Jag tittar på honom tills han försvinner ur sikte. Lungorna är tömda på luft, axlarna hopsjunkna. Den kyliga utomhusluften dröjer sig kvar i köket. Det där var min bästa chans. Han sprang åtminstone inte hem igen.
Men ändå. Men ändå. Poliserna kommer när som helst. Jag har porträttet – där, uppochner på golvet, nersopat av vinddraget. Jag böjer mig fram för att ta upp det, ta upp den blöta morgonrocken.
Det ringer på dörren. Little.
Jag rätar på ryggen, tar telefonen och lägger den i fickan, skyndar fram till dörren, drämmer till knappen på porttelefonen med näven och vrider upp låset. Iakttar den frostade rutan. En skugga tornar upp sig, förvandlas till en gestalt.
Pappersarket skakar i handen på mig. Jag kan inte vänta. Jag sträcker mig efter handtaget, trycker ner det och sliter upp dörren.
Det är Ethan.
Först blir jag för förvånad för att säga någonting. Jag bara står där, med papperet mellan fingertopparna, och morgonrocken som droppar på fötterna.
Hans kinder är rosiga av kyla. Han behöver klippa sig; håret når ända ner till ögonbrynen och krullar sig runt öronen. Hans ögon är uppspärrade.
Vi tittar på varandra.
”Du kan inte bara skrika på mig så där”, säger han tyst.
Det här var oväntat. Innan jag hinner hejda mig: ”Det var det enda sättet jag kunde kontakta dig på.”
Vattendropparna landar på mina fötter, på golvet. Jag flyttar morgonrocken under armen.
Punch kommer nerför trappan och går raka spåret mot Ethans smalben.
”Vad vill du?” frågar han, med sänkt blick. Jag vet inte om han pratar med mig eller med katten.
”Jag vet att din mamma var här”, säger jag.
Han suckar och skakar på huvudet. ”Du… har vanföreställningar.” Orden trevar sig fram över hans tunga, som på styltor. Som om han inte vet vad de betyder. Det råder inget tvivel om var han har hört dem. Eller vem de har sagts om.
Nu är det jag som skakar på huvudet. ”Nej”, säger jag och jag känner hur läpparna kröker sig i ett leende. ”Nej. Jag hittade det här.” Jag håller upp porträttet framför honom.
Han tittar på det.
Det är tyst i huset, sånär som på ljudet av Punch som stryker pälsen mot Ethans jeans.
Jag tittar på honom. Han stirrar på bilden.
”Vad är det här?” frågar han.
”Det är jag.”
”Vem är det som har ritat det?”
Jag lägger huvudet på sned och tar ett steg framåt. ”Läs signaturen.”
Han tar papperet. Ögonen blir smalare. ”Men…”
Porttelefonen får oss båda att hoppa till. Vi vänder oss mot dörren. Punch sticker i väg mot soffan.
Medan Ethan ser på sträcker jag mig mot knappen och trycker. Ute i hallen klapprar fötter, sedan kliver Little in i rummet, som den tidvattenvåg han är. Norelli kommer efter.
Ethan är den första de ser.
”Vad är det som pågår?” frågar Norelli och hennes hårda blick rör sig mellan honom och mig.
”Ni sa att någon hade varit här”, säger Little.
Ethan tittar på mig, sneglar på dörren. ”Du stannar här”, säger jag.
”Du kan gå”, säger Norelli.
”Stanna”, ryter jag, och han rör sig inte ur fläcken.
”Har ni letat igenom huset?” frågar Little. Jag skakar på huvudet.
Han nickar åt Norelli, som korsar köket och stannar till vid källardörren. Hon tittar på trappstegen, tittar på mig. ”Inneboende”, säger jag.
Hon fortsätter bort till trappan utan ett ord.
Jag vänder mig mot Little. Han står med händerna i fickorna och tittar stint på mig. Jag tar ett djupt andetag.
”Det är så mycket… så mycket som har hänt”, säger jag. ”Först fick jag det här…” Jag stoppar ner handen i fickan på morgonrocken och fiskar upp mobilen. ”… det här mejlet.” Morgonrocken landar på golvet med ett plask.
