Och? Du kan ju inte veta att det är hennes, sa Ed, och det är sant. Tre små pärlor – jag tror att jag har ett liknande par själv.
Jag tittar på trappstegen, som om den ska börja gå mot mig, på sina skrangliga aluminiumben. Jag sneglar på vinflaskan som står och gnistrar på köksbänken, bredvid nyckeln som hänger på sin krok. Nej, ingen alkohol. Dessutom måste det krylla av vinglas i huset vid det här laget. (Var har jag sett det någonstans? Just det, skräckisen Signs – medelmåttig film, lysande Bernard Herrmann-liknande musik. Den lillgamla dottern ställer ifrån sig halvt urdruckna vattenglas överallt, och det slutar med att det är de som stoppar de fientligt sinnade utomjordingarna. ”Varför skulle rymdvarelserna åka till jorden om de är allergiska mot vatten?” gnällde Ed. Det var vår tredje dejt.)
Jag måste koncentrera mig. Upp till arbetsrummet nu.
Jag parkerar mig vid skrivbordet, lägger telefonen bredvid musmattan, kopplar in den i datorn för att ladda den. Tittar på klockan på skärmen: strax efter elva. Det är senare än jag trodde. Temazepamtabletten fick mig verkligen att däcka. Temazepamtabletterna, om man ska vara noga. Plural.
Jag tittar ut genom fönstret. På andra sidan gatan, punktlig som vanligt, kommer mrs Miller ut genom ytterdörren, stänger den ljudlöst bakom sig. I dag har hon en mörk vinterkappa på sig, noterar jag, och hennes vita andetag bolmar ut ur munnen. Jag klickar på väderappen i mobilen. Minus elva grader ute. Jag reser mig, stövlar bort till termostaten vid trappan.
Jag undrar vad Ritas make håller på med. Det var så länge sedan jag såg honom, så länge sedan jag tittade efter honom.
När jag har satt mig vid skrivbordet igen blickar jag ut över rummet, över parken, mot familjen Russells hus. Fönstren är obehagligt tomma. Ethan, tänker jag. Jag måste få kontakt med Ethan. Jag kände hur han vacklade i går kväll. ”Jag är rädd”, sa han, med stora ögon, nästan skärrad blick. Ett barn i nöd. Det är min plikt att hjälpa honom. Oavsett vad som har hänt Jane, oavsett var hon är, så måste jag skydda hennes son.
Vad är nästa drag?
Jag biter mig i läppen. Jag loggar in på schackforumet. Jag börjar spela.
En timme går, klockan är över tolv, och jag har fortfarande inte kommit på någonting.
Jag har precis försett mig med ett glas vin – som jag sa är klockan över tolv – och jag tänker. Problemet har surrat i bakhuvudet som ambientmusik: Hur ska jag nå Ethan? Med några minuters mellanrum kastar jag en blick på huset på andra sidan parken, som om svaret skulle stå skrivet på fasaden. Jag kan inte ringa den fasta telefonen. Han har ingen mobil. Om jag skulle försöka signalera till honom så kanske hans pappa – eller den där kvinnan – ser mig. Ingen mejladress, sa han, inte Facebook. Som om han helt enkelt inte fanns.
Han är nästan lika isolerad som jag.
Jag lutar mig bakåt och dricker. Ställer ifrån mig glaset. Betraktar middagsljuset som kravlar fram över fönsterbrädan. Datorn plingar till. Jag flyttar ena springaren, låter den haka sig fram över brädet. Inväntar nästa drag.
12.12 står det på skärmen. Wesley har inte hört av sig – visst kommer han väl att ringa? Eller borde jag försöka igen? Jag sträcker mig efter telefonen, väcker den med en tumrörelse.
Ett pling från datorn – Gmail. Jag fattar musen, drar pekaren bort från schackbrädet. Klickar på webbläsaren. Med den andra handen för jag vinglaset till mina läppar. Det glimmar i solskenet.
Jag betraktar inkorgen över kanten på vinglaset – bara ett enda oläst meddelande. Ämnesraden är tom och avsändarens namn står skrivet med fetstil.
Jane Russell.
Mina tänder klirrar mot glaset.
Jag stirrar på skärmen. Luften runtomkring känns plötsligt tunn.
Handen skakar när jag ställer ner glaset på skrivbordet, och vinet skvalpar. Musen känns knölig i handen när jag fattar den. Jag har slutat andas.
Pekaren rör sig mot hennes namn. Jane Russell.
Jag klickar.
Mejlet öppnas, ett vitt fält. Ingen text, bara en bilagaikon, ett litet gem. Jag dubbelklickar på det.
Skärmen blir svart.
Sedan börjar en bild att laddas upp, långsamt, med den ena remsan efter den andra. Kornigt mörkgrå strimmor.
Jag sitter som förstenad. Jag kan fortfarande inte andas.
Rad efter rad av mörker läggs till på skärmen, som en ridå som sakta går ner. Det går ett ögonblick. Ett till.
Sedan…
… trassliga… grenar? Nej: trassligt hår, mörkt och tovigt, i närbild.
En båge av ljus hy.
Ett öga, slutet, vertikalt i bilden och kantat av ögonfransar.
Det är någon på andra sidan. Jag tittar på ett sovande ansikte.
Jag tittar på mitt sovande ansikte.
Bilden blir plötsligt större, när hela den nedre delen blir synlig på en och samma gång – och där är jag, hela mitt huvud. En hårtest har glidit ner i pannan. Ögonen hårt slutna, munnen aningen öppen. Kinden nersjunken i huvudkudden.
Jag kastar mig upp ur stolen, som välter bakom mig.
Jane har skickat ett foto på mig, där jag ligger och sover. Tanken laddas långsamt upp i huvudet, precis som bilden, med en hackig rad i taget.
Jane har varit hemma hos mig på natten.
Jane har varit i mitt sovrum.
Jane har tittat på mig när jag ligger och sover.
Jag står där, lamslagen, i den bedövande tystnaden. Då får jag syn på de spöklika siffrorna i nedre högra hörnet. En tidsstämpel. Dagens datum, klockan 02.02.
I morse. Vid två. Hur kan det vara möjligt? Jag tittar på mejladressen, försedd med klamrar bredvid avsändarnamnet:
vemdaranna@gmail.com