Inte Jane, alltså. Någon som gömmer sig bakom hennes namn. Någon som skrattar åt mig.
Mina tankar skjuter som en pil, rakt nerför trappan. David, bakom dörren.
Jag håller om mig själv genom morgonrocken. Tänk. Få inte panik. Håll dig lugn.
Har han forcerat dörren? Nej, trappstegen hade inte rört sig.
Okej – händerna skakar mot kroppen, jag lutar mig fram, spretar med fingrarna och pressar handflatorna mot skrivbordet – okej, kan han ha gjort en dubblett av min nyckel? Jag hörde någonting ute vid trappan den kvällen när vi låg med varandra; rotade han runt i huset och stal nyckeln som hänger i köket?
Fast jag såg den ju på kroken för bara en timme sedan, och jag barrikaderade källardörren inte långt efter att han hade gått härifrån – sedan kunde han inte komma in.
Såvida… så klart, så klart att han kunde komma in: det var ju bara att kliva på, låsa upp med dubbletten. Hänga tillbaka originalnyckeln.
Men han åkte ju härifrån i går. Till Connecticut. Sa han i alla fall.
Jag tittar på mig själv på skärmen, på ögonfransarnas halvmånar, på raden av tänder som skymtar bakom överläppen: fullkomligt ovetande, fullkomligt obeväpnad. Jag ryser. Magsyran rör sig långt ner i halsen.
vemdaranna. Vem, om inte David? Och varför berätta det för mig. Inte nog med att någon har gjort intrång i mitt hem, gått in i mitt sovrum och fotograferat mig när jag ligger och sover – den som har gjort det vill även att jag ska veta det.
Den som har gjort det känner till Jane.
Jag fattar glaset med båda händerna. Dricker, stora klunkar. Ställer ifrån mig det och tar telefonen.
Littles röst är skrynklig och mjuk, som ett örngott. Han kanske låg och sov. Det spelar ingen roll.
”Någon har tagit sig in i mitt hus”, säger jag. Nu står jag i köket, med telefonen i ena handen och ett glas i den andra, stirrar på källardörren. När jag uttalar dem högt, de otroliga orden, låter de avslagna, osannolika. Inte på riktigt.
”Dr Fox”, säger han muntert. ”Är det ni?”
”Någon var här klockan två i natt.”
”Vänta lite.” Jag hör hur han byter öra med luren. ”Är det någon som har brutit sig in hos er?”
”Klockan två i natt.”
”Varför anmäler ni det först nu?”
”För att jag låg och sov när det hände.”
Hans röst blir varmare. Han tror att han har kommit på mig. ”Hur kan ni i så fall veta att någon har varit där?”
”För att personen tog en bild och mejlade den till mig.”
Kort tystnad. ”En bild på vadå?”
”En bild på mig. När jag sover.”
När han svarar låter han närmare. ”Är ni helt säker på det här?”
”Ja.”
”Och… jag vill inte göra er rädd.”
”Jag är redan rädd.”
”Är ni säker på att ingen är i huset nu?”
Jag stelnar till. Det har jag inte tänkt på.
”Dr Fox? Anna?”
”Ja.” Inte kan det vara någon här nu? Det borde jag väl ha märkt vid det här laget?
”Kan ni… skulle ni klara av att gå ut?”
Jag börjar nästan skratta. I stället drar jag bara efter andan. ”Nej.”
”Okej. Bara… stanna där. Gör inte… stanna där. Vill ni att vi fortsätter prata i telefon?”
”Jag vill att ni kommer hit.”
”Vi är på väg.” Vi. Han har alltså Norelli med sig. Bra. Jag vill att hon ser det här. För det här är på riktigt. Det här går inte att vifta bort.
Little pratar fortfarande, hans andetag böljar genom luren. ”Det jag vill att ni gör, dr Fox, är att ställa er vid ytterdörren. Om ni skulle behöva ta er därifrån. Vi kan vara där alldeles strax, om ett par minuter bara, men om ni skulle behöva ta er därifrån…”
Jag tittar på halldörren, rör mig i riktning mot den.
”Vi har satt oss i bilen. Är där alldeles strax.”
Jag nickar, långsamt, ser hur dörren rör sig närmare.
”Tittat på några filmer på sistone, dr Fox?”
Jag förmår inte öppna den. Kan inte gå ut i det där skymningslandet. Jag skakar på huvudet. Håret stryker mot kinderna.
”Några av de där thrillerklassikerna?”
Jag skakar på huvudet igen, ska precis svara nej, när jag inser att jag fortfarande håller i vinglaset. Inkräktare eller inte – och jag tror verkligen inte att det är någon här – så vägrar jag öppna dörren i det här skicket. Jag måste göra mig av med glaset.
Men handen skakar, och nu skvimpar vinet över på morgonrocken, färgar den blodröd precis ovanför hjärtat. Det ser ut som ett sår.
Little pratar fortfarande – ”Dr Fox? Är allt som det ska?” – medan jag går ut i köket, med telefonen pressad mot tinningen, och ställer glaset i diskhon.
”… ni bra?” frågar Little.
”Ja”, säger jag. Jag vrider på vattnet, tar av mig rocken och håller den under kranen. Nu har jag bara T-shirt och mjukisbyxor på mig. Vinfläcken kokar under strålen, blöder, bleknar, blir svagt rosa. Jag kramar ur tyget och fingrarna blir vita av kallvattnet.
”Har ni kunnat ta er till ytterdörren?”
”Ja.”
Vrider av vattnet, tar upp rocken från diskhon och vrider ur den.
”Okej. Stanna där.”
Medan jag skakar morgonrocken ser jag att hushållspapperet är slut; hållaren gapar tom. Jag sträcker mig efter lådan med handdukar och linne, drar upp den. Och i den, ovanpå en hög med vikta servetter, ser jag än en gång mig själv.
Inte en närbild där jag sover djupt, inte halvt inbakad i en kudde, utan sittande, strålande, med håret bakom öronen och pigg och klar blick. Ett porträtt av papper och bläck.
Det där var snyggt, sa jag.
En äkta Jane Russell, sa hon.
Och sedan signerade hon den.