Han står som inramad av dörren, med händerna nerkörda i fickorna och en sliten väska över ena axeln. ”Vad är det som händer?” frågar han igen, och jag släpper taget om Ethan.
Norelli sänker armarna, som hon haft i kors över bröstet. ”Vem är ni?”
David kontrar med att lägga sina i kors. ”Jag bor där nere.”
”Jaha”, säger Little, ”det är ni som är den berömde David.”
”Det vet jag inte.”
”Har ni något efternamn, David?”
”Det har väl de flesta.”
”Winters”, säger jag, efter att ha rotat runt längst bak i hjärnan.
David låtsas inte höra. ”Vilka är ni?”
”Från polisen”, svarar Norelli. ”Jag är kriminalassistent Norelli, det här är kriminalassistent Little.”
David knycker med hakan åt Alistairs håll. ”Honom känner jag.”
Alistair nickar. ”Du kanske kan förklara vad det är för fel på den här kvinnan.”
”Vem har sagt att det är något fel på henne?”
Tacksamheten väller upp inuti mig. Jag känner hur lungorna expanderar. Någon är på min sida.
Sedan minns jag vem denne någon är.
”Var befann ni er i går kväll, mr Winters?”
”I Connecticut. På ett jobb.” Han knakar med käken. ”Hur så?”
”Någon har fotograferat dr Fox när hon låg och sov. Vid tvåtiden i natt. Och mejlat bilden till henne.”
David flackar med blicken. ”Det låter helt stört.” Han tittar på mig. ”Har du haft inbrott?”
Little låter mig inte svara. ”Finns det någon som kan bekräfta att ni var i Connecticut i går kväll?”
David lägger ena benet framför den andra. ”Kvinnan jag var hos.”
”Och vem var det?”
”Jag vet inte vad hon heter i efternamn.”
”Har hon något telefonnummer?”
”Det har väl de flesta?”
”Vi måste få numret”, säger Little.
”Han är den enda som kan ha tagit bilden”, envisas jag.
Kort paus. David får en rynka i pannan. ”Va?”
Jag ser på honom, in i hans grunda ögon, och känner hur jag tvekar. ”Var det du som tog den?”
Han ler hånfullt. ”Du tror att jag gick upp till dig…”
”Det är ingen som tror det”, säger Norelli.
”Jo, jag”, säger jag.
”Jag har ingen jävla aning om vad du snackar om.” David låter nästan uttråkad. Han håller fram sin mobil mot Norelli. ”Här. Ring henne. Elizabeth heter hon.” Norelli går mot vardagsrummet.
Jag står inte ut med ett ord till utan vin. Jag rör mig ut i köket. Bakom mig hörs Littles röst:
”Dr Fox säger att hon har sett en kvinna bli överfallen på andra sidan gatan. Inne hos mr Russell. Är det något ni vet någonting om?”
”Nej. Var det därför hon frågade mig om jag hade hört någon skrika?” Jag vänder mig inte om; jag står redan och häller upp vin i ett dricksglas. ”Som jag sa då så har jag inte hört någonting.”
”Självklart inte”, säger Alistair.
Jag snor runt och tittar på dem, med glaset i ena handen. ”Men Ethan sa…”
”Ethan, nu är det du som går härifrån”, gormar Alistair. ”Hur många gånger…”
”Lugn nu, mr Russell. Dr Fox, jag tycker verkligen inte att det där är en bra idé just nu”, säger Little och viftar med pekfingret åt mig. Jag ställer ifrån mig glaset på köksbänken men utan att släppa det. Jag känner mig trotsig.
Han vänder sig mot David igen. ”Har ni lagt märke till någonting ovanligt i huset på andra sidan parken?”
”I hans hus?” frågar David och sneglar på Alistair, som snart exploderar av ilska.
”Det här är…”, börjar han.
”Nej, jag har inte lagt märke till någonting.” Davids väska har börjat glida av axeln. Han rätar på sig, drar upp den. ”Jag har inte direkt spanat.”
Little nickar. ”Okej. Och har ni träffat mrs Russell?”
”Nej.”
”Hur känner ni mr Russell?”
”Jag anlitade honom…”, försöker Alistair, men Little håller upp ena handflatan.
”Han anlitade mig för att han behövde lite hjälp”, säger David. ”Hans fru har jag aldrig träffat.”
”Men du har hennes örhänge i sovrummet.”
Alla tittar på mig.
”Jag såg hennes örhänge i ditt sovrum.” Jag håller hårdare om glaset. ”På nattduksbordet. Tre pärlor. Det är Jane Russells örhänge.”
David suckar. ”Nej, det är Katherines.”
”Katherines?” säger jag.
Han nickar. ”En kvinna jag dejtade. Eller, jag dejtade henne inte ens. Hon sov här några gånger.”
