Arket darrar i handen på mig. Jag tittar på den slarviga signaturen i hörnet.
Det var nästan så att jag tvivlade på det. Nästan så att jag tvivlade på henne. Men här är det – en souvenir från den där förlorade kvällen. Ett memento. Memento mori. Kom ihåg att du ska dö.
Kom ihåg.
Och det gör jag. Jag minns schackpartierna och chokladen; jag minns cigaretterna, vinet, rundturen i huset. Framförallt minns jag Jane, som skrattade och drack. Livs levande. Hennes plomber, hur hon lutade sig fram mot fönstret när hon betraktade sitt hus. Inget dåligt ställe, mumlade hon.
Hon var här.
”Vi är alldeles strax framme”, säger Little.
”Jag har…” Jag harklar mig. ”Jag har…”
Han avbryter mig. ”Nu svänger vi in på…”
Men jag hör inte var de är, för genom fönstret ser jag Ethan komma ut genom ytterdörren. Han måste ha varit där inne hela tiden. Jag har sneglat på hans hus i en timme, vandrat med blicken från köket till vardagsrummet till sovrummet; jag förstår inte hur jag har kunnat undgå att se honom.
”Anna?” Littles röst låter liten, hopkrympt. Jag sänker blicken, ser telefonen i handen, vid höften, ser morgonrocken i en hög på golvet. Jag lägger ifrån mig mobilen på köksbänken och placerar porträttet bredvid diskhon. Sedan knackar jag på rutan, hårt.
”Anna?” ropar Little igen. Jag struntar i honom.
Jag knackar ännu hårdare. Nu har Ethan kommit ut på trottoaren, på väg i riktning mot mitt hus. Bra.
Jag vet vad jag måste göra.
Mina fingrar tar tag i skjutfönstret. Jag spänner dem, trummar med dem, böjer dem. Kniper ihop ögonen. Och lyfter.
Den iskalla luften greppar tag om mig, så rå att det känns som om hjärtat sviktar; tar tag i mina kläder, får dem att fladdra runt mig. Öronen fylls av ljudet av vinden. Jag fylls av kyla, svämmar över av kyla.
Men jag skriker hans namn ändå, ett ensamt vrål, två stavelser som tar sats mot tungan och skjuter som kanonkulor ut i världen utanför: E-than!
Jag hör tystnaden splittras. Jag föreställer mig hur flockar av fåglar lyfter från sina grenar, hur folk ute på gatan stannar upp när de går förbi.
Och sedan, med nästa andetag, mitt sista andetag:
Jag vet.
Jag vet att din mamma var den hon utgav sig för att vara. Jag vet att hon har varit här. Jag vet att du ljuger.
Jag drämmer igen fönstret, lutar pannan mot glaset. Öppnar ögonen.
Han står där ute på trottoaren, som förstenad, i en dunjacka som är för stor och jeans som inte är det. Håret fladdrar i vinden. Han tittar på mig, andedräkten blir till dimma framför hans ansikte. Jag tittar tillbaka. Bröstet häver sig och sänker sig, hjärtat bultar i hundrafemtio knyck.
Han skakar på huvudet. Han fortsätter gå.