Jag klickar på mejlet, förstorar bilden. Little tar telefonen, håller den i sin gigantiska hand.
Medan han studerar bilden huttrar jag – det är kyligt här inne och jag har för lite kläder på mig. Jag är medveten om att jag är rufsig i håret, ser nyvaken ut. Jag känner mig generad.
Ethan också, verkar det som, eftersom han står och flyttar vikten från den ena foten till den andra. Bredvid Little ser han vansinnigt bräcklig ut, nästan som om han ska gå sönder. Jag vill hålla om honom.
Little knappar på skärmen. ”Jane Russell.”
”Men det är inte från henne”, säger jag. ”Titta på mejladressen.”
Little kisar. ”’vemdaranna@gmail.com’”, läser han långsamt.
Jag nickar.
”Taget två minuter över två i natt.” Han tittar på mig. ”Och det skickades elva minuter över tolv i eftermiddags.”
Jag nickar igen.
”Har ni någonsin fått mejl från den här adressen tidigare?”
”Nej. Men ni kan väl… spåra den?”
Bakom mig säger Ethan: ”Vad är det?”
”Det är en bild”, börjar jag, men Little fortsätter: ”Hur skulle någon ha kunnat ta sig in i huset? Har ni inget larm?”
”Nej. Jag är alltid hemma. Varför skulle jag behöva…” Jag kommer av mig. Little står med svaret i handen. ”Nej”, säger jag en gång till.
”En bild på vadå?” frågar Ethan.
Little tittar på honom, naglar fast honom med blicken. ”Nu är det färdigfrågat”, säger han och Ethan rycker till. ”Gå och sätt dig där borta.” Ethan går bort till soffan och sätter sig bredvid Punch.
Little går ut i köket och rör sig mot sidodörren. ”Någon skulle alltså ha kunnat ta sig in här.” Han är skarp på rösten. Han vrider om låset, öppnar dörren, stänger igen. En kall vindpust vandrar genom rummet.
”Det var ju någon som tog sig in”, påpekar jag.
”Utan att det gick något larm, menar jag.”
”Ja.”
”Är det någonting som saknas i huset?”
Den tanken har inte slagit mig. ”Jag vet inte”, erkänner jag. ”Datorn och mobilen är kvar, men kanske… Jag vet inte. Jag har inte kollat. Jag var rädd”, tillägger jag.
Hans ansikte mjuknar. ”Jag förstår det.” Vänare nu. ”Har ni någon aning om vem det kan ha varit som tog bilden?”
Jag är tyst en stund. ”Den enda som har nyckeln… Den enda som skulle kunna ha nyckeln är David, min inneboende.”
”Och var är han?”
”Jag vet inte. Han sa att han skulle resa bort, men…”
”Men har han en nyckel, eller skulle han kunna ha en nyckel?”
Jag lägger armarna i kors. ”Skulle kunna ha. Hans lägenhet … det är en annan nyckel som går till den lägenheten, men han skulle ha kunnat… stjäla min.”
Little nickar. ”Har ni haft bekymmer med David?”
”Nej. Jag menar… nej.”
Little nickar igen. ”Någonting annat?”
”Han… det… han lånade en kniv. En kartongkniv, alltså. Och sedan lade han tillbaka den utan att säga någonting.”
”Och det finns ingen annan som skulle ha kunnat ta sig in?”
”Nej.”
”Jag bara tänker högt.” Sedan drar han efter andan och gormar så högt att det bultar i nervändarna: ”Val?”
”Jag är fortfarande här uppe”, ropar hon.
”Något jag ska titta på där uppe?”
Tystnad. Vi väntar.
”Nä”, ropar hon.
”Några tecken på inbrott?”
”Nej.”
”Någon i garderoben?”
”Ingen i garderoben.” Vi hör hennes steg i trappan. ”Jag är på väg ner.”
Little vänder sig mot mig igen. ”Det är alltså någon som har tagit sig in – hur vet vi inte – och fotat er, men inte stulit någonting.”
”Ja.” Tror han mig inte? Jag pekar på telefonen han håller i, som om den kan besvara hans frågor. Den kan besvara hans frågor.
”Ursäkta”, säger han, och ger tillbaka mobilen.