”När var det här?” frågar Little.
”Förra veckan. Vad spelar det för roll?”
”Det gör det inte”, försäkrar Norelli, som har kommit tillbaka och ställt sig bredvid David. Hon räcker tillbaka mobilen. ”Elizabeth Hughes säger att hon var tillsammans med honom i Darien, från midnatt till klockan tio.”
”Sedan åkte jag raka spåret hit”, säger David.
”Vad gjorde ni nere i hans sovrum?” frågar Norelli mig.
”Hon snokade”, svarar David.
Jag rodnar, snäser tillbaka: ”Du stal en kartongkniv från mig.”
Han tar ett steg framåt, och jag ser hur Little stelnar till. ”Jag fick ju låna den.”
”Ja, fast sedan lade du tillbaka den utan att säga någonting.”
”Ja, jag råkade ha den i fickan när jag skulle gå på muggen, så jag lade tillbaka den där du tog den. Varsågod.”
”Men nu råkar det vara så att du lade tillbaka den precis när Jane…”
”Nu räcker det”, fräser Norelli.
Jag höjer glaset, så att vinet skvimpar mot kanterna. Och medan de tittar på bälgar jag i mig.
Porträttet. Fotografiet. Örhänget. Kartongkniven. Allihop undanslagna. Allihop spräckta som bubblor. Jag har ingenting kvar.
Jag har nästan ingenting kvar.
Jag sväljer, drar efter andan.
”Han har suttit i fängelse.”
Jag kan knappt tro att jag säger det, knappt tro att jag hör det.
”Han har suttit i fängelse”, säger jag igen. Jag känner mig avskild från min kropp. Jag fortsätter. ”För misshandel.”
David spänner käken. Alistair blänger på honom. Norelli och Ethan stirrar på mig. Och Little, Little ser outsägligt sorgsen ut.
”Så varför grillar ni inte honom?” frågar jag. ”Jag ser en kvinna bli mördad” – jag viftar med mobilen – ”och ni säger att jag inbillar mig. Ni säger att jag ljuger.” Jag lägger ner mobilen på köksön med en smäll. ”Jag visar en bild som hon har tecknat och signerat” – jag pekar på Alistair, på porträttet han har i handen – ”och ni säger att jag har ritat det själv. Det bor en kvinna i huset där borta som inte är den hon utger sig för att vara, men ni bemödar er inte om att kolla. Ni försöker inte ens.”
Jag tar ett steg framåt, bara ett, men alla backar, som om jag vore ett annalkande oväder, ett rovdjur. Bra. ”Någon tar sig in i mitt hus när jag ligger och sover, fotar mig och skickar bilden till mig – och ni anklagar mig.” Jag hör bubblan i halsen, rösten som spricker. Tårar rinner nerför kinderna. Jag fortsätter.
”Jag är inte galen. Jag hittar inte på det här.” Jag pekar darrigt på Alistair och Ethan. ”Jag ser inte saker som inte finns. Allt det här började när jag såg hans fru och hans mamma bli knivhuggen. Det är det ni borde undersöka. Det är de frågorna ni borde ställa. Och kom inte och säg att jag inte såg det, för jag vet vad jag såg.”
Tystnad. De står som förstenade, en tavla. Till och med Punch står still, med svansen i vädret som ett frågetecken.
Jag torkar mig i ansiktet med baksidan av handen, drar den under näsan. Borstar håret ur ögonen. Sätter glaset mot läpparna, tömmer det.
Little vaknar till liv. Han tar ett steg mot mig, ett långt och långsamt steg som tillryggalägger halva köksgolvet, och släpper mig inte med blicken. Jag ställer ifrån mig det tomma glaset. Vi tittar på varandra från var sin sida av köksön.
Han lägger handen över glaset. Skjuter det åt sidan, som om det vore ett vapen.
”Saken är den, Anna”, säger han, med låg och långsam röst, ”att jag pratade med din läkare i går, efter vårt samtal.”
Jag blir torr i munnen.
”Dr Fielding”, fortsätter han. ”Du nämnde hans namn på sjukhuset. Jag ville bara höra mig för med någon som känner dig.”
Hjärtat slutar nästan slå.
”Han bryr sig ju om dig, mycket. Jag sa att det du hade berättat för mig, för oss, gjorde mig väldigt bekymrad. Och att jag tyckte att det kändes olustigt att du var ensam här, i det här stora huset, eftersom du sa till mig att din familj var långt borta och att du inte hade någon att prata med. Och…”
… och. Och. Och jag vet vad han kommer att säga, och jag känner en sådan tacksamhet för att det är han som säger det, eftersom han är snäll och hans röst är varm, och jag inte skulle stå ut annars. Jag skulle inte stå ut…
Men Norelli avbryter honom: ”Det visar sig att er man och er dotter är döda.”