Norelli kommer tillbaka ner i köket, med kappan snärtande bakom sig. ”Allt okej?” frågar Little.
”Allt okej.”
Han ler mot mig. ”Kusten är klar”, säger han. Jag svarar inte.
Norelli tar ett steg mot oss. ”Vad är det för inbrott vi har att göra med?”
Jag håller fram telefonen mot henne. Hon tar den inte, men tittar på skärmen.
”Jane Russell?” frågar hon.
Jag pekar på mejladressen bredvid Janes namn. En ilsken min drar över Norellis ansikte.
”Har ni fått något från den här adressen tidigare?”
”Nej. Jag sa till… Nej.”
”Det är en Gmailadress”, säger hon, och jag ser hur hon och Little tittar på varandra.
”Ja.” Jag slår armarna om mig själv. ”Kan ni spåra den? Eller knäcka den?”
”Alltså”, säger hon och lutar sig bakåt, ”det är det som är problemet.”
”Vadå?”
Hon nickar mot sin partner. ”Det är Gmail”, säger han.
”Ja. Och?”
”Gmail döljer IP-adresser.”
”Det förstår jag inte vad det betyder.”
”Det betyder att det inte går att spåra Gmailkonton”, fortsätter han.
Jag stirrar på honom.
”Så vitt vi vet”, förklarar Norelli, ”så kan det vara ni som skickade mejlet.”
Jag snor runt och tittar på henne. Hon står med armarna i kors över bröstet.
Ett skratt letar sig ut genom munnen på mig. ”Va?” säger jag – vad annat kan man säga?
”Ni skulle ha kunnat skicka det här mejlet från er egen telefon utan att vi skulle kunna bevisa det.”
”Varför… varför det?” Jag sluddrar. Norelli sneglar på den solkiga morgonrocken. Jag böjer mig ner och plockar upp den, bara för att göra någonting, bara för att återskapa någon form av ordning.
”Jag tycker att den här bilden ser ut som en liten midnattsselfie.”
”Jag sover ju”, säger jag.
”Ni blundar.”
”För att jag sover.”
”Eller för att ni vill att det ska se ut som att ni sover.”
Jag vänder mig mot Little.
”Se det så här, dr Fox”, säger han. ”Vi kan inte hitta något som tyder på att någon har varit här. Ingenting verkar ha blivit stulet. Ingen åverkan på ytterdörren, ingen åverkan här” – han pekar på sidodörren – ”och ni sa att ingen mer än ni har nyckel hit.”
”Nej, jag sa att min inneboende kan ha gjort en dubblett.” Var det inte det jag sa? Det går runt i huvudet. Jag huttrar igen; luften känns bedövad av kyla.
Norelli pekar på trappstegen. ”Vad är det där om?”
”Gräl med inneboenden”, svarar Little innan jag hinner säga någonting.
”Har du frågat henne om, du vet, maken?” Det är någonting i hennes röst jag inte kan sätta fingret på, någon liten klang. Hon höjer ena ögonbrynet.
Hon vänder sig mot mig. ”Ms Fox” – den här gången rättar jag henne inte – ”jag har berättat vad som händer när man slösar…”
”Jag slösar inte med polisens tid”, ryter jag. ”Det är det ni som gör. Ni. Någon har varit här och jag har gett er bevis, men ni står där och påstår att jag hittar på. Precis som förra gången. Då såg jag någon bli knivhuggen, men ni trodde mig inte. Vad ska jag behöva göra för att få er att…”
Porträttet.
Jag snor runt, får syn på Ethan som sitter som fastnaglad i soffan, med Punch i knät. ”Kom hit”, säger jag. ”Ta med dig teckningen.”
”Blanda inte in honom i det här”, avbryter Norelli, men Ethan är redan på väg mot mig, med katten i ena handen och papperet i den andra. Han håller fram det, nästan högtidligt, som när man räcker fram en oblat vid nattvarden.
”Titta här”, säger jag och stoppar porträttet under näsan på Norelli, så att hon tar ett steg bakåt. ”Titta på signaturen”, säger jag.
Hon ser bekymrad ut.
Och för tredje gången i dag ringer det på dörren.